ÖstadByväg

Svaret på rubrikfrågan är nog ett rungande "nja".
Loke älskar oss iallafall. Han gillar nämligen att köra bil.
Det finns kanske de som säger att en unge på 22 månader inte borde köra bil.
De kan ha en poäng. Fast å andra sidan har jag mången gång hamnat bakom folk på vägarna som troligtvis är bra mycket mindre streetsmarta (läs: streetsmart=körkunnig och inte streetsmart=grovt kriminell) än vår son.

Ja, ibland känns det som om vi kanske borde betala hyra hemma hos Mimmi och Ronny med tanke på hur mycket tid vi tillbringar där och hur mycket vår son sliter på deras sons leksaker. Dessutom borde Mimmi få någon sorts konsultlön för att hon orkar med mitt gnäll om mitt förlorade ordförråd.

(Jag vet att ni inte säger något till mig för att ni vill vara snälla, men jag är ytterst medveten om att jag fått grava formuleringsproblem sedan Elis föddes. Jag använder ord som högraste och drickade och förstår inte ens vad jag gjort för fel. Nu återstår det bara att be till de högre makterna att jag ska återfå åtminstone en bråkdel av mitt forna lingvistiska jag när Elis slutar vara karnivor och börjar äta mat på burk och inte i hudförpackning.)


Och vad är vuxenhäng utan drama? När lugnet lagt sig alldeles för mycket fick Mimmi nog och smällde dit tummen på en kokhet spisplatta, med följden tredjegradensbrännskada och en tumme på is resten av kvällen. Kanske inte det klokaste beslutet hon tagit på hela dagen men man får ju offra lite för konsten. Elis var inte imponerad dock.

Nu har det snart gått ett år sen vi körde flyttlasset från Ånäsvägen de dryga 3 milen ut till Sjövik och vårt nuvarande residens. Abstinensen kommer dock tillbaka med jämna mellanrum och det vore ren lögn att påstå något annat än att vi har massiva pendlingskostnader in till Göteborg för att fika...
Dock var vi nu på jakt efter julpynt, julklappar och grymt goda lussebullar. Inget av målen blev uppfyllda, men vi hade väldigt trevligt ändå.


Nej, jag är inte gravid igen, jag har bara kass hållning, en stickad tröja som inte gillar mig och ett välgrundat hat för motion som bara toppas av min kärlek till pistageglass med ovispad grädde.

Vi var på pappas viktigaste affär och handlade lite, det var premiär för Loke på SF-bokhandeln och han verkade trivas! Bådar ju kanske inte så gott inför framtiden. Om mamma fått välja hade kanske akademibokhandeln eller tillochmed stadsbiblioteket varit mer intressant, men man får välja sina slag...

Vatten är också spännande. Speciellt om mamma säger att man inte får bada. Då blir vattnet helt otroligt fascinerande!

Jag vet inte om jag tog i lite för mycket eller vad som gick fel men när jag kopplade in en liten oskyldig julstjärna i vardagsrumsfönstret så smällde det till och blev kolsvart i badrummet. Vanligtvis är det inget problem men i detta nu så stod vår 22-månader gamle son under vattenstrålarna och fräste vatten på duschkabinens väggar.
Så, vad gör man för att hålla kvar den blöta ungen i badrummet tills proppen är bytt? Jo, man tänder den femarmade ljusstaken och skapar lite mysbelysning.

När proppen sen var bytt och ljuset kommit åter till östad byväg ville Loke inte duscha mer.
"tända ljuset mamma"
"men pappa har ju fixat. Lampan funkar igen, pappa bytte proppen som gick sönder."
"nej mamma, inte den ljuset! Tända ljuset!!!" *pekandes frenetiskt på ljusstaken*

