ÖstadByväg

På juldagen är det alltid middag hos Mossmoss och Arne. Då är det dags att smaka på det som Arne skjutit under hösten. Den här gången blev det älg- och hjortstek. Till det serveras kokt potatis, ärtor/morötter/blomkål/grönabönor, vinbärsgelé, inlagd gurka och den berömda såsen som bara Mossmoss och Arne kan laga. Gott så det förslår!
När maten sen sjunkit lite tar Mossmoss fram den hemlagade ostkakan och festen börjar om på nytt. När man backat tre gånger är man så mätt att man nästan inte orkar äta några av de sju sorters kakorna som då dukas fram. Nästan.


Elis och morbror Arne R, mannen som skjutit maten vi äter juldagen. Heja Arne.

Det var en lång väntan. Presenterna låg i hörnet och liksom hånade oss medan timmarna segade sig fram. Men, så lägrade sig mörkret och plötsligt kom en rödklädd tjockis med skägg pulsande i den fiktiva snön på mormor och morfars bakgård. Loke fick syn på honom genom fönstret, ropade "kom in totten, kallt ute!" och rusade till dörren.

När tomten knackat på och frågat om det fanns några snälla barn (jakande svar från alla närvarande) så visades han till sin stol av en bestämd Loke. (Totten sitta stolen. Där!)
Sen delades det ut julklappar så det stod härliga till. Det tog lite drygt två timmar att dela ut alla klapparna och innan vi ens var halvfärdiga hade Loke öppnat både sina, Elis, mammas och några av mormors klappar.
Elis gillade också tomten, så pass mycket att han bemödade sig att stirra lite slött på honom och le lite. Mest hängde han dock på armen hos någon av de närvarande tio släktingarna. Hos mammas kusin Niklas stortrivdes han och hos morfar somnade han direkt, hela kvällen.


Här syns moster Katarina, morfar Göran, pappa Petter, morbror Arne Militären, gammelkusin Andreas, Elis, mossmoss och Loke. Utöver dem var också morbror Arne Rundberg, mormor, gammelkusin Niklas och mamma på plats för julfirandet som utspelade sig under ytterst gemytliga former.

I vår familj, liksom i förmodligen de allra flesta andras, är julmaten mycket viktig. Löjligt viktigt, enligt Petter. Så här ser vårt matschema ut:
09:00-10:30 Frukost Jansson, kokt ägg, vörtbröd, skinka, julost, prinskorv, köttbullar, te/kaffe.
13:00 Julmat Klassiskt julbord med köttbullar, prinskorv, sill, jansson, kokt potatis, kåldolmar, kålpudding, revbensspjäll, dopp-i-grytan, omelett med svampstuvning, leverpastej, rödkål, ägghalvor med kaviar och majonnäs rödbetssallad. Minst två backningar.
15:00 KalleAnka-fika Knäck, kola, pepparkakor, glögg och julmust serveras till det obligatoriska Kalletittandet.
19:00 Kvällsgröt med tillbehör Risgrynsgröt med sirap, kanel, socker och rödmjölk. Skinksmörgås, rökt ål, prinskorv, köttbullar.
21:00-framåt Kylskåpsmat Plocka själv av det som blir över, tills det tar slut! Ät upp julklappsgodiset, länsa chokladaskarna och drick upp glöggen.

Tomten kom till Loke och kusin Tualie en dag innan julafton hemma hos farmor och farfar på Allén. Både farmor och farfar jobbade nämligen på julafton så de hade bett farbrorn med den röda mössan att svänga förbi en dag tidigare. Kusin Tualie har visserligen fått det berättat för sig att tomten bara är påhitt och inte finns på riktigt (jag kan skriva det här för Loke och Elis kan inte läsa än!) men hon blev ändå glad när han/hon/farmor i tomtedräkt kom. Loke blev också lycklig och lite mindre rädd. Dock avslöjade han farmors skäggiga uppenbarelse direkt och när vi frågade var farmor var så pekade han på tomten... Han verkade lycklig ändå och vi tror inte att det satte några djupare ärr i hans lilla barnasjäl. Han tror alltjämt på tomten och allt är frid!


