ÖstadByväg

Den 14 juni är det alltså dags för lillsyskonet att göra entré i familjen Baldenäs-Johansson (ja, vi ska byta till ett gemensamt efternamn, men inte nu för då måste jag göra om alla blodprover inför förlossningen eftersom landstinget uppenbarligen tror att man byter blodgrupp när man byter efternamn).
Loke är grymt fascinerad av magen just nu och pratar mycket om vad bebisen gör där inne. Häromdagen kom han på att bebisen kunde heta Loke-Elis för det är de finaste namnen i världen enligt honom. De och spindelmannen, men bebisar kan inte vara spindelmannen för de kan inte flyga.
Elis tycker mest att det är roligt att pruttblåsa på magen och skrattar så han kikar när bebisen sparkar tillbaka på honom då.

Loke har föriövrigt blivit en riktigt hyfsad fotograf. Bilden på mamma och magen här ovanför har han tagit alldeles själv och det här fina kortet på en mycket koncentrerad Loke och hans mamma tog han med bara liiiite lite hjälp från mamma.

Han lär sig... och så snart jag hittar sladden till lilla kameran kommer bilderna från Knatteloppet!

I år hann rabarbern börja växa innan kirskålen dödade den så nu vankas det rabarberkräm på byvägen. Dock fann grabbarna ny användning för de storbladade stjälkarna när regndropparna plötsligt började falla. Vi skyndade oss upp för trappan men Elis och mamma Lina hann inte in innan himlen öppnade sig och hällregnet tog vid.
Man kan ju börja undra när vi egentligen ska kunna måla huset. Det är ju liksom inte så lyckat att få färgen bortsköljd direkt när man målat på den...

Vi är nu stolta innehavare av en jättefin, lagom lång flexitrax-bilbana, komplett med tunnlar, broar, växlar och andra tillbehör. Loke är lyrisk och Elis vet inte riktigt hur han ska kunna tygla sin glädje.
Dock är det ett problem att Elis, likt Godzilla, stampar omkring på banan i sin vilda jakt på den enda bilen medan Loke, likt en hönsmamma, vaktar bilen med sitt liv. Det är lite action i lekrummet på byvägen...

Vi har känt familjen Fröjdh i lite drygt ettochetthalvt år. Loke och Asta har gått på dagis tillsammans i drygt två år och även om vi förstått att de inte leker med varandra så mycket på dagis så leker de desto bättre hemma. Loke förklarade dessutom under middagen att han och Asta är så bra kompisar för att de är gifta med varandra. De gifte sig "en gång för länge sen". Gullungar.

Algot, som bodde i mamma Annas mage när vi lärde känna familjen, är nu stora killen och om nån vecka börjar han dagis tillsammans med resten av gänget. Elis kommer nog bli jätteglad när hans privatchaufför får leka med honom hela dagarna ;)

Elis har ett visst temperament. Alla skojar och säger att han har det efter mig, men vi som minns hur Petter var på låg-mellanstadiet kan ju faktiskt hävda att han likaväl kan ha det efter sin far.
Oavsett var det kommer ifrån så blir den lille grabben fullständigt skogstokig om saker inte går som han vill, tillexempel om legobitarna inte passar fast han trycker jättehårt. Att de sen ligger på diagonalen eller uppochner tar han ingen hänsyn till, han blir lika arg oavsett.

Så här såg smågrabbsen ut innan de åkte till frisören och blev tillfixade i håret.

Nu lyckades jag inte riktigt få till ett och samma kort där båda grabbarna skrattar men om ni slår ihop de här båda så ser ni ju hur glada båda grabbarna är över sina nya fina frisyrer och nya häftiga spindelmannensommarpyjamasar.

Loke har ju sedan en ganska lång tid tillbaka haft huvudansvaret för att plocka ur besticken ur diskmaskinens besticklåda. Nu har Elis också fått bli invigd i den traditionen. Lyckan visste inga gränser. Barnarbete - javisst!