Vi har en bok hemma. Den heter "Mamma, pappa, barn" och är skriven 1974. Den är röd och har en bild på en plyschklädd, långhårig, gemytlig familj med batikfärgade möbler och ett haschglatt leende på framsidan. I den boken står kloka råd som "barnet ska ammas var fjärde timme, oavsett hur mycket det skriker eller om det sover" och "barnet ska alltid, utan undantag, rapa efter maten". Där står också andra sanningar som att alla ska/kan amma, att mamman är den viktigaste människan i barnets liv och att syskon alltid är osvikligt svartsjuka.
I vår familj har vi alltid haft våra barn som något gemensamt. Loke har ju liksom varit lika mycket Petters som min, eftersom han är VÅR son, inte MIN son. Petter har ju givetvis fått ha all tid i världen han vill med barnen och fått leka med dem när och hur han vill. Det är det dock slut på nu. Jag har nämligen läst den röda boken lite mer noga och fått mig en riktig läxa! Den varnar nämligen för De farliga pappalekarna!
Uppenbarligen var män på 70-talet inte kloka för enligt den här boken så kastade de barnen "flera meter upp i luften" och lekte "hårdhänt och tidvis brutalt" med barnen, vilket uppenbarligen ofta slutade med blodvite och inte sällan med benbrott. Men det var inte pappans fel att det blev så, det ligger visst i pappors natur att göra så mot sin avkomma. Det är därför det är de fromma mammornas plikt att övervakas fädernas lek med barnen för att se till att inget dylikt inträffar. Så... det här är då lagom far-son-aktivitet; Elis ligger, väl skyddad av en kudde och Petter pratar med honom och gör the occasional ful grimasch. Det räcker så. Och jag var där och övervakade. Annars vete gudarna vad som hade hänt. Annars hade han nog tänt eld på ungen och slängt upp honom i taket.
Det har hippie-erans lilla röda lärt mig.

Ja, så kom de på besök då äntligen, Sanna och Robert. Det tog drygt två månaders planerande innan de äntligen tog sin kommunistägda bil och körde ut till oss i Sjövik. Men vi förlåter dem för väntan för Sanna hade bakat sylt- och vaniljbullar och stickat/virkat(?) en liten sköldpadda till Elis!

Idag sov Loke inte middag.
Idag rev Loke Elis i huvudet fyra gånger.
Idag blev Loke så arg att han kräktes.
Idag somnade Loke själv i sin säng när jag gick ut för att amma Elis.
Idag var Loke världens bästa kille och preis lagom, charmigt jävlig.

Idag har Milton varit här.
Fast han kom inte själv. Han tog med sig sin mamma och pappa, Marriam och Ronny. (fast Marriam är lite för överkurs för oss att säga så vi säger Mimmi.)
Pappa Petter åkte in med bilen och hämtade de körkortslösa och under tiden röjde mamma, Loke och Elis undan den värsta röran i Lokes rum. När Loke fick veta att vi skulle få besök blev han helt till sig och började vråla "Mimmi! Mimmi!". När de väl kom fram och ringde på dörren gick han nästan upp i limningen av lycka och sprang, skrikandes, mot dörren. Den sortens mottagande får varken mamma, pappa, mormor, morfar, farmor eller farfar. Men Loke är nog lite kär i Mimmi.


Elis fick också uppmärksamhet. Ronny lärde honom gå och Mimmi hade planer på att kidnappa honom med hem. Men Milton ville inte ha honom så han fick stanna kvar.

Sen var det ju det här med traktorn... Vi var lite oroliga redan innan Milton kom. Loke har en väldig kärlek till sin traktor, inte ens mamma och pappa får leka med den så hur skulle det då gå när det kom ett annat barn hit?
Det gick ungefär som vi trodde; Loke fick ett hysteriskt anfall när Milton satte sig på traktorn och försökte slita bort honom. Milton slet av Loke lite hår, Loke måttade slag, Milton bet i tummen, Loke puttade Milton i golvet och båda skrek som stuckna grisar att de var orättvist behandlade. Det var de inte.
Vi föräldrar är väldigt pedagogiska (förutom jag då, när Milton stoppade pärlor i munnen och jag skrek i falsett och kastade mig över bordet, helt övertygad om att han skulle kvävas och dö. Alla tittade ytterst förvånat på mig och Milton höll på att svälja pärlan i ren panik.) så om vi bara låter dem slåss renhårigt och utan inblandning så löser det sig nog!

men de är inte bara ovänner. Iband leker de snällt också. Milton fick faktiskt köra traktorn och Loke satt på flaket.