Loke och farfar gillar att busa. Och pussla. Framför allt att pussla. Farfar är lite av en pusselguru och har lärt alla sina barn och barnbarn att foga samman utsågade träfigurer till färggranna motiv.
Sen gillar Loke att läsa med pappa också, speciellt i nya boken från tomten!

Loke är lite rutinerad i gamet nu; idag var det fjärde gången han bakade pepparkakor. Den här gången var det hemma hos farmor, tillsammans med kusin Tualie. Och hos farmor finns det MASSOR med pepparkaksformar. Hemma på Byvägen finns det bara fem (pappa låter oss inte köpa fler för han säger att det räcker...) men farmor har flygplan, stjärnor, grisar, båtar, gubbar, gummor, hjärtan och en massa annat roligt!
Loke har dessutom blivit vass på att kavla degen, tunn som silkespapper. En blivande pizzabagare månne?

Något som var roligt idag var att Loke och åtta månader äldre kusin Tualie lekte tillsammans. De lekte tillochmed jättebra tillsammans. De jagade varandra, kramades, höll varandra i handen och lade pussel tillsammans. Förra gången vi var i Västervik var det som att föra samma Nord- och Sydvietnam 1971. Nu var det mer som när muren föll i Tyskland.


Mormor Britta var och hälsade på också. Elis stortrivdes hos henne. På bilden syns också faster Åsa, som tillbringade majoriteten av dagen med att försöka undvika kameran. Dock utan framgång, som synes. Muhahaha!
Vi kan också meddela att Elis går, den 20 december, skrattade högt för första gången när farmor busade med honom. Han är så söt, den lille.

Vissa saker är heliga. Chokladkalendrar till exempel. De är ett sakrament över julens goda anda och bör inte missbrukas. De används som ett lyckopiller varje morgon, en dag närmare julafton. Man kan skicka dem till vänner och göra dem livrädda och man kan glömma dem opostade, med frimärke och allt, i hallen.
Det man dock inte, ICKE!, gör är att öppna dem förtidigt. Det är fel. Det snuddar faan på synd. Om jag hade en egen religion så skulle det här vara en av dödssynderna; att öppna chokladkalenderns luckor för tidigt. (sorry Mimmi, det blir evig fördömelse för din del! Du öppnade din tillochmed innan det ens var december!)

Så, jag har vårdat min kalender med omsorg, gömt den för mitt monster till son och glatt mig åt varje lite lucka. Idag vid middagen invigde jag min son i chokladkalenderns under genom att låta honom få en av de, om man ska vara riktigt ärlig, vidriga, små tyska chokladbitarna. Han blev lycklig, tackade tomten och jag kände mig som en god mor.
Sedan lämnade jag min kalender framme på bordet.
Big mistake. Huge.
För jag räknade nämligen inte med mitt monster till sambo.

Med berått mod och oväntad grymhet har han alltså slaktat min kalender och ätit upp bitarna bakom lucka 21 och 22. Oförlåtligt.
- Varför gör du så här emot mig? frågade jag.
- De luckorna var närmast, ursäktade han sig.
Närmast? Närmast vad? Helvetet kanske. För det är där han kommer hamna för det här!

idag fyller grabbarnas mormor år. Hur mycket får vi inte berätta. Men hon fyller i allafall. Och vårt paket har kommit fram på posten. I tid. Vi är alla mycket imponerade.
I vår familj är födelsedagar viktiga, gudnåde den som glömmer en födelsedag och må blixten förgöra den som skickar födelsedagspresenten för sent eller glömmer frimärke på kortet. Dock klarade vi oss helt utan missöden iår! GRATTIS MORMOR!

Dessutom hände det nåt kul imorse. Mormor fick ett telefonsamtal från RadioKalmar. Extrem humor! För att vara fruktansvärt ovan vid media så tycker vi alla att hon skötte sig som värsta proffset!

Loke älskar att lägga pussel. Nyast i samlingen är det här träpusslet med Bamse som han fick av farfar. Vi trodde nog att det skulle vara lite för svårt för honom men han ger sig inte. Varje dag lägger vi det pusslet minst tre gånger och för varje gång går det bättre och bättre. Nu sätter han hörnbitarna direkt och bygger ihop Skalman utan problem. Även Bamse börjar sitta bra nu. Elis är mycket imponerad av sin brors kunskaper.

