ÖstadByväg

När man är mammaledig jobbar man inte. Ergo mammaledig. Dock ska Petter snart vara Pappaledig och då är det ju bra om jag sysselsätter mig på något sätt. Därför söker jag nu jobb hejvilt (så värst vilt är det väl kanske inte eftersom jag är väldigt selektiv med vad jag vill jobba med) och stötte på problem när jag var tvungen att söka analogt (d.v.s. via post och inte via email.) Vi har ju nämligen ingen skrivare som fungerar. Men det har Marriam och Ronny...


Mimmi blev inte så arg när vi kom. Hon kokade te, stal Elis och kaligraferade framsidan på min jobbansökningsmapp. Fantastiskt fin. Nästan så fin att jag funderade på att inte söka jobbet och behålla mappen själv. Nästan.
När jag försökte ta tillbaka Elis för att tvinga honom att amma så att mjölkstockningen skulle ge med sig (han har varit hysteriskt förkyld sista dagarna och ätit varannan timme, vilket han nu slutat med, men jag producerar fortfarande mjölk i tillräckliga mängder för att föda ett mindre land) så mutade hon mig med ett bad.Sedan var jag i himmelriket i nsätan en timme, innan det var dags att dra sig upp och åka och hämta hem Loke från dagis. Dock var jag helt utvilad, stockningsfri och mycket nöjd när jag kom hem. Det är bra med goda vänner.

Torsdagar är nu en dag vigd åt fröknarna Lindblom. De behöver nämligen ta sig ut från lägenhten i Kållered och då inte bara till huset ute i skogen. Nu ska vi göra fröknarna till sociala varelser, med allt vad det innebär av förkylningar, folkmassor och parkeringsproblem.
Vi löste dock den stora logistiken genom att lägga båda ungarna i samma vagn. Mycket praktiskt.
Nästa torsdag ska vi ses på Göteborgsk mark.

För några år sedan rymde en pingvin från slottskogen. Den återfanns lullandes omkring nere på Linnéplatsen. Det hade jag jättegärna sett, men det fick jag inte. Inte Loke heller, eftersom han inte var född än.
I lördags, när pappa Petter låg hemma och klenade sig med feber, åkte Elis, Loke och mamma Lina i stora vita bilen in till Slottskogen på äventyr. Med oss hade vi, som alltid, varm choklad och prickigkorvsmörgåsar. Dessutom hade vi bokat sällskap med familjen Udén.
Vi hann dock dit lite tidigare än dem (vi hade ju trots allt bara 4 mil dit medan de hade minst 3 kilometer,) och gick vilse nästan direkt. Det är dåligt skyltat i slottskogen. Men sen kom infödingarna och hjälpte oss att hitta. Vi fick se pingviner, sälar, flamingos, papegojor, älgar, får, hästar, påfåglar och osedvanligt fula barn. Mycket spännande.

I Göteborg är ju fotbollen extremt viktig. Inte förr oss dock. Inte för Loke eller Milton heller. De sket högaktningsfullt i om det stod GAIS, IFK eller Djurgården ovanför huvudet på dem. Låt oss hoppas att det håller i sig.



Medan Milton och Loke spanar efter undervattenssälar har mor och far Udén bara ögon för varandra. Sedan blev Loke passionerat förälskad i en älg. Jag tror han brås på gammelmorfar Hasse...

Jojo, minsann. Så här ser lyckliga barn ut. Snön har alltså äntligen kommit även till oss på västkusten och idag, söndag, var hela familjen Johansson-Baldenäs på besök hos familjen Fröjdh och åkte snowracer. Asta, dottern Fröjdh, hade visserligen en liten töntig rosa pulka men den blev snart utmanövererad av Lokes pappas ashäftiga snowracer från början av 1990-talet. (omsorgsfullt bevarad och renoverad av farfar Gunnar till nästintill nyskick!)
Loke vägrar åka själv på snowracern efter att han på sin ensamma jungfrutur hemma i trädgården lyckades med konststycket att styra rakt in i den enda stubben på hela gården och flyga över ratten. Med Asta med på åket gick det dock alldeles utmärkt!


