Om vår Åsan och World Trade Center.

2009-01-20 @ 23:52:24 Kommentarer (2)

Jag har en Åsa som jag haft längst. Vi kallar henne Åsan. Hon har hängt med på sidan av i så många år att hon egentligen är som en arm eller nåt. Hon finns liksom alltid där, även om vi inte ses, hörs eller ens tänks. (ja, man kan säga så.)

I alla fall, vår Åsan - hon bestämde sig för att bli brandman!
Hon sprang på löpband och cyklade jättefort på de där motionscyklarna från helvetet som finns på Nautilus i Västervik. Jag vet, för jag var där. Och jag blev trött bara av att se henne.
Min Åsan var ju hon som drack alla under bordet och rökte lika mycket som jag när vi fikade. Idag är hon en lean-mean-träningsmachine. Hon äter gröt till frukost, lyfter skrot till lunch och springer in i brinnande hus. *Är det bara jag som hör "holding out for a hero" nynnas i bakgrunden?*

Oj, vad hon springer!
Jag är nog mer typen som tar hissen om jag måste bära nåt så tungt...


I alla fall, om jag kunde komma till min poäng vore ju det bra. Hon är alltså brandman nu, vår Åsan. På riktigt. Och vi är väldigt stolta över henne. Jag förnedrade henne hela sommaren med att skriva reportage om henne och headhunta räddningstjänsten efter sccop men jag vet att hon älskar mig ändå.
Och, om hon nu tyckte att jag var jobbig när jag ringde och var gravidhysterisk och begärde att hon skulle ta ledigt från jobbet och stanna hemma när det var skogsbrand eftersom jag helt irrationellt trodde att hon skulle brinna inne i skogen (faller ju på sin egen orimlighet, jag vet, men jag var gravid och det var sent på kvällen.) så ska jag nu visa att jag inte alls överdriver riskerna med hennes jobb.
När det brinner i Västervik är det lite värre än när det brinner någon annanstans.

Ta bara silobranden 2004 som exempel. Det här rörde sig alltså om den gamla spannmålssilon som stod på hamnplan i Västervik. En hög betongbyggnad, kanske tio meter hög, fattade eld efter att några snorungar lekt med tändstickor. Inte bra. Lågorna syntes över hela stan, folk vallfärdade för att kolla in när graffittimålningen av Che Guevara smälte bort och varenda brandman i Västerviks kommun slet för att släcka branden.
På plats fanns KjellArne Karlsson från VästerviksTidningen, en kollega till mig. Kaka även kallad. En underbar journalist, med mycket erfarenhet och en viss känsla för dramatik. Han skrev:

"Polisen spärrade snabbt av hela hamnområdet, eftersom det fanns en stor risk att den höga silon av den intensiva hettan skulle kollapsa likt World Trade Center i New York."

"Likt World Trade Center i New York". Jag finner inte ord. Det är så fantastiskt skrivet. Överdrifternas kung, våran Kaka. Och bra för Åsan att tänka på när hon säger att jag överdriver farorna med hennes jobb. I Västervik kollapsar tre våningsbyggnader minsann lika brutalt som 526 och 417 meter höga torn.

(Vi tar den igen eftersom den är så bra:
Polisen spärrade snabbt av hela hamnområdet, eftersom det fanns en stor risk att den höga silon av den intensiva hettan skulle kollapsa likt World Trade Center i New York. ")


Kommentarer
Postat av: mimmi

Ha ha ha!

2009-01-21 @ 22:39:23
Postat av: Robert Wictorzon

"Tre våningsbyggnader"? Jag trodde du sa att det var EN silo..? Eller var det en tre vånings byggnad?

2009-01-27 @ 21:36:01
URL: http://robertwictorzon.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0