Mimmi säger att hyacinter kan leva utan vatten, att de har allt de behöver i löken.
Jag tror att hon ljuger.  Jag grät lite när jag tog bort jorden och jag ides inte ta bort rötterna.
Jag skiter i att hon är florist och utbildad på sånt här.
Jag tror att de kommer dö. Det känns mest logiskt.
The heat is on, vem får rätt - Mimmi eller jag?

Notera pepparkakorna och ischokladen i bakgrunden. Dem har jag bakat. Båda två. Jag är jävligt vass på julgodis. (fast jag gjorde en kola förra veckan som Petter sa smakade som gammal apelsinmarmelad. Den slängde jag.)

Det här med nejlikorna och apelsinerna - varför gör man det egentligen? Det luktar gott, men det är väl egentligen inte värt allt arbete?
Dels så blir det aldrig så fint som man hade tänkt sig. Man planerar ju alltid att sätta dit nejlikorna i någonslags mönster men så blir det inte. Det börjar kanske i ett mönster men slutar alltid med kaos!
Och så glömmer man hur ont det faktiskt gör.
Ja, det gör ont!
De där små nejlikorna liksom skär sig in i fingertopparna på en och när en apelsin äntligen är klar blöder man nästan.

Loke tyckte att det var roligare att plocka ut nejlikorna som mamma tryckt dit.

På söndagskvällen gick vi i fackeltåg genom Sjövik för att träffa tomten. En mycket spännande upplevelse.
Petter och jag slog vad på vägen till tomten om hur många barn som skulle börja brinna för att de lekte med facklorna. Petter tippade på två, jag satsade på tre eller fler. Vi vet faktiskt inte hur det slutade men med tanke på att det var ungar i femårsåldern som sprang runt med facklor och lekte att de var ljussablar så tror jag att jag vann.

Loke fick dock ingen fackla för då hade tant Åsa fått ett hysteriskt anfall och det vill vi inte. Han satt istället som ett ljus (no phun intended) i vagnen och väntade spänt på att få träffa tomten, till vilken han målat en mycket fin teckning innan vi gick hemifrån.
När vi kom fram till gläntan där tomten (uppenbarligen...) bor så trodde jag nog att Loke skulle bli lite rädd men istället bara log han, med hela ansiktet och hela sin lilla själ. Det riktigt lyste om honom av lycka när han såg tomten.
Lyckan till trots så bar inte de små benen ända fram till tomten utan han höll sig på replängds avstånd och kastade försiktigt teckningen framför tomtens fötter, med ett "vassegod totten".
Då bjöd tomten på skumtomtar, Loke tog en hel näve och sa "tackemycke".
Sen stirrade han fascinerat med öppen mun på tomten tills jag fick dra honom därifrån.
Han är en fantastisk liten unge.
Jag har på känn att han kommer få många paket av tomten på julafton...

Mamma fick ångest av att använda blixt på kameran mot tomten så Loke fick inte vara med på bild. På så sätt kunde nämligen ingen identifiera mig som hans mamma och sen ge honom skit för att hans morsa bländade hela barnaskaran och gjorde tomten blind.

Pappa gjorde degen och mamma och Loke gjorde allt jobb.
I helgen har vi bakat pepparkakor så det stått härliga till.
Massor med missbildade gubbar, gummor, grisar, elefanter och giraffer blev det.
Extra roligt var det att trycka dit non-stops i glasyren.
Och nejdå, inga godisar försvann in i munnen! ;)

Loke vaknade klockan sex på luciadagen. 06:00. Det är ingen bra tid för nån av hans föräldrar. Inte en bra tid alls. Ingen av oss är ens någorlunda pigg då. Dock tog Petter sitt ansvar och masade sig upp med den lille gnällspiken. Dock ville Elis inte heller sova så då insåg jag det omöjliga i mina fantasier om några timmars ytterligare sömn. Jag kommenderade Petter åter i sängen och satte mig tillrätta i soffan med sönerna och startade barnkanalen.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag anade inte.
Jag hade verkligen inte en suck.

