ÖstadByväg

Jag är inte på topp så jag gör det enkelt för mig och saxar från melanomforeningen.se

 

Här presenterar vi kortfilmen ”Himlen är överskattad” om Lina Baldenäs cancerresa med spritt melanom. Vi hoppas att den ska väcka känslor och tankar. Filmens titel är en hyllning till Linas vän Kristin som avled av malignt melanom i februari i år, 31 år gammal."

"Måndagen den 7 maj är det melanoma monday, en dag då sjukdomen malignt melanom uppmärksammas, inte bara här i Sverige, utan på flera platser i världen. Tyvärr är det allt fler som drabbas av den potentiellt dödliga cancerformen varje år. Idag dör fler svenskar av malignt melanom än i trafiken. Men så behöver det inte vara.

Det finns nya läkemedel som kan hjälpa patienter med spridd melanomsjukdom till förlängd överlevnad och bättre livskvalitet. Tyvärr har landets verksamhetschefer inom onkologi bestämt sig för att minimera förskrivningen av de nya läkemedlen, eftersom de anses för dyra. Man tycker med andra ord att det är helt i sin ordning att lämna allvarligt sjuka melanompatienter vind för våg, utan någon som helst effektiv behandling!

På melanomföreningens hemsida melanomforeningen.se finns länkar till både Linas och Kristins insamlingar hos cancerfonden.

Jodå, snön smälter så Petter är lycklig. Vi har alltid mjölk hemma och när han ska ut och röja snö klockan två på natten står det en termos varm choklad och väntar på honom när han ska åka. Han fixar och donar och har lärt sig att inte klampa in med arbetsskorna och lämna ett spår av grus i hela huset. När han kommer innanför dörren rusar Jack mot honom och ger honom en stor puss. På kvällarna spelar han och Loke Indiana Jones på X-boxen och när vi är ute och går vill Elis alltid sitta på hans axlar. Han tar hand om mig, värmer mina tofflor i mikron (jag VET, gud vilken bra grej: tofflor med vetevärmare i!) och stöttar mig i allt. Fin kille, den där Petter.
Lina då? Jodå, hon har nästan inget hår kvar men det är iaf ljust igen. En tatuering har hon skaffat på armen för efter proktoskopi, koloskopi och cystoskopi och en borttagen njure så kan ingenting göra mer ont. Det gjorde det inte heller. På det stora hela går det ganska bra just nu, tumörerna i ljumsken håller sig förhoppningsvis passiva och jag har så sakteliga börjat gå upp i vikt igen och känner mig inte lika sjuk när jag ser mig i spegeln.
Det går framåt. Bra det. Det kan ju knappast gå bakåt... Men nu är läget så här och i gör vårt bästa för att rätta oss efter det. Och just nu, nu när det är lugnt, går det rätt så bra. Och vår Andy är tillbaka. Mer om det senare. Men han är tillbaka igen och familjen är hel. Peace out!

Tänk!
Tänk att de nu arbetat sig genom högen av anmälningar från personer som väntat längre än mig och nu kommit fram till mitt ärende, och tänk att det föll sig så bra för dem att det tajmade nästan perfekt med att mitt fall togs upp av media. Vilken tur för socialstyrelsen och tänk så glada de måste ha blivit när de avhandlat de andra fallen och upptäckte att just mitt låg på tur!

Idag kom alltså beskedet. Eller inte riktigt. Men det kom ett "yttrande över förslag till beslut". Det går ut till mig, verksamhetschefen på vårdcentralen och den siste läkaren. I förslaget från socialstyrelsen så vill de attt vårdcentralen ska vidta följande åtgärder:

• kompetenshöjning vid bedömningar av hudförändringar
• skapa rutiner vid bedömningar av hudförändringar
• redovisa rutiner för avvikelsehantering och lex Marianmälningar

