ÖstadByväg

Kära Åsa a.k.a. Puffet,
idag blir du 29 år och vi har känt varandra i litedrygt 10 år nu i dagarna.
jag skulle kunna skriva att du är min allra bästa vän men det vore inte riktigt rätt för jag tänker inte på dig som en vän, jag tänker på dig som min syster. Du är idag så självklar i mitt liv att jag inte vet vad jag skulle göra utan dig. 

Hoppas dagen varit bra och att du vet hur mycket du betyder för oss.
Jag älskar dig, det vet du.
Puss och kram på födelsedagen!







fotografen som tog den här bilden kom fram till oss vid Domkyrkan en dag precis innan jul 2006. Jag var höggravid med Loke och mitt ena skosnöre gick upp när vi klev av spårvagnen. Du satt på knä och knöt det åt mig när hon kom fram och frågade om vi kände varandra. Vi garvade som faan och sa att, jo vi känner varandra. Det är fyra år sedan idag. Det känns som igår. Det känns också som igår som vi satt på uteserveringen på Sports i Växjö och delade vår första cigarett...

Efter en hård dags härjande med storebröderna är det mysigt att hänga lite i soffan med mamma och pappa. Ännu mysigare är det att hänga under mammas tröja och titta på sina fötter när man sparkar med dem under tyget.

Det började bra. Jack låg och myste i babygymmet och Elis lade sig hos honom och pussades lite. Loke kom också dit och Jack fick ligga på hans arm. Därefter urartade det hela något. Till mitt försvar får jag väl säga att Elis faktiskt pussade på sin lillebrors hand sekunden innan han bet till. Loke hann inte heller med i svängarna men han försökte rädda Jacks hand innan den hamnade mellan Elis tänder.

Här får Elis skäll av Loke som förgäves försöker trösta sin lille lillebror och skydda honom från den större av dem. Loke har också säkrat greppet om Jacks hand för att skydda den från vidare attacker.

Här har Elis fått order från storebror om att be lille lillebror om ursäkt, vilket han också gör med en stor blöt puss. Allt medan Loke håller en beskyddande arm runt huvudet och en runt kroppen på Jack.

Nu får inte någon förledas att tro att Elis inte älskar sin lillebror. Tvärtom. Han är kraftigt förälskad i honom och vill helst av allt vara hos och med honom hela dagarna. Ibland går det bara lite överstyr. Månne är det så att han tar talesättet "så söt att man vill äta upp honom" lite för mycket på allvar...

Igår var det Hans i almanackan och då hade ju givetvis Loke HANS Gösta namnsdag och det firades med tacos och tårta med Fröjdharna.

Emil var dock lite bökig och ville inte alls sätta sig snällt vid bordet. Han ville hellre leka med bilarna i lekrummet och till slut fick Anna säga till honom på skarpen så att han kom och satte sig med oss andra.

Grabbarna har blivit värsta Lisebergsveteranerna den här sommaren och när kusin Tualie med mor och far kom och hälsade på så åkte vi dit för tredje gången på kort tid.

Vi inledde lätt med Kaninresan, pappa Petters favorit - en karusell som rör sig i lagom fart för honom.

Därefter blev det full fart i Rabalder och i de små flygplanen.

Dagens absoluta favorit var dock Grodorna som åktes sex gånger på raken.

Den här gången vågade vi dessutom sätta Loke i de små radiobilarna. Det gick jättebra och han blev inte ens förbannad när de andra ungarna krockade in honom i ett hörn.

Det roligaste på hela dagen var dock när Loke lyckades hetsa Lisebergskaninen till att jaga honom över halva området i en rasande fart. Man kan ju visserligen fundera över det barnvänliga i att en grön kanin jagar en halvt hysterisk treåring över kullersten men vi väljer att inte göra det. Fundera alltså.

Avslutningen blev FlumeRide, med skräckblandad njutning för Tualie och ren, skär lycka för Loke.

I helgen var det riktigt oväder i Sjövik. Det dånade av åska och regnet formligen öste ner, trots att solen lyste. Då blir det ju, som väntat, konsekvenser i form av en regnbåge. Denna dagen blev det tillochmed en dubbel regnbåge.
Loke var grymt imponerad av naturens under.

Mormor Cinna var här och barnvaktade de stora barnen när mor, far och Jack var på festival.
Det tackar vi ödmjukast för.

Gullungen! Han kommer nog inte bli lätt att handskas med om 15 år...

I lördags var det så dags för den stora Sjöviksfestivalen. Ett tag höll den på att konkurrera ut Hultan i besökarantal så arrangemanget fick strypas ner en aning och slutade med en behaglig mängd behagliga människor på filtar på gräsmattan framför en scen.

