ÖstadByväg

Vissa saker tänker man inte på när man skaffar barn nummer två. Som det här med att man måste ha med sig båda barnen i mataffären när man handlar och att det är ett rent helvete på jorden att låta det stora barnet springa fritt.
Alltså måste båda barnen på något sätt befinna sig i varuvagnen, för om man tar syskonvagnen så får man inte plats med maten någonstans.
Alltså, kundvagn it is.
När Elis var liten, eller när vi bara ska handla lite, så får han sitta i sjalen, men när det ska storhandlas får han sitta i babyskyddet i vagnen och matvarorna staplas på hög under, över, bakom och runtomkring honom.
Dock är han, som nämnt så många gånger förut, ett välartat barn så han klagar inte.

Det styrigaste med att handla med två barn, och ha det lilla sittandes i babyskyddet i varuvagnen är att man inte kan packa ner maten i plastpåsar när man betalat eftersom man inte kan ställa påsarna i vagnen utan att mosa det lilla barnet. Så, då får man packa påsarna vid bilen istället. Folk stirrar besynnerligt på en då...

Och ja, det här var dagens lektion i i-landsproblem för nybörjare.

(Och ja Göran, bilen var väldigt smutsig här.
Vi är medvetna om det. Vi såg den också.
Den är ren nu så du kan andas ut.
Vi tar väl hand om vår nya fina Galaxy!
Den är som vårt tredje barn.)

Nu är även Novaliten stor! I torsdags blev hon två år och på fredagen var det dags för kalas.
Eftersom Nova är multiallergisk fick vi serverat en tårta fri från i stort sett allt som vi vanligtvis själva har på en tårta. Fascinerande nog var den precis lika god som en "vanlig" tårta.


Lukas (som blev två år i november och därför redan var rutinerad i gamet) var också där tillsammans med mamma Maria, pappa Jakob och lillebror Gabriel!


Nova tyckte att Elis var söt också och ville gärna pussa och krama på honom. Mamma Malin också...

(bortse från att modern ser ut som en blankpolerad, amerikansk överklassmorsa från Kansas och fokusera på barnen istället!)

Elis är här, till Lokes och mors stora glädje, iklädd mammas gamla stickade orangea overall från 1981. Den är fantastiskt fin, och har en underbar luva (bild utlovas vid senare tillfälle). Pappa Petter insisterade på att Elis skulle iklädas andra plagg innan vi lämnade huset eftersom han tyckte att "ungen liknar en teletubbie".

I bakgrunden syns Loke när han sitter på stolen och tittar på fåglarna på gräsmattan. Lyckan var total när det kom ett tiotal kråkor och började härja vid fågelmaten. Mor delade inte den lyckan och saknar de små grå pyttefåglarna.

Vatten i all ära men när det är vatten i HELA köket för att en viss liten kille ska diska, då blir man lite matt och bär in honom i sitt rum med förmaningar om att man "inte ska leka med vattnet!".
Uppgivenheten tar över när han två minuter senare har dragit in pallen till köket igen, klättrat upp och dragit på vattnet för fullt.
- Men Loke! Mamma sa ju att du inte fick leka med vattnet!
- Loke inte leker. Loke diskar!

Ja, det är det ju svårt att argumentera emot.

Den femte juli 2006 försvann hon ifrån oss, min älskade mormor, drygt ett år efter morfar. Hon var så viktig i mitt liv, så viktig att jag inte kan sätta ord på det. Eller var är nog fel ord för hon är fortfarande viktig. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, utan att något hon sagt eller gjort påminner mig om något som händer i vår vardag. Det går inte en minut med pojkarna utan att jag önskar av hela mitt hjärta att hon och morfar hade fått träffa dem. Jag vet precis vad de hade sagt.

Morfar hade tyckt att Loke var så rolig med sina lastbilar och sin traktor. Han hade rufsat honom i håret och haft honom i knät medan de tittade på skidor eller rallycross på TV:n.
Han hade varit så stolt över Elis som är så stark, och skämtat om att han var född Stark.
Mormor hade sagt att Loke var så lik mig när jag var liten, hon hade bakat bullar med honom på lilla bakbrädet och låtit honom sova middag i dubbelsängen på hennes arm.
Hon hade gått i timmar med Elis på armen och visat på träd, tavlor, växter och människor och pratat med honom.

Jag hade gett så mycket för att ha dem här, båda två, men jag vet och förstår att det var dags för dem att säga hej och tack. Det gör det dock inte lättare. Jag saknar dem båda två så att det gör ont ibland och jag tror och hoppas att dem smärtan aldrig helt försvinner. Hur gammal jag än blir kommer jag aldrig glömma hur det luktade när man vaknade i bäddsoffan hemma på Ringvägen i Överum. Jag kommer alltid minnas hur morfars hand var skakig men ändå stadig när vi kryssade i veckans lottorader och hur mormor drack vatten ur decilitermåttet vid diskhon medan hon bakade.

De är borta idag, men de finns kvar i så många aspekter. Jag hoppas och tror att Lokes och Elis mormor och morfar och farmor och farfar kan ge dem samma kärlek som jag fick av min mormor och morfar. Ibland känns det dock lite tungt att de bor på andra sidan Sverige.

Dock har vi en plan om att flytta hit morsan och Guran när de blivit för gamla för att jobba och utnyttja dem som gratis arbetskraft men den har inte riktigt gått i lås än. Eventuellt sätter jag dem bara på ett hem i Hjorted. Det är ju liksom vilket som, jag är ju ensambarn, ingen kan säga emot mig ;)

Ja, jag vet att man inte får skämta om sånt och nej, jag ska inte sätta dem på hem.