På individnivå kritiserar de "läkare c", den unge killen som jag träffade andra gången jag sökte - han som inte kollade på märket utan nöjde sig med att fråga om det växt och när jag sa "nej, det tror jag nog inte" så var han glad med det. Allt fokus låg ju då på knölen jag hade i andra benet, som visade sig vara godartad. Problemet med det besöket var också att journalanteckningarna var ofullständiga och att märket med malignt melanom inte ens omnämdes utan det skrevs bara om knölen. Men han litade väl på vad hans två kollegor sagt mindre än ett år tidigare; att märket var ofarligt. Och de klandras inte. Och jag kan tycka att det är lite fel. Om jag hade fått välja hade DE klandrats och han hade gått fri. Egentligen hade jag väl helst sett att ingen klandrades, utom själva verksamheten och rutinerna. Jag ville ju verkligen inte förstöra någons karriär och har haft sjukt dåligt samvete idag och varit ledsen för hans skull, för att han kommer få en anmärkning på sig.
Men så stannar jag upp ett litet tag och tänker på att jag har cancerceller i lymfkörtlarna nu, vilket jag kanske inte haft om de tagit bort märket då, och då har jag inte lika dåligt samvete.

Socialstyrelsen finner det också "anmärkningsvärt att verksamhetschefen inte gjort lex Mariaanmälan. Han får även en känga för att han i kontakten med socialstyrelsen i september 2010 hävdar att han inte känner till mitt fall och därför inte gjort någon avvikelseanmälan. Det stämmer ju dock inte eftersom han i april 2010 uttalade sig i en artikel i VT om det...

Så, jag har fått mitt beslut. Eller kanske inte riktigt, jag har fått ett förslag till beslut. Och det känns bra. Men också lite jobbigt. Och det känns lite osolidariskt att bli framflyttad i kön bara för att jag varit med i media. Men det kom ju inte heller som någon chock. Men icke desto mindre känns det fel rent ideologiskt och principmässigt. Men jag är glad att de verkar gå på min linje, att jag inte var en idiot som sökte gång på gång för samma märke och att jag inte var hypokondrisk. Lite jobbigt för att jag tycker synd om läkaren som ensam får klä skott för felen i verksamheten. Men övervägande bra. Heja socialstyrelsen - ett klart, nu har ni bara 4000 kvar! Jobbajobbajobba!

Nu har jag gjort det, suttit på fel sida av mikrofonen och blivit något slags riksfall. Det var psykiskt ganska påfrestande men på det stora hela är jag nöjd. Göran Hägglund fick bli förnedrad och ljuga i TV. Bara det gjorde att det var värt att vara sleten och puffig i riksTV. Här finns en länk till samtliga inslag som producerades.
Vi har inte låtit ungarna se dem än, vi tänkte vänta ett tag med det. Vad vi väntar på vet jag inte riktigt, men bättre tider kanske.
Men det är ganska bra tider just nu.
Nu återstår bara att se om det blir någon förändring på socialstyrelsen. Jag gör mig inga illusioner. Men man vet aldrig.

Jag var fyra år gammal när jag bestämde mig för att bli journalist. Då drömde jag om att få ettan på de stora tidningarna. Det var dock inte så här jag hade tänkt mig det. Jag hade väl snarare tänkt att vara den som skrev reportaget istället för att vara reportaget...

Och bilden på ettan var ju bra. Den inne i tidningen vill jag inte ens tänka på för då får jag lite myrkrypningar på armarna.
- Men mamma, det där är ju inte du. Så ful är inte du, sa Loke. Från barn och dårar...
Men, men. Skit samma. Jag hoppas att iaf någon sökte som inte skulle ha gjort det annars, att någons farliga prickar blev hittade i tid. Att en tanke iallafall väcktes. Och att fler barn fick solskyddsfaktor på sig/med sig till dagis när det är 23 grader och gassande sol.