Det är nämligen så att på lördagsmornarna sänder SVTs barnkanal unppenbarligen de programmen som inte kan sändas när normala människor är vakna.
Det som mötte min blick, strax efter sex, var en äldre dam i 60-årsåldern. Hon hade en sliten t-shirt på sig, permanentat hår med utväxt och mjukisbyxor. Hon verkade driva någon slags motell tillsammans med en Magnus Härenstam-look-alike utklädd till kråka och en Rulle-wannabee som skulle föreställa ett troll. Hela programmet utspelade sig på teckenspråk och var mycket pedagogiskt. Mycket minspel och sånt.
Den äldre damen, med sitt permanentade hår och sina gamla mjukisbyxor, pratade om sina morgonrutiner. Det var uppenbarligen dags för kaffe och hon berättade vad hon gjort innan. Det var det gamla vanliga; gått upp, borstat tänderna, klätt på sig, ätit frukost OCH
"och så har trädet fått näring av min morgonurin".
Vem vill höra den meningen klockan sex på luciadagens morgon?
Inte jag iallafall.
Egentligen vill jag nog aldrig höra den, även om jag inser att det är fint med kretsloppstänkande och allt det där.
Men ändå.


Dock lät vi inte detta störa oss. På med tomteluvor och glitter och med skönsången skrålande stormade vi in till en sovande pappa med tända ljus, ett glas oboy, hembakta pepparkakor och massor med pussar.
Vi fick dock inte med oss nån skärpa till kameran...

I torsdags blev det ordentligt kallt och i fredags när vi vaknade var det riktig snö ute - inte bara frost som det varit de senaste dagarna.
Givetvis stuvade mamma in sig i sina termobyxor hon fick av mormor och morfar förra året (tack!) och pådyvlade stora sonen detsamma. Den lille stoppades in i den lånade åkpåsen (tack mimmi-o och ronny-o) och så bar det ut på de vita vidderna.


Vi hade picknick på baksidan, med oboy i sirapsflaska och smörgåsar utan prickig korv. Dessutom inspekterade vi husets julpyntning utifrån och det såg helt ok ut.

Angående det här med att ha termobyxor på sig; varför i herregudsskull klär man på sig mer kläder bara för att det är snö, även att det inte är kallare än vad det var dagen innan? Vi har haft en temperatur kring nollan i två veckor och jag har inte använt termobyxorna innan och Elis har inte haft åkpåsen, men nu, när allt var vitt, kändes det som om de verkligen behövdes!

Hur som haver, Loke älskade verkligen snön och vi åkte pulka kanske femtio gånger upp och ner för den lilla, lilla backen ni ser på bilden. Till slut tog snön slut och pulkan skrapade fram över gruset. Det var dock en gallskrikande son som släpades därifrån, mycket obenägen att förstå att det krävs snö för att cruisa pulka.

Loke har plötsligt blivit intresserad av fiktiv matlagning. Mycket spännande må jag säga. Han har en längre tid hängt som en igel i kjolarna på mig när jag lagat mat i köket men hans röda, fina träspis har sått orörd sedan han fick den för över ett år sedan.
Så - döm av min förvåning när han idag, helt oförhappandes ställer sig där och börjar vrida på  reglagen. Snabbt skaffade den chockade modern fram kastrull och stekpanna och vi letade upp muggar, tallrikar och bestick. Sen serverades det ägg, mjölk, te och köttbullekastanjer vid chateau Loke.
 
Här skalas ägget medan Nallen väntar tålmodigt på att få äta sina köttbullekastanjer.

Det här med amning är spännande.
Damned if you do - damned if you don't.
Redan på Lokes tid (i fordom alltså) hade jag problem med mjölkspill överallt men nu är det rent löjligt. Dels har jag haft mjölkstockning varannan vecka sedan han föddes och dels har jag nu rent löjligt mycket mjölk. Allt är helt indränkt i härsken, illaluktande mjölk och att amma offentligt är otänkbart eftersom omgivningen då troligtvis ofrivlligt skulle få en ordentlig dusch. Jobbigt som satan är det; dock är jag glad och tacksam att det funkar och att jag kan amma. Även om jag önskar ofta att jag hade varit mindre mjölkstinn!

(dock är han i gott sällskap; Elisabeth Bathory badade också i mjölk för att behålla sin skönhet.)

inga ytterligare kommentarer.