Elis har en ny bästis. Glenn heter han och han är en sköldpadda.
När Elis ska sova sjunger vi hans nya vaggvisa:

Mel. Seiern er vår

Elis och Glenn
Elis och Glenn
Nu ska du sova
Glenn är din vän

Elis och Glenn
Elis och Glenn
Elis ska sova
Med Glenn igen

Elis och Glenn
Elis och Glenn
Glenn är Elis bästaste vän

Idag var vi på tur i de sjövikska skogarna. Loke traskade glatt på bredvid vagnen och pratade för sig själv. Plötsligt stannade han, vände sig mot mig och följande utspelade sig.
- Mamma? Loke hälsa på totten här, skogen.
- Va? Ja, du hälsade på tomten i skogen i julas.
- Totten inte farlig. Totten snääääll.
- Ja, tomten är snäll. Vad sa tomten då?
- Loke gav teckning till Totten. Loke fick kram å liten totte av Totten. Loke snäll.
- Mmm, Loke är jättesnäll.
- Mmm, Loke jättenäll.

Vi traskade vidare under någon minuts tystnad.
- Mamma?
- Ja älskling?
- Mamma också få paket av Totten.
- Ja, mamma fick också paket. Elis och pappa också.
- Pappa inte få paket.
- Fick pappa inga paket?
- *ohörbart muttrande*
- Vad sa du?
- Min pappa Petter! Han inte farlig. Pappa Petter snäll, fick kram av Totten. Totten och pappa luva har.
- Har tomten och pappa tomteluva? Nej va? Har pappa tomteluva på sig?
- Näe, pappa har keps. Svatt keps. Pappa Petter.

Hjärtat smälter. Även när han sedan tvärnitar, sätter sig på huk och ser väldigt besynnerlig ut i någon minut.
If you got to go, you got to go...

Vi har sett skyltarna många gånger på vägen till Alingsås. Naturum står det. Idag tog vi mod till oss och svängde upp. Där fanns ett naturreservat, komplett med fornminnen (riktiga lämningar, inte bara resta stenar) och allt. Extremt gemytligt, och dessutom på bekvämt avstånd hemifrån.

Efter en livsfarlig klättring på hala stenar och mossar så bestämde vi oss för att ödmjukt dra oss tillbaka för att återkomma vid bättre väder, utrustade med matsäck, mer tid och bärsele till Elis istället för vagn.

Kuriosa: med båda barnen i vagnen väger den 33 kilo. Inte helt kul att putta i uppförsbacke.

+
Han är allt en riktig liten vandrare, vår Loke. I sin nya overall från farmor och farfar utforskade han reservatets hörn och bröt mot de flesta regler genom att plocka upp äpplen och bära med sig en pinne. Vi förmanade halvhjärtat men han såg ju så ju så stolt ut med sin vandringskäpp att han fick behålla den och ta med den hem. Förhoppningsvis saboterade det inte fullständigt kretsloppet i naturreservatet...

Dagens kurs i Västervikska
* breve - platsbestämmande preposition; mer känt som "bredvid"

** dänna bortä - platsbestämmande preposition; mer känt som "där borta"

P - men vad håller du på med?
L - vadå? Jag tar kort på järnvägen.
P - varför?
L - vadå varför? För att jag tycker att den är fin.
P - Järvägen? Vad är det som är fint med den?
L - men skit i det du. Kan jag inte bara få ta ett kort?
P - men du ser ju ut som om du går på tjack när du kravlar runt där. Folk börjar ju undra.
L - ja, och sen när bryr du dig om vad folk tycker?
P - nej, visserligen...
L - så du slutar gnälla på att jag tar kort nu då?
P - ja. Men du ser fortfarande jävligt konstig ut.


Idag var vi på fornminnesjakt. Vi hittade en museijärnväg. Den var visserligen inte forntida men den var gammal. Med alla rostiga gamla spikar och kedjor kunde man väl fundera lite på det här med stelkrampssprutor men tach vare det eminenta Franz Jäger-kassaskåpet som skymtade genom fönstret in till museet var allt förlåtet.

Vi hittade något fantastiskt i höstas. Vi hittade barnrumsteckningar som inte är för puttinuttiga och som är helt fantastiskt detaljrika och roliga. Givetvis gav vi bort sådana i julklapp till både pojkarnas kusiner och bästa kompisen.
På tavlorna finns barnets namn, födelsevikt och längd, klockslaget då ungen tittade fram samt givetvis året. Det finns dessutom en helt drös med layouter att välja mellan och man kan beställa teckningar som är personligt anpassade för just sitt eget barn.

Här kan du tävla om att vinna en egen teckning och här kan du beställa en själv.

På fredagskvällen kom farmor och farfar för att hälsa på Loke och Elis. Med sig hade de paket till den nyblivne 2-åringen - en sprillans ny lowrider trehjuling! Lyckan var ofantligt stor och alldeles fantastisk. När kvällsgröten skulle ätas ville Loke äta skedar för däcken, styret, sadeln och flaket.

Vår Petter är en fantastisk man. Han kan byta punkterade däck på motorvägen, laga världens godaste köttbullar, lägga golv, läsa sagor och klättra upp på stupande tak och byta trasiga tegelpannor. Han kan i stort sett göra allt vi behöver för att må bra och för att hans söner ska vara lyckliga. Dock, och det här är lite fascinerande, kan han fortfarande inte - efter 12 års tjat - komma ihåg att plocka upp kalsonger, strumpor och t-shirt från golvet i badrummet när han duschat.

Ja, det här är det finaste kortet vi har på dem tror jag. Elis är här några dagar gammal och sitter för första gången i babysittern. Vi var lite oroliga för att sätta honom där för vi trodde att Loke kanske skulle klättra på honom, slå honom, nypa honom, lägga kuddar över honom eller på annat sätt lemlästa eller skada sin lillebror.
Det var alltså med en hel del oro som vi placerade lillebror på storebrors nivå, helt oskyddad, första gången.
Vi hade inte behövt oroa oss.
Loke stod ett tag bredvid babysittern och tittade på Elis som plirade tillbaka så gott han kunde med sina nyfödda ögon.  Sen sprang Loke iväg till sitt rum och vi trodde att han tröttnat på brorsan. Någon minut senare kom han tillbaka med kaninboken, satte sig på golvet bredvid Elis och hasade fram på rumpan tills han satt så nära som det bara var möjligt och så började han läsa.
- Bää Elis. Här är bää Elis. Titta Elis, bää.