Och så har SVT varit här. Med en reporter som var enastående trevlig och en kameraman bördig från Västervik. Minsann. Det ger mig lite ångest. Jag ville inte bli något slags riksfall. Jag hade hellre sett att någon av de andra tjejerna jag kommit i kontakt med varit huvudpersonen i reportaget. Men, de vill inte och jag förstår dem. För jag vill inte heller. Men jag kan det här. Jag har tränat på det sedan jag var 14 år gammal och började som ungreporter på VästerviksTidningen. Jag förstår hur det fungerar. Och jag har lärt mig att den som skriker högst får mer uppmärksamhet än den som tiger still. Så jag skriker för oss nu, för melanompatienterna i Sverige och för oss som blev missade i första instans. För oss som tycker att man kanske inte borde slå ihop två myndigheter om man inte ens mäktar med att driva dem var och en för sig. Som inser att det är en brist på resurser och utbildning inom vården som är det primära problemet, inte ointresse och negligering. Men det kommer fortsätta dyka upp cancerfall som kunde blivit räddade om de hittades tidigare så länge som läkarna har en alldeles för stor arbetsbörda och sjuksköterskor och uskor inte har varken tid eller utbildning för att backa upp dem i den utsträckning det skulle behövas. Och så är det ju det där med borgarna också. Ni vet var jag står där.

Men, för att komma tillbaka från denna enorma utsvävning, jag kan meddela att Jack skötte sig utmärkt hela tiden de var här. Han sköter sig ju nästan alltid utmärkt, den pojken.

Det gör faktiskt våra stora barn också. Fröjdhs och vårat. De lekte som små änglar idag.

De här två å andra sidan...

Och så var jag ju med i VT. Men det har jag inte sett. Men det ska visst vara OK har jag hört från säker källa. Och hudmottagningen där blev nedringd. De fick tillochmed sätta en extra på att svara i telefon. Så lite genomslag har det väl, det här med att få cancer. Men jag känner att jag är lite hårdvinklad. I GP står det att oddsen talar för att jag inte ska klara mig. Det gör de också, rent statistiskt. Men jag är inte statistiken. Jag är inte en siffra. Och så länge jag inte har spridning till något annat än lymfkörtlarna så är prognosen god. Bara för att de tror att det nu sprider sig via blodbanorna betyder inte det att det faktiskt kommer att göra det. Jag kanske lever i 40 år till och driver åldrig make, barn, svärdöttrar och barnbarn till vansinne. Oddsen talar inte för det men de talade ju inte för att jag skulle bli sjuk eller få två sorters cancer heller. Så fuck statistik.

och nu ska jag sova. Det har varit en lång dag.

Jodå minsann, ibland går det som man vill. Och de här jävla små siffrorna och den där omöjligt lilla procentgruppen som jag hela tiden hamnar i har nu för en gångs skull funkat FÖR mig istället för emot mig:
Idag ringde doktor Boman och berättade att förändraingarna i lungorna hade TILLBAKABILDATS och försvunnit (nästan) - d.v.s. gått i regression, något som njurcancermetataser gör i (enligt läkarn 1-5%, enligt internet mindre än 1%) av fallen när man tagit bort modertumören.
Så, jag har tur. Och min kropp plockar lite poäng nu efter alla försök att ta död på mig som den utsatt mig för här på sistone. Heja mig och hela regression!

fast det var ju inte riktigt sant.
För jag har fått reda på resultatet av operationen och det var gott. Det var mycket gott tillochmed, speciellt för att vara vi. Formen av njurcancer jag landat hem heter kromofob njurcancer. Den var dessutom klarcellig vilket är mycket, mycket bra. Den klarcelliga njurcancern är nämligen, av de fyra sorternas njurcancerceller som finns, den minst spridningsbenägna. Kromofob njurcancer utgör 5% av de totala njurcancerfallen. Med tanke på att njurcancer drabbar ungefär 1000 personer/år, varav 2/3 är män och 92% är över femtio år så antar jag att jag är den enda personen i Sverige som landade hem en så pass bra kombination i år ;) Visserligen vet jag inte riktigt vad det innebär att den är kromofob men min läkare lät inte så oroad när han sa det så jag tänker att det säkert inte är något farligt. Utöver cancer då. För det är ju inte bra.