I spindelmannenpyjamasen är det lite roligare att sova. Då protesterar inte Loke lika mycket när det är dags att krypa ner i sängen.
"SpindelMANN-EN" säger han, väldigt bestämt och pekar på magen.
Kvällen till ära (han var lite sleten efter att ha varit arg i flera timmar och samtidigt försvara alla sina leksaker så att Milton inte skulle kunna leka med dem) fick han en flaska välling i soffan med mamma.
Bredvid oss i soffan låg Elis och sov. Ronny knäckte nämligen bästa sättet att få honom att somna; lägg en kudde på magen på honom. Då slocknar han som ett litet, lyckligt ljus.

Loke vaknade imorse till något som inte fanns där när han somnade igår; nämligen färg på väggarna.
Mamma och Pappa var nämligen iväg och köpte färg igår och spacklade, slipade, maskeringstejpade, grundmålade och målade hela rummet på en kväll.
Givetvis blev färgen inte alls som planerat och mamma Lina var inte nådigt grinig i ett par timmar men nu har vi kommit överens om att låta den vara kvar i några månader innan vi eventuellt ger oss på det igen.
Loke blev dock glad.
"Blå" utbrast han och pekade med ett stort leende på väggen.
Han är ett fantastiskt, färgblint barn.

Även små klor behöver klippas. Det fick Elis bittert erfara i veckan. Eftersom Petter dessutom är ett med sin nagelklippare så är det här med nagelklippning lite av en höjdpunkt för honom. Det är det inte för oss andra i familjen. Jag har dessutom lite skräck för att klippa grabbarnas naglar.
Jag ser det framför mig i huvudet om jag blundar; hur jag försöker få tag på den där lilla nageln med den stora, vassa nagelklipparen och då, precis när jag ska klippa till så rycker Elis till med sin lilla hand och blodet sprutar som ur en fontän från det ställe där hans lilla fingertopp satt förut.
Så...jag vägrar klippa deras naglar och skattar mig lycklig som har en så underbar och driftig sambo som Petter. Nagelklipparens härskare.

Han är exceptionell, vår lille Elis. Inte bara så där som alla föräldrar säger att deras barn är, utan han ÄR verkligen det. Han har nackmuskler som självaste Hulken och har så haft sedan han föddes.
Dessutom har han idag kastat sig från mage till rygg men det var nog mest utav vrede och ingenting annat...

Loke har fått planeter ovanför sängen, sitt namn på väggen och en luftballong i taket.

Loke har så sakteliga börjat fatta det här med tomten. Inte så att han förstår vem han är och varför han kommer men han förstår att han kommer få paket inom en inte allt för avlägsen framtid. Därför lusläser han nu leksakskataloger och pekar och berättar om vad han vill ha.
Idag invigde han lillebor i önskelistornas värld och kröp upp bredvid honom i soffan med katalogen från BR-leksaker. Elis såg till en början lite förskräckt och en aning förnärmad ut över sällskapet men han vande sig snart och började prata med storebror. Visserligen sa han bara "äou äuuu" men Loke verkade förstå.

Det är ändå två rätt hårda grabbar vi har.
Eller, Elis ser hård ut iallafall. Loke ser kanske lite ut som om han skulle kunna knacka på din dörr och försöka prångla på dig en livstidsprenumeration av vakttornet. Men han ÄR hård på riktigt!
Lovar!

Det är mycket bus nu. Speciellt i sovrummet och täcket och lakanet tog lite för mycket stryk av Lokes vildsinta hoppande i sängen och mamma tröttnade på att bädda. Lösning: ett överkast! Det är alltså därför alla gamla tanter och andra vuxna människor har överkast; för att de hoppar för mycket i sängen! Jag har alltid undrat och tyckt att det är till mer jobb än till nytta men nu har jag äntligen skådat ljuset; jag är överkastfrälst.
Dessutom minns jag från forna dagar (d.v.s. drygt ett år och tio månader sen) att Loke brukade få roliga mönster på kinderna om han låg för länge på det här överkastet. Det är nämligen i 3D - hemmavirkat av mormor herself på lite mindre än 10 år.