Jäpp, ni ser rätt och nej, det är inget som stagar upp honom. Han sitter alldeles mol allena, vår lille Elis. Fyra månader och fyra dagar gammal valde han att inte längre tillhöra de lealöst liggande lillungarnas skara.
Intressant nog var det ingen som trodde på att han satt när jag berättade det, inte ens hans egen far. Loke klappade glatt händerna och pussade omkull lillebror när han visade upp nya konsten men pappa tittade på med skeptiskt höjda ögonbryn och såg mäkta förvånad ut när den lille satt lull inte bara några sekunder utan i minst två minuter!
Man kan ju bli löjligt stolt för mindre!

Men idag har faktiskt varit en stor dag för Elis rent allmänt.
Han har fått sitta i stora matstolen.
Han har fått sitta framåtvänd i sjalen.
Han har fått sin första smakportion. (potatis och bröstmjölk - mumma!)
Han har suttit sin första minut.




Loke har inte heller gått lottlös från dagens bravader. Han har varit på själv-gå (Lokes ord för promenad när han inte behöver åka vagn eller hålla handen) till affären och köpt bulle alldeles själv. Han gick alltså inte helt själv dit, Elis och jag var med honom, men han fick gå själv och han fick välja bulle själv och lägga den i en påse. Föga förvånande - han är ju ändå Petters son - tog han en chokladkaka istället. Han var dock jätteförsiktig när han tog den, så att han inte nuddade några andra kakor och försiktigt, försiktigt - utan att ens nudda kanterna på påsen med kakan - lade han ner sin "bulle" i en papperspåse, som han också valt själv. Sen sprang han bort till kassan och hivade (ja, när man är två år och 91,5 centimeter lång hivar man upp bullpåsar) upp påsen på disken.
- Loke inga pengar, kom han på sen.
- Mamma betala Lokes bulle! blev slutsatsen. Han är inte dum den ungen. Den attityden bådar inte gott för framtiden...

Sedan ömsom bars, ömsom släpades bullen hem till huset av en stolt liten tvååring som oavbrutet kacklade på om Hoppetossor och lego.

Alla föräldrar vet vad jag pratar och ni som inte har barn får kväljningar och vill dö. Men så här är det iallafall att ha barn, mist en gång under spädbarnstiden kommer de att ha bajs över hela ryggen och upp i nacken. Idag var det Elis tur.
Hur han bar sig åt kommer jag aldrig att förstå för han satt så snällt i mitt knä och fes bara lite förnöjt. Trodde jag. Ack vad jag bedrog mig. När jag tittar till på honom så ser jag att pyjamasen tagit en konstig ton och inser, till min förskräckelse, att det är blöjan som inte riktigt gjort sitt jobb. Hur illa det var kunde jag dock inte ana. Inte Elis heller. Speciellt inte eftersom han somnade sekunderna efter att han fisit.

Han blev mäkta förvånad när han blev avsliten kläderna av en chockad mamma, grovtorkad med våtservetter och buren nakenfis ut till köket (diskhon är djupare än handfatet). Inte ett gnäll kom dock över hans läppar, kanske gillade han inte själv att vara täckt av brandgult bebisbajs?

Efter badet var han ytterst förnöjd och insvept i brorsans luvhandduk flirtade han med sin mor tills den brandgula nyansen i hennes minne mer bleknad till beiget och hon lätt skulle byta tusentals bajsiga blöjor bara han är lycklig och glad.

Dock ska han ju på intet sätt tro att den här incidenten kommer att förfalla i glömska. Samma dag han som 16-åring drar hem flickvännen till mor och far för söndagsmiddag kommer den givetvis att föras på tal, rikligt illustrerad med hela mammas ordförråd och inpass från far. Likaså kommer ske för Loke eftersom vi aldrig glömmer när han bajsade ner vår bokhylla på Ånäsvägen - på tre meters håll! Hämnden blir sen med ljuv.

Och så måste jag bara vara en sån där reklammorsa också. För det var nämligen så att när det här hände så hade Elis en låneblöja på sig, av ett annat märke än vad vi brukar ha. Jag säger inte vilket COOPerativ det var som tillverkade blöjan men uppenbarligen så är den kass. Tacka vet jag Libero! Då stannar det som ska stanna inne inne. (ja, meningen är grammatiskt korrekt, om än lite krånglig.) Inga läckage, inga små "uppsugningsbollar" som klistrar sig fast på lilla rumpan, ingen rodnad, ingen kisslukt och så gulliga små kaniner. Klockrent. Heja Libero. Ni må vara dyrast på hela marknaden och riktiga profitörer men det skiter jag i för med Liberoblöjor slipper jag iaf att bada ungen i diskhon...

Jag har en Åsa som jag haft längst. Vi kallar henne Åsan. Hon har hängt med på sidan av i så många år att hon egentligen är som en arm eller nåt. Hon finns liksom alltid där, även om vi inte ses, hörs eller ens tänks. (ja, man kan säga så.)

I alla fall, vår Åsan - hon bestämde sig för att bli brandman!
Hon sprang på löpband och cyklade jättefort på de där motionscyklarna från helvetet som finns på Nautilus i Västervik. Jag vet, för jag var där. Och jag blev trött bara av att se henne.
Min Åsan var ju hon som drack alla under bordet och rökte lika mycket som jag när vi fikade. Idag är hon en lean-mean-träningsmachine. Hon äter gröt till frukost, lyfter skrot till lunch och springer in i brinnande hus. *Är det bara jag som hör "holding out for a hero" nynnas i bakgrunden?*

I alla fall, om jag kunde komma till min poäng vore ju det bra. Hon är alltså brandman nu, vår Åsan. På riktigt. Och vi är väldigt stolta över henne. Jag förnedrade henne hela sommaren med att skriva reportage om henne och headhunta räddningstjänsten efter sccop men jag vet att hon älskar mig ändå.
Och, om hon nu tyckte att jag var jobbig när jag ringde och var gravidhysterisk och begärde att hon skulle ta ledigt från jobbet och stanna hemma när det var skogsbrand eftersom jag helt irrationellt trodde att hon skulle brinna inne i skogen (faller ju på sin egen orimlighet, jag vet, men jag var gravid och det var sent på kvällen.) så ska jag nu visa att jag inte alls överdriver riskerna med hennes jobb.
När det brinner i Västervik är det lite värre än när det brinner någon annanstans.