Det som är minst bra är att jag nu fått två av varandra oberoende sorters cancer inom loppet av ett år. Och jag har precis fyllt trettio. Det är inte optimalt. Det är tillochmed ganska jävla långt ifrån optimalt. Man skulle nästan kunna säga att det är intimalt. Eller katastrofalt. Men vi jobbar på och finner tröst i att man fick bort all njurcancer i njurtrakten vid oeprationen, att ingen spridning kunde upptäckas trots att de letade i buken och att om det nu är njurcancer som sitter i lungorna på mig (jag har två förändringar i vänster lunga som ska kolla ytterligare den 5 maj) så går det faktiskt i vissa fall att bota med operation. Och lymfkörtlarna håller sig passiva efter melanomet. Det står still. Och det går bra nu. Om man nu kan säga så när man har två cancrar.

Och nu har jag inte längre heller så ont. Jag har slutat med de starka smärtstillande tabletterna nu för jag insåg ganska snart att tradolanen tenderade att bli min allra bästa vän i hela världen där ett litet tag. Och då är det bättre att göra slut än att hålla ett dysfunktionellt förhållande igång. Så jag förlitar mig numera på min kära och trygga kamrat pamol och the occassional oxynorm. Inte fullt så hett men betydligt bättre för hälsan.
Jag sover bra nu också, mycket bättre än innan. Jag tror att det beror på att jag har haft den här skiten med njuren gnagande i bakhuvudet ända sedan i juni då jag började få problem första gången. Men nu är den borta och även om jag har en diagnos till så har jag hellre det än går och oroar mig. För jag kände att något var fel. Och det var det också. Och nu, just nu, känner jag mig helt ok. Och det tycker jag bådar väldigt gott inför framtiden.

Och tack för allt stöd, både via sms, besök, telefonsamtal, blommor, pm, facebook och bloggen. Det betyder massor.
Tack.

Så, nu är jag hemma igen.
Jag har ont som faan, är väldigt trött och har väl fortfarande lite svårt att fatta att jag nu har två cancerformer (cancrar?) istället för en men vi hoppas ju på  att njurcancern försvann helt och hållet vid operationen. Besked om det får vi den 18 april. Eller om det var den 19:e.

Det är oavsett vad väldigt skönt att vara hemma. Mamma har varit här i tio dagar nu och skött marktjänsten medan Petter har jobbat. Loke och Elis tajmade ju allt perfekt och kom hem från dagis med vattkoppor samma dag jag kom hem från sjukhuset, men de har klarat sig bra med bara några få prickar och nästan ingen feber så det har varit full fart i huset ändå. Elis har varit lite ledsen två nätter och kliat sig men i övrigt har det inte märkts på dem att de varit sjuka.

Jack har fyra nya tänder i överkäken på väg så han har inte heller varit på topp. Lite feber, mycket bajs och väldiga mängder skrikandet på nätterna har det varit men nu har tänderna tittat ut så det blir nog bättre framöver.

Och på det stora hela kör vi väl på att "det blir nog bättre framöver". För det blir det nog.

Nu är det klart. Nu har jag bara en njure och den andra - den som betedde sig illa - ligger under ett förstoringsglas någonstans. Onkologen hade nämligen fel. Det var cancer i njuren; njurcancer. Men i övrigt gick operationen väldigt bra. Kirurgen försökte ta den med titthål så jag har tre små hål och ett ganska litet snitt på magen, vilket ju är betydligt bättre än det dryga 20-centimeterssnittet jag hade väntat mig. Jag var svårstucken som vanligt och vaknade på IVA med nålar i både händer, armveck och fötter. Jag hat också lärt mig att mun spruträdsla och totala fobi för nålar står i direkt relation till smärta; första dygnet fick jag drygt en spruta i halvtimmen och jag blev lycklig varje gång jag såg nålen... Nu är det lite bättre men jag har fortfarande ont. Det är konstigt för kejsarsnittet såg ju mycket värre ut men skillnaderna i smärta är enorma. Med snittet var det sårsmärta, nu är det mer muskler- och vi-har-sprängt-en-brandbomb-i-din-mage-smärta. Nåja, mamma är här och tar hand om barnen nu, petter är på väg hit och jag lever och mår relativt bra. Jag suger näring ur lyckoönskningarna och hälsningarna ni lämnar och lovar att uppdatera lite mindre,förvirrat och mer nyktert nästa gång. Peace out!

Det här ska inte bli någon cancerblogg, det här är vår familjeblogg om bra och glada saker. Men bland blir det inte som man vill.