Efter några timmar i snön var föräldrarna helt slut. Inte barnen visserligen men efter löften om varm choklad fick vi med dem in.
Asta har också precis blivit storasyster, till en liten Algot. På bilden syns den lille sova på Anna (mamma Fröjdh) medan Emil (pappa Fröjdh) vaktar huliganerna på golvet.

Asta har nog minst lika många, om inte fler, leksaker som Loke. Konstigt nog så var båda barnen nästan genomgående intresserad av exakt samma leksak exakt samtidigt. Himla märkligt...
Dock var det inte alls så mycket skrik och tandagnissel som man kanske kunnat förvänta sig, mycket för att Asta är snäll och inte orkar härja med Loke utan låter honom hållas och väntar ut honom. Mycket listig tjej det där.
Dock fick hon lite skäll när hon tog en legobit av Loke. Hon kom springades in i vardagsrummet med den och Loke stormade efter.
- Va e de fö dumheter Asta? frågade han med en mycket ilsken och vass röst och blängde argt på sin kompis, som inte brydde sig det minsta.
Intressant i sammanhanget är att det är Lokes mormor som säger att saker är "dumheter" när man hittar på bus.

I tisdags fick Elis sitt livs första dambesök. Han har ju visserligen haft tjejer på besök tidigare men inte som kommit bara för att träffa honom. Men nu kom alltså Alva Lindblom på finbesök och det konstaterades snabbt att fröken Lindblom förmodligen kommer kunna brotta omkull Elis i tidig ålder, trots att hon är sex veckor yngre. Det är en stadig liten bit och ack så söt!

I tisdags hade vi finbesök i Sjövik när Sanna f.d Karlsson, numera Wictorzon, kom på besök.
Tant Sanna är mammas gamla kursare från journalisthögskolan, bördig från Oskishamn och Strömstad i lika delar och en jävel på att prata i radio. Hon har en sådan där radioröst som de flesta får träna i flera år för att få och har lyckats med konststycket att bli fastanställd på Sveriges Radio.
Sanna är också kvinnan som skapat Glenn, Elis grönrosa sköldpadda.
Eftersom hon är lite überwoman är hon dessutom vass på att laga mat. Jag får många pikar om att jag är så himla hurtig och präktig som lagar mat på hemlagad.blogspot.com men Sanna tar det ett steg längre. Hon rimmar oxbringa, gör egen koksmjölk från scratch och tillagar konstiga fiskar som jag inte ens hört namnet på.
Eftersom hon är en snäll och underbar människa hade hon med sig en liten burk med hemmagjorda kroppkakor när hon kom. Petter grät lite på telefonen när jag berättade vad som vankades till bjudlunch så det sparades två till honom.
Idag fick han dem till bonuslunch och det var till stor belåtenhet! Dock tyckte han att de såg konstiga ut. Sannas kroppkakor är nämligen små, solida och perfekt runda. De som jag gör är ungefär som en stor svullen tennisboll och ungefär lika släta som en puckelpist.

För sju år sedan bestämde sig Dan för att bli en stadgad människa och skaffade sig en Cecila. Det är vi i Sjövik enormt glada för.
Vi älskar vår Dan, Petter extra mycket. De har känt varandra sedan barnsben och strövade omkring i skogarna kring Västervik tillsammans med Dans bjässe till far och lärde sig tälja grillpinnar. Sen blev de tonåringar, spelade rollspel och settlers på Dans pissiga amigadator medan de lyssnade på Chess.