Ta bara silobranden 2004 som exempel. Det här rörde sig alltså om den gamla spannmålssilon som stod på hamnplan i Västervik. En hög betongbyggnad, kanske tio meter hög, fattade eld efter att några snorungar lekt med tändstickor. Inte bra. Lågorna syntes över hela stan, folk vallfärdade för att kolla in när graffittimålningen av Che Guevara smälte bort och varenda brandman i Västerviks kommun slet för att släcka branden.
På plats fanns KjellArne Karlsson från VästerviksTidningen, en kollega till mig. Kaka även kallad. En underbar journalist, med mycket erfarenhet och en viss känsla för dramatik. Han skrev:

- Pappa, lovar du att världen blir en bättre plats nu?
Näe Elis, var inte så melodramatisk. det kan vi inte lova.
Obama kanske också visar sig vara en inkompetent, svagsint amerikansk dåre som uppviglar till krig och mayhem all over the world i brist på smartare saker att göra. Men troligtvis är det inte så.
Troligtvis kan vi, tackvare att amerikanerna tog sig i kragen och tog sitt förnuft till fånga, andas ut lite och fruktan att våra söner ska tvångsvärvas till tredje världskriget är något mindre nu än vad det var för några månader sedan. Så ja Elis, vi hoppas att det blir en bättre plats. Det borde bli det, om han håller vad han lovar. Världen har iallafall bättre förutsättningar när det är en politiker med hjärta som styr världens mäktigaste land istället för en dålig karikatyr av en spagettiwesternhjälte.

Elis är en liten tänkare. Han finular mycket, tittar fjärrskådande ut i intet och ser eftertänksam ut. Kan det vara så att  vårt barn nummer två OCKSÅ blir ett geni, precis som barn nummer ett? Det verkar onekligen så iallafall!

Vi skulle ju givetvis på intet sätt bli chockerade, med tanke på den enorma braintrust som ligger bakom skapandet av dessa två fulländade ungar. De har ju ändå föräldrar som på rekordtid kan varva supermarioworld och som kan recitera större delen av filmer som Demolition man, Nightmare before Christmas och Jönssonligan dyker upp igen utantill. För att inte tala om våra stora specialkunskaper i breda och allmänbildande ämnen som andra världskriget, speedway, rollspel och hur man på bäst sätt sorterar en bokhylla utan att gå efter bokstavsordning eller genre.
Sjöarna att ösa kunskaper ur är oändliga!
Inte konstigt att han funderar mycket, den lille.

Det var lite trängre i köket förr...

Här har vi bytt spis, satt dit ett nytt kastrullskåp och flyttat hit kylskåpet. Och målat om murstocken.

Mmm, det är en viss skillnad på diskbänken...

När jag fyllde 26 år låg jag på BB och var nyförlöst med Loke. Nu, när jag fyllde 28 (jäpp, det är två lååååånga år kvar till 30!) har jag både en 2-åring och en 4-månaders. Något otippat måste man väl ändå säga?

Klockan halv åtta imorse väcktes vi av skönsång från Mor och Göran. Dock vägrade Loke vakna (underbara unge!) så vi fick sova vidare tills han behagade slå upp sina blå, vilket inte blev förrän vid kvart över nio (fantastiska, underbara unge!). Sen blev det frulle!
'
När vi ätit la Loke och morfar nya favoritpusslet (tack MilleLille!).
Elis ville också hänga med morfar. Jag är dock ltie oroad över det här snuttandet på morfars knogar. Lätt att han får i sig alla sorters motoroljor, smörjmedel och drivmedel som finns och någonsin funnits...

Jag har alltid fått höra att jag var lat när jag var liten, att jag aldrig ville gå.

- Lina hon åkte vagn tills hon var tre år.
- Ja, hon ville minsann aldrig gå hon.
- Näe, hon skulle bara hänga på armen.

Jag brukar fråga vad det berodde på, om det var jag som krävde att få hänga på armen och åka i vagnen. Jag tror ju nämligen att det var någon som lade en god grund för den här egenheten att inte vilja gå, jag har svårt att tro att det var något jag som ettåring hade fått för mig själv. Undrar bara vem det var som gick och bar på mig hela tiden...

Loke fick en spindelman i födelsedagspresent av Emil. Den sjunger de mest enerverande låtar som vi aldrig hört förut, bland annat om spindelmannen och hans vänner. Någon som har nån aning om var det kommer ifrån?
Dock sjunger han "imsevimsespindel" om man trycker honom på andra foten och den kan ju Loke både text och rörelser till.

Så här glad blir Loke när spindelmannen sjunger för honom!

Nu arbetas det på med köket igen. Det är äntligen dags att sätta luckorna på plats och Loke ville givetvis vara med och hjälpa till!

Ett stort ögonblick.

      
Idag var det kalas igen. Mamma Lina hade nämligen den goda smaken att också fylla år i januari och denna gång var det 28 ljus för mamma. Om man plussar ihop det med lillbus två så blir det jämna 30. Och vi kan lova att det brinner utav bara attan när man tänder 30 ljus tätt intill varandra. Då skulle vi nästan behövt brandmanstårtan från igår...



Först på plats idag var Åsa, som också är fadder till Loke. Med sig hade hon paket till tre av familjens medlemmar (Petter fick inget) och alla tre uppskattade dem kungligt.