Man ska inte lägga alla ägg i en korg. Och man ska absolut inte sedan låta Elis bära den korgen.
Då blir det så här.
Tio trasiga ägg och fem hjälpligt hela.
Pappa Petter försöker dock se det positiva i allt.
- Vilken tur att vi köpte femton ägg och inte tio som du ville. Då hade vi inte haft några ägg kvar alls.

Och han ska vara den matematiskt behåvade i familjen. Tur att han köpte med sig en stor bukett vita rosor hem idag, för då blir det lättare att bortse från dylika uttanden (som, i ärlighetens namn, jag brukar stå för. Jag kan ju dock nästan alltid skylla på graviditet och/eller amning...)

Elis har lite svårt att varva ner på kvällarna. Han rusar runt och sjunger, skriker, kastar bollar, läser högt ur böcker och jagar brorsan. Pappa Petter har hittat ett sätt som absolut inte gör någonting bättre på nedlugningsfronten men som var mäkta populärt hos lillgrisen.

Man har inte så fina och flashiga bilar när man är småbarnsförälder och bor på landet. Det finns liksom varken ekonomi, ork eller tid för den omvårdnad som skulle krävas. Istället omvårdar vi våra barn istället och de trivs alldeles utmärkt i vår fina Ford Galaxy, som faktiskt är en riktigt fin och flashig bil. Det är mest Golfen som kanske ser lite skruttig ut, men å andra sidan drar den bara drygt halvlitern milen så den får fortsätta vara en kär familjemedlem så länge den rullar.

Så här galda är ungarna i allafall när vi ska ut och åka en sväng.

Loke ville gärna lära sig att ta kort med mammas nya fina telefon (samsung galaxy, för att matcha bilen).
Det gick lite sisådär. Tant Lisa får nog komma och hälsa på och hålla lite kurser med honom om det här ska bli något återkommande...

Fredagar är nu vår nya klippa-gräset-dag. Alla i familjen glädjs utom mamma Lina som tycker att det är vansinnigt tråkigt att titta på. Loke och Elis älskar att hjälpa till.

Den nya gung/klätter/rutschkaneställningen måste också hållas i trim. Elis har fått sin gunga uppmonterad och Loke ger gladeligen fart till lillebror som kompensation för att han är för liten för att åka rutschEkana. När de inte lekte så jagade de en oskyldig och förmodligen lite halvskadad sädessärla som harvade omkring på gräsmattan. Dock fick de båda ge sig, huvudsakligen eftersom de inte kunde flyga, vilket sädessärlan trots allt kunde, om än inte så långt.

När Elis tröttnat på att vara hobbyornitolog hämtade han Lokes klipp och hjälpte pappa igen. Han var, som vanligt, ovärderlig.

Vi har ju en del gräsmatta som ni kanske vet. En ganska stor del gräsmatta faktiskt. Tror ni månne att det är nog för maken? Nejdå, nu finns det planer på att utöka ner i hagen och göra gräsmatta ända ner till häggen. Det kommer ta en evighet att klippa gräset i framtiden! Fast egentligen klagar jag inte, får jag upp häggen och asken på gräsmattan så har jag ju iallafall lite insynsskydd någonstans på gräsmattan. Det är dock väldigt mycket jobb.
Så, Hasse - det är bara att komma hit. Vi ger dig verktyg och redskap och så får du gå i frenzy på gräs, tovor, grenar och buskar. Låter det inte som en dröm?

Jodå, idag var en historisk dag. Elis blev av med sin första - och förhoppningsvis sista - hockeyfrilla. Som vanligt så var det emotionellt svårt för mamma Lina att acceptera att de få hårstråna barnen faktiskt lyckats spara ut ska klippas av men när det väl var gjort så torkade tårarna och de var, precis som innan, de finaste prinsarna i världen.
Loke satt still och var jätteduktig och efter tio minuters tvärtystnad började han tillochmed svara på frågorna som frisören ställde till honom. Elis satt som en inte fullt så slingrig mask som vi befarade i pappa Petters knä och fick en egen kam att kamma sig med. Han kammade gärna precis där hon skulle klippa men det gick bra till slut.
350 riksdaler kostade det på att få båda gossarna professionellt friserade, d.v.s. 350 kronor mer än vad det skulle ha kostat om jag varit en sådan där bra mamma som klipper barnen själv. Men nu är det inte riktigt så vi jobbar här på byvägen. Vi är inte så jävla helylle att vi orkar göra allt själva och dessutom inser jag mina begränsningar; jag vill inte att barnen ska se ut som lägerfångar i håret. (Vilket Loke redan gjort två gånger när jag klippte honom. It will sällan happen again.)