För nu är det så att det inte riktigt rullar på som det ska.
Det finns dock ljusglimtar: onkologen tror att det inte är cancer.
Det som är lite jävligt i det hela är då att resten av läkarkåren är övertygade om att det är det.
Så, i fredags var jag på skiktröntgen av bröstkorg och buk, på tisdag ska jag ta EKG och en massa blodprover och på onsdagmorgonen sövs jag och blir av med min högra njure, binjure och tillhörande lymfkörtlar.
Tennisbollen växer nämligen tämligen okontrollerat, 1,1 cm på knappt tre veckor. Ont som i helvetet har jag också.

Vi är inte i högform nu, någon av oss.
Jag är livrädd för vad röntgenplåtarna ska visa - finns det någon mer skit någon annanstans?
Svaret på det får vi på tisdag under inskrivningssamtalet.
Då, när jag vet det, kan jag väl börja oroa mig över att de ska skära upp mig och ta ett av mina organ.
Dock sker det ju inte i en gränd i ett u-land och jag kommer få adekvat vård både under och efter ingreppet men det känns ändå som något jag helst hade sluppit.
Jag vill inte ha cancer längre.

Det är en konvalecens på drygt sex veckor efter operationen och vi har tre barn. Petter har precis börjat jobba och om han ska orka med det här så behöver han få fortsätta med det.
Så: vi gjorde som alla vettiga människor skulle göra: vi kallade in gentjänsterna. Så nu kommer våra fina vänner hit och sover hos oss i omgångar och hjälper till att ta hand om Jack, som jag inte får bära, och se till att Elis och Loke kommer iväg till dagis. Tack.

Nu ikväll var Loke och jag ute och byggde fyra snögubbar. (Jo, för det snöar nämligen i Sjövik idag). Plötsligt stannade han upp mitt i rullandet av den tredje gubbens underkropp och sa:
- Mamma, du kommer väl inte dö nu va?
Jag kunde inte svara honom då utan bara kramade honom. Men så här skulle jag sagt om jag fick spola tillbaka tiden lite:
- Nej Loke, det är väl klart att jag inte ska. Läkarna har gjort den här operationen massor av gånger och jag har de bästa av de bästa som tar hand om mig. Allt kommer gå bra och allt kommer att bli bra.
För det är så jag vill att det ska bli.
För onkologen säger att det inte är cancer och då skiter jag i vad de andra tror.
Nu håller vi tummarna för att hon vet vad hon pratar om!

Jo. Nu har det ju stått stilla lite här på bloggen.
Och det beror helt enkelt på att det stått lite stilla här hemma också.

I slutet på februari gjorde jag en CT-röntgen av buken eftersom jag haft ont i njurtrakten och kissat blod. Dagarna gick och blev till veckor och trots påstötningar fick vi inga resultat. Så vi tänkte att då måste det ju vara lugnt, hade de sett något på plåtarna så skulle de ju hört av sig! Men ack, vad vi bedrog oss. Min läkare fick beskedet fem dagar efter att jag gjort röntgen. 11 dagar senare fick vi reda på det av onkologen som berättade för oss att de hittat en förändring i höger njure, ungefär lika stor som en tennisboll. Det finns även lite "störningar" i fettvävnaden kring njuren.

I nuläget har vi inte en aning om tennisbollen är ond eller god. Sakerna som talar för "god" blir färre och färre för varje undersökning och läkarbesök känns det som just nu, men det som är bra är att oavsett vad så är den välavgränsad vilket betyder att den inte ser ut att ha spritt sig utanför njuren.

I fredags var jag på magnetröntgen för att de skulle få lite mer information. Så nu väntar vi igen på svar. Förhoppningsvis har vi dem i början av veckan efter den som börjar imorgon. Då ska chefsurologen som har hand om mig i Alingsås ha haft konferens med urologen och onkologen på Sahlgrenska. Och därefter faller domen; ska de ta hela njuren eller bara halva?