Elis är inne i den orala fasen. Tror vi iaf. Det verkar så. Han suger gärna på fingrarna, inte bara sina egna utan vems som helst. Andreas bangade dock ur så mamma fick ställa upp. Vi är dock imponerade att Andreas höll honom så länge utan att börja gråta. Andreas alltså.
Jakob var givetvis också där. Han hade med sig världens konstigaste skruvdragare till Loke. Den låter som en hund/bjällra/skadad fågel och blinkar med rött ljus. Själva skruvdragargrejen rör sig dock inte. Loke gillade den skarpt ändå!

Efter tårta av både smörgås- och gräddsorten var det dags för konstförkovring i köket. Åsa undervisade Loke i färglära och de målade bussar, blommor och däck.

Idag gick vi upp före Loke. Det händer nästan aldrig. Men, för att citera Gudmodern Åsa:

Vi väckte den lille med mindre skön sång - han skrek lite och grät tills vi förklarade att man får paketer också - och så fick han oboy i sängen.

Sen kom polarna. De formligen välde in. Först kom Emil och mamma Frida (som har en bebis due maj 2009 i magen).
Sen kom Asta med pappa Emil och mamma Anna (som har en bebis due mars 2009 i magen.)
Sist kom the Milt med mamma Mimmi (som planerar att kidnappa Elis när han slutat amma.)


Asta fick köra Lokes traktor och då passade Milton på att köra med den lilla traktorn. Emil cruisade lugnt och fint i fåtöljen innan han kom igång och härjade vilt med de andra. Spindelmannen var också där.





Och eftersom det var kalas var det också tårta. Och inte vilken tårta som helst; hembakad tårta! Mamma Lina har nämligen gått och blivit huslig på gamla dagar.
Idag serverades en tårta med tre drömtårtebottnar, fylld med hallon- och chokladmousse, bananer och grädde, garnerad med sugarpaste.
Och givetvis  var det brandmanstema på tårtan (som om det behöver förklaras, det ser ni ju givetvis på bilden. Physsalisen var branden...)







Efter att ljusen blåsts ut och kakorna ätits upp var det dags för lek. Det blev lego, hopp-från-liten-badrumspall och ett tappert försök att lägga det fina pippipusslet från Milton.

När gästerna gått hem satt Loke som förtrollad i köket med sin Spindelman från Emil i en halvtimme innan han slocknade som ett litet ljus i soffan. När han vaknar har vi lovat att han ska få leka med leran han fick av Asta. Förhoppningsvis har han glömt det tills dess... ;)

Ja, så var det det här köket igen. Så här ser det ut nu. Vi har inga luckor, inga socklar, inga täckskivor, inga lister, inget kakel och en obehandlad bänkskiva. Dock är det redan nu så otroligt mycket bättre än vårt gamla kök. Lite märkligt att vi stod ut så länge egentligen. Bara det faktum att vi höjde diskbänken drygt en och en halv decimeter har gjort att köket helt plötsligt inte är dvärganpassat utan utmärkt även för oss av relativt normal längd.

Den första november föddes Alva, Kattis dotter. Ett bedårande barn. Hon bräcker redan båda mina söners viktrekord och är enligt sin mor "Göteborgs knubbigaste unge". Det är hon inte. Hon är jättesöt och har gulliga äppelkindero ch bulliga lår, precis som det ska vara.
Dagen till ära passade Kattis dessutom på att fylla 30. Det är lite skrämmande att vi blivit så gamla. Vi satt vid köksbordet med varsinn unge på armen och mindes när vi rökte vid fläkten på Vasagatan och fikade bort studiebidraget på Nappes. Det känns som om det var igår, men samtidigt som i ett helt annat liv. Märkligt.

Alva fick en sjal i födelsepresent. Den tyckte hon var rolig. Elis var mer imponerad av Alvas spelande, snurrande tummen-mobil. "En sån skulle man ha" tänkte han nog. Det blir nog inget av med det. Han får nöja sig med mammas falsksång av "Briggen Bluebird av Hull" och brorsans halvfärdiga version av blinka lilla stjärna.

Ok, slaktaren kanske är att ta i, men han är en riktig tuffing vår Elis. Han försvarar sig numera mot brorsans pussattacker medelst rivningar och hårdragningar samt försök att putta bort honom. Ibland märks det dock tydligt att han gärna blir pussad och kramad för då slår han ut med armarna och gapar med munnen som en liten fågelunge.

idag lyssnade Loke på musik och dansade på mattan i vardagsrummet. Elis satt i mitt knä och Loke dansade runt omkring oss. Då, helt plötsligt, började Elis skratta. Ett riktigt skratt, och Loke blev så glad. "Elis glad. Elis e Lokes älking."  Och så kramade han sin lillebror och gav honom en puss på munnen. Lillebror jollrade förtjust och log stort mot storebror.
Det är fantastiskt att vara mamma.

Östad är lite känt för sina fornminnen. Vi stötte på ett idag. Vi såg stenen på håll och noterade en skylt i anslutning. Vad kan det vara månne, tänkte vi och närmade oss med respekt och jag började berätta för sönerna om runor, vikingar och kom av någon osökt anledning in på pyramider, mumier och terrakottasoldater.
Döm då av besvikelsen när det enda Östad idag kunde bjuda på var en rest sten. Ja, ni läste rätt - en rest sten. Alltså; en sten som någon rest upp från liggande läge. Imponerande, verkligen. Inte en enda runa, inte ens ett litet streck, bara en vanlig jävla gråsten som någon puttat på tills den ändrade läge lite grann.
Så släng er i väggen Egyptier och romare, i Sverige kunde vi ställa stenar på högkant.
Heja oss.

Man måste faktiskt få frisk luft också. Det är en tanke som ibland slår mamma Lina när hon tittar på flaskan med AD-droppar och inte ens om hon anstränger sig kan komma ihåg när Loke senast fick några. Och då kompenseras det med frisk luft i extra dos.
Idag gick vi på picknick.