Idag har vi varit hos läkaren och tagit bort stygnen på underbenet. Ont som i helvetet gjorde det men det är väldigt skönt att stygnen är borta. Det hade inte riktigt läkt ihop hela vägen och det är ganska svullet längst ner på ärret men det är inte rött och inte inflammerat och det är huvudsaken! Såret i ljumsken läker också bra, även om det också där är ganska svullet och knöligt under själva ärret.
Det var iallafall jättejättejätteskönt att få gå därifrån med bara en krycka och lite av spänningen i underbenet släppte när stygnen kom bort.
Det går mer och mer framåt mot ett normalt liv här på byvägen ;)

världens härligaste ungar gör dessutom så att allting blir så mycket bättre.

Loke blev lite kissnödig när vi var ute och lekte men av ren och skär skräck för att Elis skulle ta "hans grejer" så han släpade med sig dem och vaktade dem som en hök. Elis blev rätt förbannad, men återhämtade sig när han fick ha sin gräsklippare OCH den röda bilen som Loke fick av Nova i ettårspresent.

Petter har vissa fixa idéer. En av de jobbigaste, utöver hans vanföreställningar om att Cradle of filth är bra musik, att redbull ingår i kostcirkeln och att strumpor och kalsonger på badrumsgolvet magiskt förflyttas till tvättkorgen utan ansträngning, är att mat inte är mat om det inte innehåller ett dött djur. Han kan fortfarande, än idag, sitta och med fasa i blicken och darr på rösten prata om den vegetariska lasagnen som Åsa bjöd på för mer än sju år sedan. Den hade spenat i sig istället för köttfärs. Han har fortfarande inte återhämtat sig.
Sallad är inte mat i Johanssons ögon, inte heller soppa, couscous, bulgur eller maträtter med frukt i.
Således var dagens libanesiska linssoppa inte direkt uppskattad av mannen i huset, som dessutom blev tvungen att förnedra sig genom att inte bara tvingas äta soppan utan också laga den. Han fick dock bita sig hårt i tungan för Loke åt som en tok, tre stora tallrikar och tyckte att det var jättegott. Elis klagade inte heller utan tuggade glatt i sig.
Petter åt tre skedar och drack ett fullt glas mjölk efter varje.
Jag uppskattar iallafall att han inte bara hällde ut den på bordet eller lassade över den på min tallrik, som han gör om det smyger sig in en oönskad grönsak på hans tallrik i vanliga fall ;)

Loke softar i bilen på väg till dagis

Elis hänger i trädgården och räds ingen och ingenting.

Och, så klart, fadern deras. (Han må se ut som en idiot på bilden men det är hans fotoface, i verkliga livet, eller när han inte ser kameran och hinner göra fula miner, är han vansinnigt fin. det finns ju ändå en anledning till att han snart är far till tre söner.)

Innan man kan jobba måste man fika. Fast när det var dags för fika hade pojkarna visserligen redan jobbat hårt med pappa Petter och den nya grepen nere i potatislandet. Petter hade dock överskattat storleken på vårt potatisland så han köpte ungefär tre gånger för mycket sättpotatis. Det hade väl kanske inte gjort så mycket om det inte var för att vi själva förkultiverat egen sättpotatis hemma i kylskåpet, nog för att göda halva sjövik. (och GIVETVIS har vi inte medvetet förgrott potatisen men den liksom längtade ut i landet där den låg bortglömd i olika påsar som dök upp när mor var här och skrubbade, decinficerade och sköljde ur kylskåpet.)