Men medan Petter hånglade med mig på järnvägsspåret såg Dan till att gång på gång skriva 2,0 på högskoleprovet, bli vansinnigt bra på schack, matematik, fysik, pianospel, kemi och allt annat sådant där omöjligt som vi vanliga dödliga med nöd och näppe knappt begriper.
Sedermera pluggade Dan till rymdfysiker (!) i Luleå/Kiruna (delar av utbildningen tog han på franska "bara för att det är lite mer utmanande så") och vi gjorde en gång misstaget att fråga vad han gjorde sitt exjobb om. Det ledde till en flera minuter lång utläggning om nåt som involverade svarta hål och nån slags materia. En annan gång frågade vi Dan vad han jobbade med när han var nånslags hjälpprofessor på Chalmers. Då svarade han också med ord som var obegripliga och oändligt invecklade.
Dan är med andra ord vansinnigt mycket mer intelligent än de flesta andra vi känner. Han hade förmodligen varit riktigt jävla odräglig med det också, om han inte hade haft Cecilia vid sin sida.

Skrämmande nog är hon i stort sett lika smart. Det tog nåt år innan vi fattade det eftersom hon bara talar skånska men när man lär sig förstå den så står det glasklart ;)

Hur som haver, Dan och Cecilia hör iallafall ihop och de var här i helgen. Ett par fantastiska tossor och en virkad mössa fick Elis av tant Cecilia och Loke fick något så fantastiskt som en speedwaymössa! Intressant nog så var presenterna från båda två och eftersom det var uppenbart att Cecilia stått för stickandet och virkandet kan vi bara anta att Dan då undertiden masserat Cecilias fötter som sitt bidrag till möss- och toss.skapandet.

Lördagen tillbringade vi i Alinge, Texas med gemytlig pryttelshopping och något i vår familj så ovanligt som ett systemetbesök. Där inhandlades diverse drycker för provsmakning på kvällen. Den ammande fick ingenting.
Elis hängde hela kvällen hos Cecilia och stortrivdes! Hon såg inte ut att lida hon heller.

På söndagen ville Lundaborna se Mjörn så vi gick på promenad genom metropolen Sjövik. När vi var nere vid vattnet och som mest beundrade den blå himlen, de frysta vass-stråna och den fina utsikten, upptäckte vi att klockan rusat lite för myclet. Det fick bli språngmarsch hem, ärtsoppa och knäckebröd till lunch och sen i exakta hastigheter in till stationen. Med sex minuter till godo släppte vi av dem vid centralstationen (Cecilia såg lite blek ut) och vinkade adjö.

Vi har lovat att komma ner till dem i Lund och hälsa på under våren. Nu återstår bara pass, vaccinationer och språkutbildning och sen är det Skåne - here we come!

Nu är även Novaliten stor! I torsdags blev hon två år och på fredagen var det dags för kalas.
Eftersom Nova är multiallergisk fick vi serverat en tårta fri från i stort sett allt som vi vanligtvis själva har på en tårta. Fascinerande nog var den precis lika god som en "vanlig" tårta.


Lukas (som blev två år i november och därför redan var rutinerad i gamet) var också där tillsammans med mamma Maria, pappa Jakob och lillebror Gabriel!


Nova tyckte att Elis var söt också och ville gärna pussa och krama på honom. Mamma Malin också...

Jag har en Åsa som jag haft längst. Vi kallar henne Åsan. Hon har hängt med på sidan av i så många år att hon egentligen är som en arm eller nåt. Hon finns liksom alltid där, även om vi inte ses, hörs eller ens tänks. (ja, man kan säga så.)

