ÖstadByväg

Pojkarna har fått en beundrarinna: Alice Gyllensten. Loke är visserligen redan gift med både Asta och My och förlovad, soon to be married, med Maja men Alice har en speciell plats i hans hjärta. Hon får tillochmed sova på hans arm på vilan på dagis.
Elis är också mäkta förtjust i Alice. Han biter henne inte ens när hon kastar löv på honom. Det är kärlek!
Nu har ju Alice dessutom fått en lillasyster, Iris och det ska bli spännande att se om kärleken räcker även till henne. Då blir det inte roligt för Petter om sisådär 13-14 år. Då kommer nog flickornas pappa Martin hit och bankar på dörren...

Idag är det ett år sedan vi fick veta att det bodde en liten Jack i min mage. Dock visste jag ju inte direkt att det var Jack så chocken som infann sig när det blev ett oväntat plus på stickan var ganska grov. Rent av gigantisk. Jag satt på en stol i köket och skakade på huvudet och Petter skickade mms till Åsa och Anna och var lyrisk.
Men det tog bara några timmar innan jag fattade att det var något stort på gång, att det var en liten fin lillebror i magen och chocken vändes till förväntning och sedermera lycka när han äntligen kom.

Idag är han fyra månader och 13 dagar och troligtvis den mest älskade lillebrodern i världen.

Se bara, se så begåvad och duktig han är. Han kan balansera en napp på huvudet och vara söt samtidigt. Han har alltså bättre simultanförmåga redan nu än vad de flesta män kan hoppas uppnå under en hel livstid.

Egentligen satt han faktiskt igår (morfar var vittne) men idag fick vi det på kort. Jackiponken var alltså fyra månader och tre dagar gammal när han satt själv första gången precis som...

...Elis! Han var precis lika gammal när han lärde sig behärska sittandets ädla konst. Se bara här.
Fullt lika snabb var inte...

...Loke! Han var dryga halvåret och då var det mitt i sommaren och vi var i slottskogen med Emil och Frida. Mer om det här.

Igår kom morfar helt oförhappandes på besök. Han skulle inte kommit förrän idag, söndag, egentligen men hade perfekt timing och kom knappt en timme efter att Petter åkt till stan för att gå på spelning och supa skallen av sig. Vi firade morfars ankomst med bakelserna vi fick av Bengt och Elsa (grannarna) som tack för smörgåstårtan vi lämnade till dem i torsdags. Mums! Jack fick dock inte smaka. Han hade redan fått äppeldricka av Elis...

Morfar och grabbarna blir kanske inte lysande arkitekter vad gäller hållbarhet, stabilitet och konstruktionsvetenskap men de kan bygga ena höga jäkla torn!

Här sitter alla fyra som trollbundna av Robin Hood. Och det är ju inte så konstigt egentligen, det är ju världens i särklass bästa film alla kategorier.

Efter rotmoslunchen på söndagen packade morfar in stor och mellan i bilen och körde mot Västervik där de ska härja i några dagar medan vi lägger golv och målar räcken på övervåningen. Staketet för trappan måste nämligen monteras ner och då föredrar vi att inte ha en Elis som mitt i natten vandrar rakt ut över kanten och faller handlöst ner i hallen. Då är det bättre att de sliter ut mormor lite. Hon är ju ändå pigg och utvilad nu efter en helg på spa med syskonen. Stackars mormor som aldrig får unna sig något.

Lille lillebror Jack har fått en nya pyjamas och den matcher store lillebrors och givetvis skulle de då sitta tillsammans och mysa i soffan tyckte Elis. Då blev Loke lite svartis och ville också ha kvalitetstid med Jack.

Vår store storebror, 3 år 8 månader och 29 dagar gammal

Lille lillebror, 2 år och 29 dagar gammal

Lille lillebror, 4 månader och en dag

Ok att han kanske inte ser helt smart ut på bilden men oj vad han lär sig grejer på bolibompawebben. Idag identifierade han älgbajs, älgspår och harbajs i skogen. Han hade med sig en påse och samlade ihop skräp för "man får inte kasta skräp i naturen för då DÖR djuren!" och så förklarade han att frost bara är vatten som är kallt och när det blir lite varmare så försvinner frosten och blir vatten igen. Bolibompawebben är som skolan, fast för småglin. Guld!

Idag var det massivt mammahäng i skogen i Sjövik. Sju mammor, 11 barn + en bebis i magen.
Fullt härj med andra ord. Och mycket, mycket trevligt!

Barnen aktiverade sig själva och mammorna fikade medhavd fika och höll örnkoll.

Balansgång för flickorna i rosa. