ÖstadByväg

Nu är han alltså här, vår lille Jack. Han är en avbild av Elis med Lokes fötter och händer. Han är ett A-barn jämfört med de andra två och sover redan större delen av natten. Lille storebror Elis är kraftigt förälskad i honom och det första han gör varje morgon och varje gång han kommer hem från dagis är att leta reda på Jack och klappa honom lite. Store storebror Loke har järnkoll på att lille lillebror har det bra. Om han gråter hämtar Loke mig och beordrar mig att ge Jack mat, om han gnäller lägger sig Loke hos honom och sjunger och berättar sagor. jack själv är mest nöjd med all uppmärksamhet.

Annars flyter sommaren på som somrar brukar göra. Vi är i Västervik nu när det är vansinnesvarmt eftersom vi då kan nyttja stranden vid farmor Margits stuga. Vi hade familjen Fröjdh med oss hit och det var ytterst gemytligt En mer utförlig redogörelse finns här .

I tisdags var Petter, jag och Jack en sväng i Göteborg och träffade min läkare igen. Det besultades att vi ska vänta med operationen så länge det bara går eftersom den har väldigt kraftiga biverkningar och jag bland annat skulle behöva hjälp i hemmet och dränage i drygt ett halvår (!). Jag har ju tidigare varit väldigt orolig över att de skulle säga just det, att de ville vänta med operationen, eftersom jag inte vill ha cancern kvar inne i kroppen, jag vill att den ska bort. Men nu känns det som om det är i ett annat läge. Dels så är ju chansen god (ond?) att det redan finns i blodet så då spelar det ju liksom ingen roll om det finns i lymfkörtlarna också, och dels så har jag ingen lust att genomgå en stor operation just nu - jag vill hellre umgås med min familj och kunna leka med mina barn snart igen.

Så, på det stora hela går det nog åt rätt håll. Jag är inte på topp mentalt just nu, läkarna kallar det krisreaktion på diagnosen och att den inte kom förrän Jack föddes var uppenbarligen helt normalt. Det är dock en mäkta irriterande känsla att logiskt VETA att det går åt rätt håll och att det just nu finns all anledning att vara lycklig men ändå behöva tvinga sig upp ur sängen och ständigt gå runt med en känsla att allt har gått åt helvete. Som tur är har jag underbara barn, en fantastisk man och världens finaste vänner som ser till att jag är någorlunda social och beter mig någorlunda normalt ;)