Loke är stor pojke nu och vill gå själv. Eftersom gatukontoret inte riktigt nått ut till Östad än så är vägarna något eftersatta och därmed också fulla med is, vilket ledde till att mammas standardkommentar under hela promenaden var "Loke, kom nu och håll mamma i handen. Det är halt där. NEJ, det är farligt, du kan ramla. Kom hit nu. Gå inte i vattnet, det är halt i vattnet gubben. Håll mamma ihanden säger jag!". Han var dock inte alls intresserad av att hålla mamma i handen och eftersom han inte ramlade en enda gång så kan jag ju inte hålla det emot honom.

Det var en rätt så vacker dag idag. På ena sidan om oss hade vi solen, på väg att gå ner (halv fyra!) och på andra sidan fanns månen, nästan full. Ibland blir man nästan lite rörd.

Vi hade med oss matsäck - hence "picknick". Matsäcken bestod av Oboy (dock ej i sirapsflaska eftersom pappa hade den till jobbet så det fick istället bli i juiceflaska. Loke protesterade högljutt till en början men accepterade sedan när han fick ett sugrör.) och smörgåsar med ost och prickig korv. Mumma!
Den observante tittaren har nu lagt märke till Lokes fashionabla mössa. Den är hemmasydd av pappa Petter för drygt 15 år sedan. Då passade den inte på pappas huvud men idag sitter den som en smäck - bokstavligen - på sonens.

Fredagar är dagisfria dagar. Då har vi mys hemma hela dagen. Ibland mer jävulskap än mys, men just idag var det mest mys.
Loke har blivit okristligt vass på sitt bamsepussel och lägger nu hela 20-bitarspusslet själv, helt utan assistans från mor. Han är i sanning ett geni.
(och eftersom jag har sådan ångest för att jag ska råka särbehandla barnen måste jag påpeka att Elis är också smart, han kan bara inte visa det själv än.)

18 september 2008
Klockan 09:27
Sjukhussal, Östra sjukhuset i Göteborg.

Mamma sitter på sängen, iklädd sjukhusrock och faschinabla knästrumpor i vad som liknar gasväv. Pappa sitter i fåtöljen vid fönstret och har precis svidat om till blåa scrubs. mamma har fått dropp och nu väntas det på att kirurgen ska höra av sig och säga att de är klara för operation.

mamma - fast du...
pappa - mmm?
mamma - jag vill faktiskt inte nu heller. Det känns inte alls bra.
pappa - jag vet, men nu är det snart över. Snart har vi en bebis till och det är väl bra?
mamma (suckar) - klart det är bra men just nu så känns det väldigt avlägset. Det enda jag kan tänka på är att de ska skära mig i magen. Tänk om inte bedövningen tar!
pappa - men det vet du ju att den kommer göra.
mamma - jamen, tänk om den inte gör det ändå!
pappa - ja, då söver de dig. istället.
mamma - men jag VILL inte bli sövd, det vet du.
pappa - och vad föreslår du att de ska göra då? Skära ut ungen utan att bedöva dig?
mamma - men gör dig inte dum, klart jag fattar att de måste söva i så fall men jag VILL inte.
pappa - (går fram och pussar mamma på pannan) men det kommer gå jättebra att sätta bedövningen och allt kommer jättebra.
mamma - mmm. jävligt troligt du.
pappa - ja. det är jävligt troligt.

Barnmorskan kommer in i rummet och meddelar att det är dags att rulla upp till operation.

mamma (till pappa) - om jag dör nu så måste du ta hand om pojkarna!
pappa - Du kommer inte dö, det kommer gå jättebra. Och dessutom vet du inte att det blir en lillebror.
mamma - det vet jag visst och du måste ta hand om honom om jag dör. Och om storebror.
pappa - än en gång, du kommer inte dö.
mamma - men OM jag gör det, tar du hand om dem då?
pappa - det är väl klart att jag gör fattar du väl. Men du kommer inte att dö.
mamma (muttrar) - näe, det säger du ja, men vad faan vet du?



Han hade väl lite rätt då, den där pappan. Någon gång ska ju alla ha det. Och Idag har vi en liten lillebror som gör våra liv till något ännu mer fulländat än vad vi trodde var möjligt. Han är storebrors älskling, mammas elgris och pappas skitunge. Dessutom har mamma ovanan att kalla honom för sin lilla gnu - något som tant Marriam hävdar är elakt eftersom hon anser gnuer vara fula djur. Elis är dock söt. Söt som socker. Gnusocker. Och han gillar att äta på dregeldukarna och hänga med morsan i soffan.

När vi kom hem till huset var golvet varmt i köket. Jag trodde instinktivt att det brann under huset eftersom ett varmt golv är en omöjlighet i ett hus från 1893 med krypgrund. Men icke! Det var den här underbara tingesten (till höger på bild, förutsatt att ni ser skärmen framifrån) som skänkte mig varma golv.
Den blev omedelbart min allra bästa vän i hela världen och petade ner Petter till en andraplats för första gången på 12 år.
Petter hävdade dock att man inte kan ha en byggfläkt på dygnet runt och dillade en massa skit om att den låter för mycket och att den drar för mycket i ström. Jag blidkade honom temporärt genom att plocka bort alla tomtar från nedervåningen, men jag inser att det inte är en permanent lösning, en dag kommer han att ta min nyfunna vän ifrån mig och den dagen kommer inte bli en vacker dag.

Dock jobbade han sig tillbaka till sin plats som nummer ett genom att dra fram trumfkortet - och elda i kakelugnen i sovrummet! Det är nu 25 grader underbart varmt där inne och jag kommer sova som en nyvaggad bebis inatt. Han anar inte vilket monster han skapat. Nu kommer jag ju kräva kvällsbrasa varje kväll. Även på sommaren.

Because I'm worth it.

Idag blir det inga bilder. Jag hittar inte sladden. Loke har nog gömt den. Han gör sånt.
Dock kan jag ge viktiga tips och råd. Lyssna noga nu, det kan vara livsavgörande.