Så, det är vad vi gör nu för tiden. Väntar på svar.

jodå, nu är man över strecket och medlem i 30-klubben.
Känns väl ungefär som det gjorde förut.
Tack alla fina som gratulerade och tack till Sigge med föräldrar för de fina blommorna. Och så klart tack till Björn för surprisebesöket, du är alltid lika välkommen!

Imorgon är det dags för Sahlgrenska igen.
Vi har nu tagit beslutet att det ska gå bra. Att cancern inte ska få ta mer tid och ork än nödvändigt och att det får räcka med dåliga besked nu.
Nu hoppas vi bara att farbror doktorn förstår det också.

Och, eftersom jag blivit gammal, så har jag engagerat mig politiskt. När faan blir gammal blir han religiös säger man ju och det är väl något liknande som händer här. Nu jävlar ska det blir ordning på torpet ;)

Det gick bra idag.
Jag får behålla mina prickar.
Tre av dem är visserligen inte riktigt som de ska men de får sitta kvar ett litet tag till.

Inga nya knölar hittades.
Lymfkörtlarna under högerarmen var lite svullna men det berodde troligtvis på amningen och en vilande förkylning.
Vi kör på det tills vidare iaf.

Nu ligger all fokus på att se till att den här lille killen får en underbar fyraårsdag.
Han har idag skickat ut inbjudningarna till fyra killkompisar, Asta och sitt livs stora kärlek (efter mamma så klart) My.

Joråsåatte... idag är det måndag. Igen. Den andra måndagen 2011 var marginellt bättre än den första och nu hoppas vi att det är en trend som håller i sig.
Idag började dagis igen, till allas stora glädje. Det kan tänkas att Jack inte brydde sig alls huruvida det var dagis eller inte men kanske - KANSKE - saknade han att bli dreglad på magen och matad med nappen bakochfram. Man vet ju inte.

Idag har vi fått ytterligare en handledd guidad tur på den stig vi ska följa för att inte dras ner i misären som följer på en kronisk cancerdiagnos. Man skulle också kunna säga att vi varit hos psykoterapeuten men det har liksom inte samma klang. Hon är bra, vår psyktant, riktigt bra. Hon gör det lättare. Och det är uppskattat så här dagen innan vi ska till hud och kolla nya och gamla prickar.
Onsdag ska vi till fru Unander, bästa docenten på den här sidan Sverige. Hon lugnar, förklarar och bedömer allmäntillstånd och venlafaxinbehov. Underbar kvinna.

Det är alltså mycket nu. Och den 20:e ska vi till Mattsson. Usch.

Innan dess är det den 18:e. Och då är det 30 år sedan jag föddes. The big three-o. Man ska visst fira sådant med ett hejdundrande kalas, öppen bar, riktiga inbjudningskort och hela schabraket men vet ni? Jag orkar inte riktigt. Inte nu. För trettio är inte så viktigt, om jag fyller 40, då jävlar ska jag fira! Nu firar jag med familjen och släkten och de som bor här i närheten. Ni som har en bit att resa får gärna komma i sommar, då fyller ju min bättre hälft år också och jag tror nog att jag fortfarande är ung nog att festa då. För jag har ingen trettioårskris på gång. Jag har redan allt jag drömt om. Jag har min man, den ende jag verkligen älskat, han som gör mig hel och får mig att skratta varje dag. Jag har våra tre söner, de vackraste och mest fantastiska man kan önska sig och vi har vårt hus och vårt liv här. Och livet är gott. För det allra mesta. Om man bara lär sig att parera de värsta slagen och ducka den jävligaste statistiken, vilket vi börjar bli värsta Muhammed Ali på nu.

Men just ikväll är det lite tungt. Det är oroligt inför imorgon. Jag vill verklligen inte att de hittar mer nu. Jag vill ha kvar resten av prickarna. Jag vill ha kvar resten av mitt liv.

