ÖstadByväg

Den femte juli 2006 försvann hon ifrån oss, min älskade mormor, drygt ett år efter morfar. Hon var så viktig i mitt liv, så viktig att jag inte kan sätta ord på det. Eller var är nog fel ord för hon är fortfarande viktig. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, utan att något hon sagt eller gjort påminner mig om något som händer i vår vardag. Det går inte en minut med pojkarna utan att jag önskar av hela mitt hjärta att hon och morfar hade fått träffa dem. Jag vet precis vad de hade sagt.

Morfar hade tyckt att Loke var så rolig med sina lastbilar och sin traktor. Han hade rufsat honom i håret och haft honom i knät medan de tittade på skidor eller rallycross på TV:n.
Han hade varit så stolt över Elis som är så stark, och skämtat om att han var född Stark.
Mormor hade sagt att Loke var så lik mig när jag var liten, hon hade bakat bullar med honom på lilla bakbrädet och låtit honom sova middag i dubbelsängen på hennes arm.
Hon hade gått i timmar med Elis på armen och visat på träd, tavlor, växter och människor och pratat med honom.

Jag hade gett så mycket för att ha dem här, båda två, men jag vet och förstår att det var dags för dem att säga hej och tack. Det gör det dock inte lättare. Jag saknar dem båda två så att det gör ont ibland och jag tror och hoppas att dem smärtan aldrig helt försvinner. Hur gammal jag än blir kommer jag aldrig glömma hur det luktade när man vaknade i bäddsoffan hemma på Ringvägen i Överum. Jag kommer alltid minnas hur morfars hand var skakig men ändå stadig när vi kryssade i veckans lottorader och hur mormor drack vatten ur decilitermåttet vid diskhon medan hon bakade.

De är borta idag, men de finns kvar i så många aspekter. Jag hoppas och tror att Lokes och Elis mormor och morfar och farmor och farfar kan ge dem samma kärlek som jag fick av min mormor och morfar. Ibland känns det dock lite tungt att de bor på andra sidan Sverige.

Dock har vi en plan om att flytta hit morsan och Guran när de blivit för gamla för att jobba och utnyttja dem som gratis arbetskraft men den har inte riktigt gått i lås än. Eventuellt sätter jag dem bara på ett hem i Hjorted. Det är ju liksom vilket som, jag är ju ensambarn, ingen kan säga emot mig ;)

Ja, jag vet att man inte får skämta om sånt och nej, jag ska inte sätta dem på hem.