Detta ovärderliga råd tiggde jag till mig från brandmanstanten när Elis och jag idag, med risk för eget liv, åkte buss till och från Borås. Vi överlevde, fast vi satt långt fram, bredvid fönstret och på höger sida i färdriktningen.
Vi var i Borås på jobbintervju. Eller, Elis intervjuades väl inte så hårt men han var med och skötte sig klanderfritt. Det gjorde nog jag med verkade det som.

När vi kom till dagis och hämtade lillbus blev han jätteglad att se oss. Elis fick en stor blöt puss och fröken berättade att Loke varit ledsen vid sovdags. De fick nämligen inte sova ute eftersom hela gården var en stor isbana och Loke protesterade högljutt och ville att mamma skulle komma och hämta honom där och då. När han sedermera förstod att jag inte skulle komma tog han ett annat beslut.
- Loke gå Astas hus.
Jaja, då var man utmanövererad då. Av en brud. Jag visste att den dagen skulle komma men jag trodde det skulle dröja några år till...

Fröken berättade också att de var klara med utvecklingssamtalen på dagis. Något som återkommit i nästan alla samtal var vår son. Många föräldrar hade nämligen berättat att deras barn pratade mycket om Loke hemma. Fröken trodde det berodde på att han alltid (utom idag då) är så glad o. Då blir man stolt som förälder.
Han är så välartad. (synonym: väluppfostrad, ordentlig, belevad, präktig, duktig, skötsam, rejäl)

Imorgon kommer fler bilder på köket, vi lovar! Och på de välartade barnen.

Klockan är här 02:07 natten till måndagen. Mittbänkskivan har precis slagits ner på plats och köksbyggartrion har fullgjort sitt uppdrag - riv den gamla skiten och bygg upp en ny stomme som är funktionell, om än inte klar.
Han i den blå kepsen är morfar. Han var mycket efterlängtad av Loke hemma på Rosenhillsvägen i Västervik medan han var i väg och byggde kök med pappa. Den andre är Leffan. Utan honom hade vi fått lägga ner det här med ett nytt kök för om han inte varit med hade förmodligen Petter och Göran elektrifierat både sig själva och varandra och dött i någon slags el-relaterad olycka med tanke på hur eldragningarna såg ut bakom kylskåpet i det här huset.



Och så var det det där med bänkskivan. Den var ek och ingenting annat. Där fick ju jag skit på en pinne bara för att jag gjorde mig till och lyssnade när Petter pratade. Han sa att han skulle köpa valnöt men icke. Uppenbarligen borde jag sett det. Dock är jag mycket nöjd. På bilden syns vår enda skåpslucka. Den köpte vi för ett halvår sen. Nu ska vi bara vänta tio dagar på resterande luckor. Sen ska det sättas upp ordentligt med täcklister, andra lister, passbitar, kakel och ännu fler lister. I'll keep you updated.

Måndagen blev sista heldagen i Västervik. På kvällen kom  pappa och morfar hem från Sjövik och vi packade väskorna för att köra vår nya familjeGalaxy hem till rätt sida av Sverige.

Men måndagen var ju en rätt så lång dag. Vi hann med att ta på båda barnen likadana tröjor - ja, det är extremt kul att göra så även om man inte har tvillingar. Inte minst för att det retar folk så - bygga lego och gå på stan och shoppa Loke ett par rosa kurbitsmönstrade termobyxor.
Elis älskade även idag sin nyfunna frihet i sittdelen bakom Loke och vägrade somna i vagnen. Istället låg han vaken hela shoppingturen och pratade med allt och alla.

På efterimiddagen var mamma och Loke tvugna att testa Lokes nya termobyxor. Vi tog en ica-kasse (budgetpulka) och gick till stadsparken. Efter tre åk var påsen trasig. Den fick ordentligt med skäll - nej påsen! Loke åka mer. Inte trasig! - och mamma tordes inte annat än att gå till Hemköp och köpa säckar (budgetsnowracer). Och jävlar i mej vad vi åkte! Både son och mor var rödkindade, svettiga och snölyckliga när vi kom hem en timme senare. Lätt att det blir mer säckåkande för oss i år, om bara snön behagar infinna sig!
 

Så här ser det ut i andra halvan av köket. Blir ju alldeles eminent det här!

De jobbar på. De här tre bilderna är tagna under samma dag. Nu är all el dragen, lamporna lyser, uttagen är på plats och det finns knappar. Dessutom är det förberett för kaklet eftersom de byggt in elen. Briljanta herrar, den där trion.

Bänkskivan blev uppenbarligen valnöt till slut. Ska bli ytterst spännande att se live. Blandaren inhandlades på jordnära och blev helylle-Gustavsbergsk.

Åååå, så fint det blir! *helnöjd*

Jäpp, så fortgår vår vistelse här i småland, det lilla landet på landet där vi har vår släkt. Här pratar man inte heller riktigt som vanligt. Igår, när vi tittade på deckare så missade jag början och frågade min kära mor, barnens mormor, vad som hänt.
 - Det va en som de hitte dö, utan ens e näsduk på'sa. Å nu ä de e som gräver dänna.
Glasklart.

Inatt ville Loke inte sova så mycket. Han var mer intresserad av att bada Elis. Storebror vaknade vid halv tre inatt och väckte sin mor med orden: "Elis mutsig mamma, Elis måtte bada. Bada NU." Jag förklarade lugnt och sansat att man inte badar mitt i nätterna och det utlöste en outhärlig törst efter juice. När den lille druckit upp ett helt glas med Glockens tre-socker-berikade tyska fuskjuice slocknade han som ett litet ljus. Ett sött ljus.