Elis är en busig liten unge. Han vill nämligen bestämma helt själv när det är dags att sova. När man bär in honom i sovrummet blir han helt epeleptisk och överenergisk och protesterar högljutt. När man då ger upp och huttrande hasar ut till soffan i vardagsrummet och slår på tv;n; då passar det minsann att sova!
Det fick Petter bittert erfara när jag låg nedbäddad med mjölkstockning och 40-graders feber och Elis blev hans ansvar till 100%.

Idag har det varit en spännande dag hemma på östadbyväg. Lille herr Loke lyckades nämligen sätta i sig ungefär två deciliter (!) ischoklad klockan sju på kvällen och sockerchocken som därpå följde var av sällan skådat slag.
Intressant i sammanhanget är att vi aldrig gett Loke choklad tidigare. OK att han får oboy till frukost ibland med då är det bara mjölk som vi rör i med en sked och kanske, om vi är snälla, ett kryddmått oboypulver. Ingen choklad i fast form med andra ord. Det var därför jag inte ens anade att han skulle sätta i sig den om jag lämnade den obevakad.
Men jojo, han är i sanning sin faders son!

Jäpp, det är vi. Anno 2001. Små, små barn på blott 20 år alltså. Petter bodde vid den här tiden i Hemse, Gotland och jag bodde på Idet i Växjö.
Känns väldigt avlägset idag, men ändå känns det som om det var igår.
Det är nu drygt 12 år sen vi kysstes första gången, nästan halva våra liv har vi tillbringat tillsammans. Mycket har hunnit hända på de 12 åren men konstigt nog är det inte de stora sakerna jag minns utan de små.
Jag minns hur vi gick utmed järnvägsspåret på nätterna. Inte för att vi var suicidala utan för att det helt enkelt inte fanns något bättre att ta sig för.

jag minns när Petter kom in och hämtade mig vid färjan i Visby klockan halv fem på mornarna och hur vi åkte på isiga vägar med immiga rutor till skolan i Hemse.
Jag minns dygnen vi tillbringade i min bäddsoffa i Växjö, med att spela Tekken, äta hämtpizza och älska varandra.
Jag minns när vi sov på en parkbänk i Linköping efter en Winnerbäckkonsert.
Jag minns när jag vaknade till en perfekt snölykta på fönsterbrädet utanför sovrumsfönstret på Ejdergatan.
Jag minns när vi satt en hel natt på bryggan vid stugan och tittade på stjärnorna.
Jag minns när vi snurrade med bilen på väg upp till Mora och jag trodde att vi skulle dö.
Jag minns hur det luktade när vi rökte hemrullade Borkum Riff-cigaretter.
Jag minns helgerna i Stockholm, med ändlöst vandrade på gatorna och cafébesöken i gamla stan.
Jag minns när vi satt på stenpiren och tittade ut över Gamlebyviken och diskuterade män med ett öga i pannan.
Jag minns när jag fyllde sexton och han ringde på dörren en minut i tolv på natten med en röd ros, nyss hemkommen från Trysil.
Jag minns hur vi vakade över 11 septembernyhetssändningarna tillsammans från olika delar av landet.
Jag minns kvällarna vid Kvännarnsjön tillsammans med A, A och P.
Jag minns hur vi gick och röstade tillsammans för första gången när vi blivit valberättigade.
Jag minns att han inte hade skäggväxt när vi träffades.
Jag minns min svarta skinnrock och hans kängor med vita flames.
Jag minns hans röst i telefonen när jag berättade att vi skulle bli föräldrar.
Jag minns hans blick när jag sa att vi skulle bli föräldrar - igen.

Idag behöver jag inte minnas så mycket mer, för jag ser honom här hos mig varje dag i; både live och i ögonen på våra båda fantastiska söner. Och även om vi inte riktigt ser ut som vi gjorde för sju år sen så är vi nog ungefär samma människor nu som då. Visserligen har vi nu jobb, utbildning, barn, hus, bil och ett mer utstuderat umgänge av människor men i grund och botten har ingenting förändrats. Det är fortfarande vi två mot världen.
Until the end of the world.