Loke har kommit på en ny kul lek: lägg båda händerna bakom ryggen och fall fritt framåt. För det mesta gör han det i sängen men ibland glömmer han sig och gör det på golvet. Då har det inte riktigt samma roliga effekt för honom...
Han jobbar också på att klara en kullerbytta, som synes ovan. Det går inte heller framåt i riktigt den takt han önskar.
Men han gillar att smyga på mamma och Elis när Elis äter. Det är lite av en hobby.

Elis är också en glad skit även om han helst ska hänga på armen hela dagen och sova vid tutten hela natten.

Än en gång: Lyteskomik om våra barn är bara roligt när vi gör det.

Idag, på sin ett år, nio månader och 28-dagarsdag, var vi på Lokes ettochetthalvårskontroll på BVC. Han skulle då vägas (14 kilo) och mätas (91,5cm) och bevisa att han är normalbegåvad.
De första två momenten gick bra. Det tredje gick lite sämre.

BVC-sköterskan: Loke, kan du visa var näsan är?
Loke: tittar oförstående på henne med slött öppen mun och dreglet rinnande
BVC-sköterskan: Har du någon näsa Loke? Kan du visa mig var den är någonstans?
Loke: Pekar på sitt högra knä
Mamma: med panik i rösten Men Loke, det vet du vl var näsan är?
Loke: BIL! kastar sig på golvet efter brandbilen som står under bordet.

Till slut tog han sig samman, till sin mors stora lättnad, och visade var både näsan, munnen, håret, tårna och naveln satt. BVC-tanten fick även en bonusvisning av var snoppen och rumpan finns. vi får väl hoppas att det distraherade henne tillräckligt för att hela näsanincidenten ska falla i glömska och inte resultera i rekommendationer om "särskilda skolningsbehov" om några år...

Så var det det här med huslighet. Jag jobbar på det. Och det uppskattas så jag kommer nog fortsätta.

Vi började lätt förra veckan med att baka havreflarn och en banankaka med 1 dl bakpulver i. (tack Loke för det bidraget till smeten.) och fortsatte starkt i måndags med riktig deg - med jäst i!
Loke tyckte att det var ytterst spännande att trycka ner fingrarna i degen och sen se den smälta ihop igen och hålet försvinna. Han tyckte också om att vältra sig i mjöl med följden att han fick dammsugas efteråt innan han fick lämna köket.

Receptet på Lokes havrefras:
2 dl havregryn
2 dl socker
2 dl mjöl
2 msk sirap
2 msk grädde
75 gram smält smör

200 grader i tio minuter.

Recept på Lokes pizzabotten/brytbullar:
½ paket jäst
2½ dl ljummet vatten
½ tsk salt
2 msk olivolja
8 dl vetemjöl

Dega ihop och låt jäsa under duk i 30 minuter.
Grädda pizzadeg i 12 minuter 200 grader.
Grädda brytbullar i 15 minuter 175 grader.

Mamma Malin och Nova kom på besök och östadpojkarna charmade dem så gott de kunde...


Sen var det dags för fika; Tom&Jerry-kex! Mumma tyckte Nova och Loke!


Nova, som är en späd liten tjej till skillnad från bjässen Loke, får fortfarande plkats i gåstolen så hon dammade av den och satte fart. Loke var inte sen att hjälpa till att bygga upp farten...


...dock har Nova redan brutit armen (Loke var inte involverad!) så efter några för många puttar från Loke tog Nova sin tillflykt till vedkorgen.

Han är ingen klenis, vår lille Elis. Med nackmuskler av stål utforskar han världen.

Bedöm själva; säger Elis blick "hej. Här sitter jag i brorsans knä och stortrivs" eller "Släpp mig. Släpp mig NU."?
Men om man tittar lite närmare kanske det inte är så konstigt om han vill rymma. Lokes kärleksförklaringar är lite väl hårdhänta ibland...