Som vi berättade häromdagen så har vi fått ett gräsklippardilemma här hemma eftersom Elis inte haft någon egen klipp. Det problemet löste vi idag och allt var frid och fröjd. Tills Elis ville ha Lokes gräsklippare istället...
Jag, som den goda mor jag är, skrattade så tårarna rann när de brottades på gräsmattan; Elis med gräsklipparen i ett fast grepp i ena handen och med Lokes ben i den andra (kraftiga försök till vansinnesbett pågick givetvis oavbrutet från den lille rottweilerns sida) och Loke med andra änden av gräsklipparen i ett minst lika fast grepp och handen intrasslad i Elis hår. Till slut fick pappa Petter dela på kombatanterna och när de pustat ut, rödkindade och andfådda, lekte de sen lika snällt tillsammans som innan. Skönt att de inte är långsinta iallafall.

Pappa Petter rensade landet bredvid bakdörren där rådjuren ätit upp nästan allt som var värt att sparas och det som inte rådjuren tagit har kirskålen satt upp på sin svarta lista. Grabbarna hjälpte givetvis till.

Mamma Lina, alltmer i grossess och fortfarande med håret i stora tovor och kryckor som min främsta accessoar, har också varit med och jobbat idag. Eller, jag har iallafall suttit på plattorna och rensat lite ogräs i det som är tänkt att vara mitt kryddland. Nu är det nog mer troligt att det blir ett ödeland för Elis och Loke har också rensat i ovan nämnda land. Men vad gör det? Det kommer ju ändå en liten lillebror om några veckor och då blir det nog ingen tid för kryddor ändå.

Det finns vissa saker i små pojkars liv som betyder mer än andra. Som till exempel vem som får mjölk först, vem som får mest tandkräm, vilken spindelmannentröja man ska ha på sig och, framför allt, var man parkerar bilen. Om vi inte parkerar på taket på Ica Maxi i Alingsås får Loke stora spelet. Han älskar nämligen att åka hiss och den lille luvern har listat ut att man får åka hiss längre om man parkerar på taket.
Lillebror får nu också vara med och trycka på knapparna, speciellt på vägen ner för då har den hans bokstav på sig.

Niklas, kusin domaren, fyllde 40 i torsdags så igår var det fest i Jönköping där han bor och förrättar sitt värv. På plats fanns mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn och en massa god mat och moster Lenas patenterat underbara kanslitårta.

Vi kom iväg två timmar sent från Sjövik och kom således två timmar sent till festen men det gjorde nog ingenting för hade vi varit där i tid hade Elis troligtvis ätit ihjäl sig. Han satt i sin stol och åt och åt och åt i tre timmar, påpassad och ompysslad av moster Ingalill. Liten bortskämd unge det där.


Mossen hade köpt godispåsar till alla barnen och Loke gav sin mamma och pappa varsitt hjärta som han hittade i påsen. Mysunge.
Vi kom hem till Sjövik igen vid nio-tiden på kvällen. Loke sov tungt och klarade flytten från bil till säng galant. Elis klarade den inte fullt lika galant och höll sig sedan vaken på ren vilja till tolv. Han somnade ungefär en kvart innan pappa Petter kom tillbaka efter sitt uppdrag som fyllechaufför. (alltså inte full chaufför utan en chaufför som kör fulla människor.)

Idag är mormor här så pappa Petter passade på att klippa gräset medan hon passade Elis. Loke hjälpte pappa och gick bakom honom med sin egen klipp. Jag satt inne i soffan och hade ont i benet, som brukligt är nu för tiden. Allt blev dock mycket bättre och mycket mindre jobbigt när det helt plötsligt kom inspringandes en liten Loke med världens finaste maskros i högsta hugg.
- Här mamma, jag har plockat en maskros till dig.
Det värmer ett modershjärta. Jag fick dock inget sällskap för när jag tagit emot blomman, fått en snorig puss och förmaningar om att sätta blomman i vattnet sa han:
- Nej, nu kan jag inte stå här längre. Jag måste hjälpa pappa klippa färdigt gräset.