I alla fall, vår Åsan - hon bestämde sig för att bli brandman!
Hon sprang på löpband och cyklade jättefort på de där motionscyklarna från helvetet som finns på Nautilus i Västervik. Jag vet, för jag var där. Och jag blev trött bara av att se henne.
Min Åsan var ju hon som drack alla under bordet och rökte lika mycket som jag när vi fikade. Idag är hon en lean-mean-träningsmachine. Hon äter gröt till frukost, lyfter skrot till lunch och springer in i brinnande hus. *Är det bara jag som hör "holding out for a hero" nynnas i bakgrunden?*

I alla fall, om jag kunde komma till min poäng vore ju det bra. Hon är alltså brandman nu, vår Åsan. På riktigt. Och vi är väldigt stolta över henne. Jag förnedrade henne hela sommaren med att skriva reportage om henne och headhunta räddningstjänsten efter sccop men jag vet att hon älskar mig ändå.
Och, om hon nu tyckte att jag var jobbig när jag ringde och var gravidhysterisk och begärde att hon skulle ta ledigt från jobbet och stanna hemma när det var skogsbrand eftersom jag helt irrationellt trodde att hon skulle brinna inne i skogen (faller ju på sin egen orimlighet, jag vet, men jag var gravid och det var sent på kvällen.) så ska jag nu visa att jag inte alls överdriver riskerna med hennes jobb.
När det brinner i Västervik är det lite värre än när det brinner någon annanstans.

Ta bara silobranden 2004 som exempel. Det här rörde sig alltså om den gamla spannmålssilon som stod på hamnplan i Västervik. En hög betongbyggnad, kanske tio meter hög, fattade eld efter att några snorungar lekt med tändstickor. Inte bra. Lågorna syntes över hela stan, folk vallfärdade för att kolla in när graffittimålningen av Che Guevara smälte bort och varenda brandman i Västerviks kommun slet för att släcka branden.
På plats fanns KjellArne Karlsson från VästerviksTidningen, en kollega till mig. Kaka även kallad. En underbar journalist, med mycket erfarenhet och en viss känsla för dramatik. Han skrev:

Den första november föddes Alva, Kattis dotter. Ett bedårande barn. Hon bräcker redan båda mina söners viktrekord och är enligt sin mor "Göteborgs knubbigaste unge". Det är hon inte. Hon är jättesöt och har gulliga äppelkindero ch bulliga lår, precis som det ska vara.
Dagen till ära passade Kattis dessutom på att fylla 30. Det är lite skrämmande att vi blivit så gamla. Vi satt vid köksbordet med varsinn unge på armen och mindes när vi rökte vid fläkten på Vasagatan och fikade bort studiebidraget på Nappes. Det känns som om det var igår, men samtidigt som i ett helt annat liv. Märkligt.

Alva fick en sjal i födelsepresent. Den tyckte hon var rolig. Elis var mer imponerad av Alvas spelande, snurrande tummen-mobil. "En sån skulle man ha" tänkte han nog. Det blir nog inget av med det. Han får nöja sig med mammas falsksång av "Briggen Bluebird av Hull" och brorsans halvfärdiga version av blinka lilla stjärna.

Ja, ibland känns det som om vi kanske borde betala hyra hemma hos Mimmi och Ronny med tanke på hur mycket tid vi tillbringar där och hur mycket vår son sliter på deras sons leksaker. Dessutom borde Mimmi få någon sorts konsultlön för att hon orkar med mitt gnäll om mitt förlorade ordförråd.

(Jag vet att ni inte säger något till mig för att ni vill vara snälla, men jag är ytterst medveten om att jag fått grava formuleringsproblem sedan Elis föddes. Jag använder ord som högraste och drickade och förstår inte ens vad jag gjort för fel. Nu återstår det bara att be till de högre makterna att jag ska återfå åtminstone en bråkdel av mitt forna lingvistiska jag när Elis slutar vara karnivor och börjar äta mat på burk och inte i hudförpackning.)


Och vad är vuxenhäng utan drama? När lugnet lagt sig alldeles för mycket fick Mimmi nog och smällde dit tummen på en kokhet spisplatta, med följden tredjegradensbrännskada och en tumme på is resten av kvällen. Kanske inte det klokaste beslutet hon tagit på hela dagen men man får ju offra lite för konsten. Elis var inte imponerad dock.