Ojojoj, vilket dramatiskt och gnälligt inlägg det här blev då. Det var inte meningen. Egentligen tänkte jag bara bespara mig en massa sms- och mailsvar genom att berätta offentligt vad jag önskar mig i trettioårspresent.
Det är en ganska lång lista, klischéaktigt nog toppad med "en friskförklaring", men eftersom ingen av er kan trolla - mig veteligen - så nöjer jag mig med något så ärligt som:

• Vad som helst*. Om du nu insisterar på att köpa något, vilket faktiskt inte behövs för vi har rätt mycket grejer här, så blir jag glad för vad som helst. Bara det är papper runt uppskattar jag det.**

Och så avslutar vi dagens inlägg med två omotiverade bilder på Jack, exponerad i PhotoBooth av sina föräldrar. Lilltrollet, han är så söt!

---

* - ok, om ni verkligen inte kommer på något annat så är presentkort på IKEA alltid välkommet så här i köksutbyggartider.
** - nej Hasse och Andreas. Det var ingen utmaning. Don't push it.

Vi var hos läkaren i torsdags, på ultraljud av ljumsken.
Det gick bra.
De hittade en körtel som var förstorad och missfärgad men de tror tillsvidare att det beror på en infektion jag fick i livmodern och njurarna efter att Jack föddes.
Ingen fara på taket så här innan jul alltså.
Och nu händer inget mer innan den 20 januari när vi ska tillbaka till Mattsson.
Både skönt och jobbigt.
Dock uppnår jag ju den aktningsvärda åldern 30 två dagar innan så vi lär väl ha annat att styra med.

Det gick bra iallafall.
Tack för att ni tänkte på oss.
Tänk gärna på cancerfonden också.

Ja.
Det är ju så här, jag har fortfarande cancer.
Det kanske har varit lite oklart för somliga, men jag är på intet sätt friskare nu än vad jag var för några månader sedan. Prognosen ser inte varken bättre eller sämre ut, det finns en tidsgräns och jag har slutat pensionsspara.
Jag må försöka vara optimist men jag är inte dum.
Nattsömnen är dock bättre, i omgångar iallafall.
Jag går hos en psykoterapeut (det är visst skillnad på en sådan och en psykolog eller en terapeut. Vad vet jag inte riktigt) och hon lär mig och oss att hantera vardagen.
För det är faktiskt inte alltid så lätt.
Ibland blir det lite för mycket och ångesten tar över.
Ibland fixar jag inte vardagen och världen rasar för minsta lilla.
Men vissa dagar är det som om det aldrig hänt.
Som om jag visst kommer bli gammal och dela åldringsvård på ont och gott med Petter.

När jag var 15 år och vi var nyihopna jobbade jag med mamma med att sälja bröd på Kvantum i Oskarshamn. När vi stod där så kom det ett gammalt par i 90-årsåldern. De köpte fikabröd, en chokladboll till honom och en wienerbröd till henne, han pussade henne på kinden och så hasade de tillsammans ut ur affären, hand i hand. Då bestämde jag att det var så vi skulle ha det, så det skulle bli. Petter och jag. För jag har alltid vetat att det var han. Att det alltid skulle vara han. Och därför känns det ibland outhärdligt att tänka på att det i nuläget inte ser så ljust ut på pensionärsfronten.

Imorgon ska vi till Unander, min läkare i Lerum.
Den nionde är det dags för ultraljud igen.
Veckan efter ska jag tillbaka till Mattsson.
Och tills dess, tills dess att den här omgången är klar, så lever vi med ovissheten om de ska hitta nåt den här gången, om det ska ha kommit nåt nytt eller om det flyttat sig någonannanstans. Och den ovissheten suger.

Jag skriver inte mycket om det här, för det här är familjens blogg, inte cancerns. Och jag är på intet sätt reducerad till en diagnos, jag är fortfarande samma som jag var innan. Fast givetvis helt annorlunda. Men här är vi inte "hon med cancer" och "han vars fru är sjuk", vi är mamma och pappa, Lina och Petter. Ibland glider rollerna samman men jag vill inte dra ner den här bloggen i någonslags socialpornografiskt träsk med gnäll och ältande av sjukdomar och problem. Men samtidigt är det så här vi lever nu, det är den här verkligheten vi har och då måste den ju få finnas också. Ibland. Och bara lite.