Loke har precis stulit nappen från en intet ont anande Elis.
Reaktionenlät inte vänta på sig.
En euforisk och en erbarmlig.
Mor fick agera skiljedomare.

Är det månne den heliga moder och det gudomliga barnet?

Jäpp, det var det!

Idag var vi på mammagruppsfika inne i Göteborg. Vi var på ett ställe som heter Glädjebubblan (nej, det ligger nog ingen större tankeinsats bakom det sockersöta namnet). Glädjebubblan är ett café som specialiserar sig på barnfamiljer, främst föräldralediga mammor/pappor som vill fika med ett barn som kanske inte går att ha i möblerade rum. Därför har de en lekmatta, några lådor med leksaker, en gunghäst och barnvagnsvänliga lokaler.
Så långt är allt ok. Jag kan tillochmed leva med de hutlösa priserna de tar för ljummen paj, sallad utan dressing och gårdagens stabbiga lussebullar.
Dock, och detta är ett stort dock, drar ett sånt ställe till sig idioter.

Jag är, som alla som känner mig kan intyga, i grund och botten en snäll människa. Jag kanske inte alltid är så rolig, jag kanske har en ton som inte tilltalar alla och jag är lite känd för att emellanåt vara fruktansvärt intolerant mot dumma människor. MEN jag har ändå en grundläggande uppfostran och vett och sans.
Så, när min store son sätter händerna i bröstet på en liten kille, drygt året gammal, och puttar omkull honom så sätter jag mig ner på golvet bredvid Loke, tar tag i händerna på honom och ser till att han tittar på mig.
- Loke, så gör man inte! Man får inte puttas, säg förlåt till pojken nu!
I samma ögonblick som jag säger så så inträffar det otänkbara; en annan mamma suger tag i min son, drar honom till sig, håller honom i armarna och skakar honom och halvskriker;
- Så gör man inte! Fattar det?!?! Man puttas inte!
Jag höll faan på att få brytet!
Först kom jag mig inte för att säga något, jag bara höll om Loke som kastade sig runt halsen på mig och storgrät medan han snyftade fram ett "förlåt" till pojken (vilket han föriövrigt hade börjat göra redan innan jag skällt färdigt på honom,) Men sen insåg jag vad som hänt och då rann det över en aning. Jag förklarade dock med lugn röst att hon skulle ge faan i att skälla på min son när jag själv gör det och att om hon någonsin bär hand på mitt barn igen så slår jag henne medvetslös.

Nu kanske ni tycker att jag tar i lite väl mycket men det gör jag inte.
OK om jag inte hade varit där.
OK om jag inte hade sagt till Loke på skarpen.
OK om jag hade låtit det passera obemärkt
OK om jag varit en mjäkig morsa som bara lite slött tillrättavisat honom och sen låtit honom komma undan.
men nu var jag där. Jag satt på golvet, jag höll i honom och jag förklarade att det han gjort var väldigt fel och att han MÅSTE be om ursäkt och att hans beteende var fel.
Han fick skäll helt enkelt. Av MIG, av sin mamma.

Vi fick åka ifrån Glädjebubblan. Jag tordes inte stanna kvar för jag var inte helt säker på vad jag skulle ta mig till om hon sagt något mer till mig. Hon försökte ursäkta sitt beteende med att "det är en yrkesskada, jag jobbar på förskola" men det gjorde i mina ögon bara det hela värre.
Räpa!


Loke äter mat med händerna på Glädjebubblan, stället där en barnmatsburk kostar multum!

Många har undrat varför vi gång på gång envisas med att åka tvärs över hela Sverige. Vi brukar berätta att bilen är trasig igen och att det är fantastiskt att ha en morfar som kan laga den åt oss. Den här gången var det turbon som lagt av. Mycket spännande. Men det måste ju åtgärdas, säger vi iallafall.
Egentligen är det faktiskt pizzan vi kommer för. Vi skiter i bilen.
Varje gång, varje år sedan vi flyttat från Västervik så har vi köpt pizza. Helst från Campino men Acapulco funkar också bra. För säga vad man vill om Västervik; de är tamejfaan bäst i hela Sverige på att baka pizza och den kebabsåsen; man skulle klättra över lik för att få den!
Loke gillar också pizza... så klart!