Jack var med och var hur laddad som helst inför den första spelningen någonsin med Skägget.

Sven, Vigfus, Emil och Erik aka Skägget bjöd på ett högklassigt framträdande och alla, utom möjligtvis de själva och de närmast sörjande, var nog kraftigt imponerade. Det inte bara lät bra just då under inflytande av fint väder, gott sällskap och alkhol för alla utom de ammande och gravida, det VAR riktigt bra. Riktigt bra. Men tills de blir kända och får ett internationellt genombrott får nog Emil lära sig att slappna av lite när han spelar och hasa ner gitarren lite så han inte håller den som en gammal gubbe bär sina byxor...

Ja, vad kan man säga.
Vi befinner oss lite i status quo just nu och på det stora hela så står det stilla.
Metastaserna i lymfkörtlarna är fortfarande kvar och följs nogrannt med ultraljud på mammografiavdelningen där de är värsta proffsen på sånt. Operationen då man tar bort alla körtlar, som egentligen är brukligt vid sådan här spridning till lymfkörtlarna, väntar vi med efter diskussion med farbror överläkaren.
Dels så är biverkningarna efter operationen överjävliga; jag kommer behöva hjälp i hemmet i minst ett halvår, dränage i 7-8 månader och chanserna är goda att jag blir fast med kompressionsstrumpa och kronisk smärta resten av livet.
Och dels så har ju cancercellerna redan spridit sig ut i blodbanorna så då gör det ju egentligen inte så mycket om de sitter i lymfkörtlarna också. Där har de ju iallafall koll på dem.
Att det spridit sig ut i blodbanorna betyder dock absolut inte att jag har leukemi eller något sådant som många kanske tror, det betyder bara att det kan sprida sig via blodet också och metastaserna kan därför dyka upp precis vart som helst i kroppen. För att göra det extra spännande kan de dessutom dyka upp närsomhelt, igår, om en månad, om 38 år eller aldrig. Ovissheten gör inte direkt underverk för humöret just nu.
Dock undanråder farbror överläkaren från att göra helkroppsröntgen eller andra undersökningar för att leta på måfå eftersom det, i många fall, är bättre överlevnadsodds på den här formen av cancer vid spridning om man inte vet om den än om man vet eftersom den vanligtvis är extremt svårbehandlad (läs: behandlingen består av operation, om det överhuvudtaget är möjligt, och i vissa fall cellgifter som oftast inte tar alls) så vi lever på här och lever efter devisen att det man inte ser inte heller kan skada en.

Tyvärr är det en sak att förstå vad som händer och en sak att acceptera den. Jag kan resonera fram och tillbaka och inse att jag har ganska hyfsade odds att leva ett riktigt gott liv iallafall fram tills jag hunnit bli farmor men tyvärr spelar det just nu ingen roll. I mitt huvud har nedräkningen redan börjat ticka på i racerfart och det är mäkta irriterande. Tur att jag har en fantastisk man och enastående välartade barn som gör livet drägligt för en kliniskt deprimerad mamma som helst av allt vill ligga i sängen och stirra i taket hela dagarna.

Men, som vi säger i vår familj, I find your lack of faith disturbing. Klart att det kommer gå bra. Eller? Jo, det gör det nog. Hoppas jag.

När pappa Petter, till sin egen förvåning, fyllde 29 år (själv trodde han på fullaste allvar att han bara blev 28 i år) fick vi finbesök från Kungälv. Självaste minigolfkungen Björn Dinau dök upp och gjorde dagen så mycket bättre. Kom snart tillbaka!


Även Jakob "danskfarbrorn" Westerberg behagade hasa sig ut med bussen till oss ute på obygden. Han härjade vilt med Loke och Elis som nog gärna hade sett att Jakob hade sovit över för alltid i deras lektält ute på gräsmattan så att han alltid fanns tillgänglig för att leka "jage".

Senare på kvällen dök även halvdanskarna Dan och Cecilia upp. Med gemesamma krafter och en massa jäger söp Jakob och Dan sedan ner födelsedagsbarnet ordentligt medan Cecilia chillade i soffan med mig och Jack.
Petter gick upp halv åtta kvällen efter. Motvilligt.

Eller förresten, det var ju ett flygplan. Elis visar farfar och farfar visar Elis.

Jack föddes med snitt på Östra. Både Petter och jag var enormt tacksamma för att jag fått gå tiden ut och att han fick komma ut till oss på det datum som var satt från början och inte tidigare. Dock var det ganska jobbigt ändå eftersom vi hade hoppats att jag skulle vara klar med cancern tills han föddes och helt friskförklarad. Så blev ju icke fallet och det var, och är, ganska jobbigt. Dock glädjer vi oss åt att han är en alldeles perfekt liten bebis som inte verkar ha tagit någon som helst skada av allt rabalder som hände medan han låg inne i magen.