Mmm, det kan se ut som om han blundar och sover. MEN DET GÖR HAN INTE.
Han smygöppnar ögonen och ler mot en och ligger och flinar. Eller så sitter han å flinar. Han gör inga ansatser att ta sig ner på golvet och leka, han vill inte ha välling och han vill inte ligga i famnen.
Han är nöjd med att bara sitta här i soffan hos oss och mysa. Så egentligen gör det inte så mycket att klockan nu är 18 minuter över midnatt och han är vaken.

Vi har fått hem en ny spjälsäng till bebisen, på långlån från Anna och Emil som bestämt hävdar att de nu ska bryta vårt "vi-gör-allting-likadant"-tema och vägrar skaffa en tredje unge.

Elis, som föriövrigt beter sig ungefär som en amfetaminpreppad kolibri så fort det kommer verktyg eller skruvar i närheten, fick ansvaret för att stoppa i skruvarna i hålen...

medan storebror Loke såg till att skruvarna sedan blev säkert förankrade. Den observante läsaren noterar säkert här att det verktyg Loke så vasst nu bemästrar inte är något mindre än en IKEA-standardnyckel. Så, gud nåde hans framtida flickvänner om de inte är tacksamma mot oss för att vi skapar en kärlek till detta fantastiska varuhus istället för, som i hans fars fall, ett kallt och oresonligt hat.

Och så, när vi trodde allt var klart; sängen var bäddad, mystäcke på plats, tre gosedjur var från Loke och Elis, två kuddar (en från varje bror) och den fina mobilen från tant Frida snurrade på så glatt, kom Loke rusande med pricken över i:et: speedwayflaggan! Han bäddade till den riktigt fint och sedan var han nöjd och deklamerade att han, och Elis, nu var redo för att lillebror ska komma.

På tal om det här med lillebror (nej, vi VET forfarande inte säkert vad det blir för sort den här gången heller men jag är rätt säker på en liten kille och jag har haft rätt de andra två gångerna så vi kör på "han" tillsvidare...) Igår när Loke skulle sova satt Petter uppe och läste saga för honom och de pratade lite om att bebisen ska komma. Då frågade Loke om vi skulle ha kvar Elis när bebisen kom eller om vi skulle lämna tillbaka honom.
Petter berättade att vi skulle ha kvar honom, det gjorde Loke mycket glad. ;)

Men det är märkligt hur de tänker, hur funderingarna går. Vi tror att Loke ser sig, mig och Petter som en enhet och att vi "har" Elis, att han är våran bebis. Därför blir det väl lite konstigt nu när det ska komma en bebis till. Men egentligen, om man tänker på det, är hans resonemang inte så jättemärkligt. Både Petter och jag säger ju att vi har fru/man och barn och att det är vi, Petter och jag som en enhet, som "har" barnen även om det egentligen är vi alla fyra som bildar enheten. Och troligtvis ser Elis det som att han "har" Loke, Petter och mig. Och snart är vi fem i vår huvudenhet. Och en sak är säker, den här bebisen kan skatta sig lycklig som har Elis och Loke till storebröder!

Tiden går. fast den går oändligt sakta när man bara sitter still större delen av dagarna. Men i magen växer bebisen så det knakar, upp 3 cm på SF-måttet vid förra besöket hos barnmorskan och vi fick både höra och se vårt tredje lilla underverk.
På kvällarna sparkar han så mycket att tillochmed Elis troligtvis förstår att det är något som lever i mammas mage. Ibland ser man att det är en liten fot eller en liten armbåge som kommer glidandes över hela magen. Hur härligt som helst! Helt vansinnigt att vi snart är fem i familjen. Eller tio, om man räknar med Lokes bebisar som han har i sin mage.