Men nej, jag vet inte hur länge Petter ska vara hemma. Vi har inte riktigt kunnat bestämma det än. men tillsvidare är jag sjukskriven fram till slutet av januari och under den tiden är han hemma. Det gör oss båda gott för det här är ingen barnlek för honom heller. Även om han för det mesta klättrar på väggarna, tar på sig jobbarbyxorna och suckar trånande när han läser Byggnadsarbetaren. Men det skulle inte gå. Han behöver ha hela huvudet med sig på jobbet annars blir det farligt, och innan allt lugnat ner sig kan han inte ha det.

Så ja, jag har fortfarande cancer.
Jag kommer ha det tills jag dör. Av den, förmodligen. Så jävligt är det.
Vi hoppas på forskningen, på nya läkemedel - botemedel - och kör på med en tilltro till läkarvetenskapen och deras kunskap.
Men tills dess att de löst gåtan gör vi det bästa vi kan. Vi älskar varandra, njuter av tiden med våra fantastiska söner och försöker hitta det bästa i alla dagar.

...att ha två små killar som kommer och kryper upp i soffan under filten och myser hos en mamma som har en tung och jobbig dag.

Den var ofarlig. Ingen metastas utan bara en helt ofarlig knöl, en godartad cysta.
Vi hade ungefär 10 procents chans att det var något annat än en metastas enligt läkarna.
Knölen såg precis ut som en metastas ska göra.
Den satt precis där metastaserna väntas komma.
Den växte i precis den takt som metastaserna förväntas göra.
Den kändes precis som metastaserna kommer att göra.
MEN DEN VAR INGEN METASTAS!
Nu är vi tillbaka på 10-20 år, kanske mer och inte nere på 1-5 år. Det är en väldig skillnad. En enorm jävla skillnad!
Vi slog oddsen och hamnade för första gången sedan all den här skiten startade på vinnarsidan. Jag har ju visserligen inte mindre cancer för det men det känns ändå lite som en friskförklaring! Det känns som om vi var så värda det här, att det för en gångs skull gick åt vårt håll och inte käpprätt åt helvete.

Vi köpte tårta och åt idag efter middagen, för att fira.
Loke frågade om det här betydde att jag aldrig mer behövde gå till doktorn. Jag sa att jag behöver gå dit ändå, men att mamma just nu är frisk i benet och att det går bra nu. Det känns fantastiskt att få säga så, att få hoppas lite att det stannar upp nu och inte fortsätter som det gjort förut. Men oavsett vad så går det bra nu. Just nu, just idag, känns det nästan som om vi vunnit. Nu försöker vi hålla fast vid den känslan så länge som det bara går.

Var på hudavdelningen på Sahlgrenska för att kolla upp resten av mina födelsemärken, det är standard när man fått diagnosen hudcancer. Födelsemärkena var det ingen fara med men läkaren hittade en knöl, cirka 4 mm stor, i mitt högra lår. Imorgonbitti ska vi in igen för biospi och sedan är det bara att vänta ett par veckor på provsvaren. Igen. Och ska jag vara ärlig så suger det faktiskt riktigt rejält.
Jag öppnade det igenklistrade kuvertet som de lagt remissen i och läste "trolig mm-metas." och då sjönk modet något. Men jag vek ihop pappret och stoppade ner det igen och tryckte igen kuvertet. För det kan ju faktiskt vara en fettknöl, en saltkristall eller en helt ofarlig cysta. Det MÅSTE inte vara en metastas.
Men om det är det så är det inte bra. För då sprider det sig fort. Och då är prognosen inte så värst bra. Och det vet jag inte om jag klarar. Jag har varit inställd på 15-20 år och tyckt att det är hemskt, att jag inte får bli gammal med min Petter och se mina älskade ungar bli vuxna män och skaffa sig ett eget liv. Nu ökade plötsligt risken att det inte ens blir så länge.

Fast man ska inte måla faan på väggen.
Jag kanske blir 95, får alzheimers och glömmer att jag någonsin haft cancer och dör på ålderdomshemmet hand i hand med min Petter.
Eller inte.
Förbannade jävla helvete. (man får faktiskt svära hur mycket man vill i den här situationen, även om man ska föreställa en ansvarskännande småbarnsförälder)