Jack var bara några timmar gammal när pappa Petter hämtade in storebröderna och mormor för att hälsa på honom. Elis var inte så intresserad men Loke blev genast över öronen förälskad i sin nye lillebror och höll honom ack så försiktigt. Elis förstod först när vi kom hem tre dagar senare att lille Jack var hans lillebror också och då ville han också krama, hålla och gosa.

På det stora hela så är han i mycket goda händer. Det händer dock att han är mellan Elis tänder också och det är ju inte fullt lika bra, men vi hoppas och tror att Elis snart fattat att lillebror inte är en tuggleksak. Nu för tiden biter han inte så hårt, han mer nafsar... Elis är också väldigt duktig på att passa upp på lillebror. Han hämtar alla nappar han kan hitta till honom, håller reda på vilka leksaker som är Jacks och hämtar blöjor och kräkhanddukar i tid och otid.
Loke är, fortfarande, fantastisk med sin lillebror. Han skyddar honom från lille storebror, han klappar, kramar och pussar och berättar sagor och sjunger sånger.

Någon trebarnschock existerar alltså inte. Det är som om vi alltid haft vår lille Jack, han är så självklar i vår familj att det är svårt att minnas hur det var innan han fanns.

Vissa dagar är bara jävligt bra. Det här var en av dem. Ni vet, en sån där dag som liksom bara flyter på och (nästan) allt blir precis som man hade tänkt fast man egentligen inte hade planerat någonting alls.
Vi vaknade imorse nere hos Fröjdhs efter en söndagsgrillning som vi låtsades var en lördagsgrillning och Loke och Elis ville inte till dagis. Vi höll dem hemma och bestämde oss för att dra ut i skogen istället.
Det regnade och vi var fyra vuxna på fem ungar, vilket egentligen är minst fyra vuxna för lite med tanke på hur snabbt och oförutsägbart små barn rör sig i skogen, men det visade sig vara en av de bästa ideér vi fått på mycket länge.

Vi köpte bullar, festis och kex på Hagströms och hade fika på mossiga stenar i skogen. Systemetkassen må störa bilden men det blir ju lite bättre när man får veta att den är full med blåbär som Elis och hans vapendragare/bärkompanjon Emil plockat.

Jack trivdes också i skogen. Här har han permission från sjalen, i vilken han hängde under hela tiden och hjälpte sin mor att plocka blåbär, leta förgäves efter obefintliga kantareller och hålla värmen (en tvåmånadersbebis håller, när buren i trikåsjal nära kroppen, en ungefärlig temperatur på 70 grader. Så känns det iaf)

Loke må se ser ut men han hade faktiskt kul i skogen. Han plockade blåbär som en nöjd och fullbetald vietnames och hittade pinnar att slå på döda grenar med. Det är allt en treochetthalvtåring behöver för att ha kul.

När vi kom hem så gräddade vi våfflor och åt med nyplockade blåbär och vispgrädde. Sen var det dags för Algot att sova middag och då ville Loke att Asta skulle stanna kvar och leka. Det ville Asta också. Elis med, men ingen frågade honom.

Loke har en tendens att se kliniskt deprimerad ut på bild just nu (no phun inteneded) men han hade egentligen jättekul. Han och Asta har mantlar på sig och är jättehäftiga. De hade dem på sig när de gick och handlade på Hagströms och var väldigt stolta över att "betalaren", d.v.s. kassörskan tyckt att de var fina.

Sedan bakade de bröd, Petters pappas syster Evas mans Lasses bröd a.k.a "Lasses bröd" (inte så fantasirikt kanske men ack så korrekt) och hade jättekul.

Idag var en bra dag, med glada barn, fina vänner och goda blåbär. Härligt!

För den oinvigde kan verka som om vi glömt bort vår mellerste son eftersom han inte så ofta är med på mms-uppdateringarna. Så är dock absolut inte fallet. Snarare är det så att Elis nu får mer uppmärksamhet än någonsin och det av tre anledningar:
1. Han är ofantligt söt och pratar mer och mer för varje dag.
2. Han är väldigt kramig och kelen och skrattar mycket
3. Han är ett galet trotsmonster som får sådana utbrott att självaste Hannibal Lecter skulle blekna vid åsynen

Allra oftast är han dock vår lille prins. Här dricker han morgonte med mamma vid köksbordet och är så sprudlande glad och underbar att hjärtat svämmar över av kärlek. (att han drygt två minuter tidigare, innan han fått den kopp ta han så uppenbart förtjänat, fått ett smärre hysteriskt anfall och både bitit, slagit och skrikit arga ramsor åt både Petter och mig är i sammanhanget orelevant.)

Underbara unge!