Smärtan i benet har börjat ge med sig. Underbenet är rätt ok, det spänner och drar men det är väl ungefär som man kunde förvänta sig med tanke på att de tagit bort sammanlagt 9 centimeter hud. I ljumsken gör det ont först nu och jag har fått så där härligt ont i låret som man har efter en riktig lårkaka. Det blev inte heller bättre av att jag i fredags tröttnade och bestämde att jag visst kunde följa med och handla. Det kunde jag inte. Jag fick erkänna mig besegrad och blev sedan sittande större delen av lördagen och söndagen med ett ben som bultade på ett inte alls spännande sätt av smärta. Det som sved mest var dock att det var mitt eget jävla fel, vilket min käre man påpekade ett antal gånger när jag gnydde.

Men, bebisen mår bra iaf. Och allt talar för att det blir planerat kejsarsnitt den 14 juni på normalförlossningen. Och det känns jättebra. Nu gäller det bara att styra upp resten... ;)

Det var faktiskt fint väder idag, även om det inte syns på kortet. Så vi hängde i trädgården lite. Jag satt i en stol och pekade och ropade på Petter när Elis gick för nära trappan eller Loke slog för mycket med pinnarna han hittar överallt. Till slut hittade de dock förra årets favoritleksak och höll sig sysselsatta en bra stund.

Det här har hänt förut. Det var ett år och tre månader sedan. De har blivit lite större sedan dess, men är om möjligt ännu sötare!

Det här kortet togs i början av februari 2009. Fantastiska ungar.

Vi har haft tunga veckor här. Eller tunga månader faktiskt, det började i februari när det här jävla födelsemärket visade sig vara något helt annat än vad vi trodde.
När man inte befinner sig i det är det nog svårt att förstå men hela livet rasar och inget blir som vanligt. Petter och jag har legat vakna på nätterna och diskuterat absurda saker som livförsäkringar, vita arkivet och efter hur många år det är OK att träffa någon som barnen kan ta till sig som en ny förälder. Alltså saker man aldrig vill behöva prata om på allvar utan mest avhandla någon gång för principens skull.

Det som det allra mest handlat om, nästan uteslutande, har varit våra barn. Loke och Elis är de viktigaste i vårt liv och vi tog redan timmen efter cancerbeskedet beslutet att det inte skulle gå ut över dem mer än nödvändigt. Mycket eftersom vi förstod på läkarna att det här inte vara bra, att det inte vara cancer light och att det inte skulle vara över i en handvändning.
Så, för att de skulle slippa vara här och se mamma och pappa gråta, skrika och vara förtvivlade skickade vi dem till Västervik, i två omgångar. Den första gången för att vi skulle kunna landa i allt och klara veckorna fram till operationen och den andra gången för att det var dags för operationen.
Den första gången var de borta i fem nätter, den andra gången i sju nätter. De sov hos sin mormor och morfar, på ett ställe de varit hundra gånger minst och där de är omhändertagna, älskade och bortskämda till tusen. De hade det bättre där än hemma hos oss.

Barn hör hemma med sina föräldrar, det tycker vi också, och det är här de ska vara. Men INTE när de far illa av att vara här. Barn ska inte vara med sina föräldrar av princip, bara för att det SKA vara så. Om de mår bättre av att bli bortskämda av mormor och morfar i ett par dagar så är det bättre att de är där för i slutänden handlar det om att de ska må bra, inte att vi ska må bra.

Petter och jag är oändligt glada för alla som ställt upp för oss utan att tveka, som ringt, messat och hört av sig. Mot alla som förstått att det är nu vi behöver er som mest, inte sedan när allt det här är över. Som förstått att vi inte behöver ifrågasättande, kritik och gnäll utan stöd, hjälp och ren jävla mänsklighet.


Dock är det nog de här två små grisarna som hjälpt mest.
Det är inte över än. Cancern är fortfarande kvar. De närmsta tre veckorna består av väntan på provsvar och då får vi veta vad mer som behöver göras. Vi vet inte hur sommaren kommer se ut, vi vet inte vad som händer sen. Men vi vet att vi alltid sätter våra barn i första rummet, att vi alltid har gjort det och alltid kommer göra det.
Punkt slut.