I hetluften på redaktionen
Eller nja, så värst hett var det väl inte. Det händer ju liksom inte så mycket i Västervik på en söndagskväll. Förvånansvärt nog. Så när Elis kom på besök var det nog ett rätt så välkommet avbrott i arbetet. Nattchefsfarbrorn Bosse haffade den lille direkt och där fick han hänga på armen ett bra tag innan Pelle från Ukna stal honom.
- Gillar han bollar? frågade Pelle.
- Bollar? frågade jag som ett fån.
- Ja, bollar. De har massa bollar på annons.
- ja, jo, han gillar nog bollar. Men han är bara tre månader så han vet nog inte vad han ska med dem till.
- Det spelar väl ingen roll?
- Eh, näe. Det gör väl inte det.
Och så fick Elis låna en fin gul boll från annonsavdelningen. Han tittade skeptiskt på den men tolererade helt klart dess närvaro. En blivande Zlatan månne?

Sen fick Elis vila hos Lisa. Det var spännande. Till en början satt hon stel i ryggen och med en halvt panikartad blick i ögonen, ungefär som om jag placerat en påse högexplosivt sprängmedel i knät på henne. Hon slappande dock av efter ett tag och slutade upprepa meningen "är du säker på att han inte kommer kräkas" var tredje minut.
När vi skulle gå och Lisa tog på Elis overallen noterade jag en blick som förmodligen skulle få Martin Hammar att darra i nattkläderna. Mission accomplished!



Kusinbesök
Ossian, eller Ossy som vi informellt kallar honom i vår lilla familj, är på besök. Han är Lokes lillkusin (3 månader yngre) och pratar redan stockholmska. Gullunge. Vi var givetvis tvugna att svänga förbi farmor och farfar nu på kvällen och hälsa på lite. Det gick bra. Vi fick pannacotta och björnbärspaj. Mycket uppskattat. Kusinerna Tualie, Loke och Ossian härjade vilt i några timmar och Elis bevakade allt från säkert avstånd i farmors famn.



När vi kom hem till mormor fick Elis attackpuss och attackkram av Loke när han försökte ta igen sig i babysittern. Det gnölades ingenting men Elis har kommit på att han kan gripa tag i Lokes hår när Loke pussar honom. Det är mindre uppskattat av storebror men han verkar acceptera tingens ordning. Inga hämndaktioner än iallafall.

Uppenbarligen fortskrider arbetet som relativt planerat på ÖstadByväg. Första dagen lyckades de riva kakel, skåp, vägg och hyllor. På första bilden syns vår förredetta diskbänk och på bild nummer två syns den fantastiskt vackra och inte alls sneda lapptäckesväggen som förr var bakom kylskåpet och skafferiet. Ska bli omåttligt spännande att få höra hur de gjorde med reglandet för att få väggarna raka! Uppenbarligen hade de inte så många vattenpass att tillgå 1893 när huset byggdes...


Det här med eldragningarna i vårt hus är faktiskt osedvanligt spännande. I källaren under tillbyggnaden finns ett helt proppskåp men hela tillbyggnaden ligger på samma propp. Vad de andra går till vet bara gudarna (och den stupfulle elektrikern som kopplade in skiten).
När vi nu gav oss på köket hittade de också en massa spännande kopplingar. För att reda ut härvan fick taket i tvättstugan vika hädan.
Det blir en trevlig liten inredningsdetalj i framtiden...

Ja, så har ännu en dag gått här i ostkustens pärla. Eller så mycket pärla är det väl inte, inte enligt mig iaf. Eller förresten, om man ser det som ett irriterande sandkorn så är kanske liknelsen inte så fel...
Dock älskar ungarna att vara här. Elis kanske inte säger det lika tydligt som Loke men han verkar rätt förnöjd. Idag har det snöat och när vi gick hem från Mossen - nej Mommo, inte stan. Loke gå Mossen! - dalade det ner stora vita flingor från himlen.

I förmiddags fick Elis sin första stora litterära upplevelse när han fick hänga med mamma och läsa brittiska deckare. Mycket nyttigt. Dock somnade han snart...
På vägen hem från Mossen svängde vi förbi farmor och farfar. De var på jobbet men farbror Daniel och kusin Ossian fanns på plats så de fick träffa Elis. Loke vägrade dock följa med in för han ville hem till mormor och bada.
När Elis kom hem fick han också bada med brorsan. Två nybadade små pojkar lullade sen runt i huset och myste och byggde lego tills det var läggdags.

Jaha. Så var vi past the point of no return. I nuläget har vi inget kök. Men det är spännande att riva i gamla hus.
Under skafferiet hittade de ett komplett skåp, hyllplan och allt, som inte hade någon dörr och som förmodligen aldrig varit använt. En annan spännande upptäckt var att hyllan ovanför fönstret egentligen var en liten tunnel full med elkablar från forna tider. Tur att Leffan följde med...

Så var vi här. Igen. Det känns som om vi inte lämnat Västervik de senaste veckorna men det har vi faktiskt!
Vi har hunnit vara hemma i Sjövik, fira nyår med Novemberfamiljen, fika med familjen Fröjdh och packa ihop hela köket i små påsar i Lokes rum.

Nu är vi  dock tillbaka hos mormor och väntar medan far och morfar (med Leffan i släptåg) sliter ut gamla köksskåp, drar om elledningar och krossar mitt vackra kakel...

Dagen inleddes med pussmys. Därefter tog vi en sväng på stan och Elis fick sitta som en stor pojke i vagnen, mycket populärt. Eller, populärt och populärt - han somnade iaf. Storebror också. Väl hemma på rosenhillsvägen, i sex minusgrader skulle Loke prompt åka cykel så det var bara att rota fram trehjulingen ur förrådet och göra honom till viljes.
När han äntligen gick med på att komma in i huset var hans mors fingrar stelfrusna och lillebror var inte nådigt irriterad på att maten varit utomhus alldeles för länge. Han somnade dock belåtet i soffan efter utfodring och då passade vi på att bada det stora barnet. Hela badrummet var blött, från golv till tak, när Loke badat alla ankor och hällt vatten i öronen på sig själv. Fantastiska ungar är de båda två.