Det här har jag längtat efter sedan vi flyttade in i huset, att måla över den urinfärgade furupanelen som sträcker sig från hallen in i köket. Och nu blev det äntligen gjort. Fyra timmar att grundmåla och fyra timmar att stryka på den nya antikvita kulören. Sjukt nöjda var vi när det äntligen blev klart. Även dörrarna målades och allt var såååå fint.
I en timme ungefär. Sen såg vi att färgen runnit på båda dörrarna. I försöken att åtgärda det hela så gick det så fel det kunde gå så nu måste skiten slipas ner och målas om.
Förbannade jävla helvete.
(Jag får skriva så för Loke och Elis kan ändå inte läsa än och kommer därför inte fara illa av sin mors dåliga språk. Dessutom sa jag "jävla grindjävel" på dagis förrförra veckan och enligt fröknarna har inga barn där dött än. Ett eller två såg visserligen lite hängiga ut men det visade sig vara helt vanlig influensa och inte alls framkallat av mitt nedkallande av onda makter över den lilla trädörren från helvetet som aldrig vill stänga sig när jag vill att den ska det. Ergo - barn dör inte av att jag svär.)

Elis förälskade sig ögonblickligen i Jakob och låg i hans famn hela tiden och spann som en katt. Bokstavligen.

Andreas beordrades omedelbart till soffan och fick läsa "farfars pojkar" och djurboken från Sanna&Robert om och om igen. Han klagade dock inte. Nåde honom om han hade gjort det.

Elis fick en liten plyschkanin och en nyckelring (!) i födelsepresent av the grabs och vi ska givetvis inte glömma att tacka Hasse också. Tack Hasse.

Den röda kossan, ni vet - den där som var Lokes Nemesis - har gjort återinträde i vår värld via babygymet som åter letats fram ur gömmorna. Elis har dock inte riktigt fattat vitsen med att ligga platt på rygg på en grön matta och stirra upp i taket så Loke visar hur leksakerna fungerar.

Observanta besökare noterar säkerligen Lokes ytterst fashionabla hängslebyxor.
Ja - de är från 1981.
Ja - de är i plysch.
Ja - de är figursydda.
Ja - han blev antagligen brutalt mobbad på dagis när han dök upp i dem där men han valde faktiskt själv att ha på sig dem!

När man har att göra med två små grabbar, en på sex veckor och en på 21 månader, så har man faktiskt inte mycket att säga till om hemma. Man kunde ju tro att det är föräldrarna som styr men icke! I verkligheten så är det våra grabbar som styr på Östad Byväg.
Elis bestämmer när vi ska sova och när vi ska vara vakna. Han dikterar villkoren för duschtider och datoranvändning och för hur länge man egentligen kan stå still med bilen i en bilkö innan han blir hysterisk.
Loke å sin sida bestämmer vad han, jag och Elis ska ha på oss för kläder, var pappas strumpor ska vara, vem som sover vart och var möblerna i vardagsrummet ska stå.
Tillsammas dikterar de vårt liv och det är helt fantastiskt. Att man kan älska två små krabater så här mycket är rent enastående. Vad vi egentligen gjorde med vår tid och våra liv innan de kom är idag ett mysterium. Klart står dock det faktum att ingenting någonsin blir detsamma.

De kan driva en till vanvett, få en att vilka slita av sig håret (ibland även ädlare delar på Petter för att förhindra att de blir fler...) och kännas som levande reklampelare för preventivmedel men när Loke säger "älkar dej" till Petter på telefon och Elis ler mot en så spelar allt annat ingen roll.

Efter fem veckor hemma har nu Petter börjat jobba. Det innebar att måndag och fredag är Lina själv hemma med båda grabbarna, något som i förväg kändes som en riktigt jävlig uppgift med tanke på Lokes vansinniga energi och Elis enorma behov av mat  men givetvis gick det som en dans.

Våra söner är helt fantastiska. Ja, jag vet att alla tycker det om sina barn men tillskillnad från de allra flesta andra så har Petter och jag rätt.
Loke är fortfarande helt kär i sin lillebror och vill redan visa honom världen. "Titta Elis" är numera en vanligt förekommande fras här hemma när den stolte storebrodern pekar och visar en traktor eller en pusselbit för den vanligtvis inte alltför fascinerade lillebrodern.
Det ska också gärna sittas i knät och bäras. Och pussas och kramas. Mamma och pappa är duktigt på efterkälken vad gäller pussar på Elis men av Loke får han snart vattenskador och mögelattacker av alla dregliga kärleksförklaringar. Nu väntar vi bara på att de blir tonåringar och börjar slåss med baseballträn och andra tillhyggen...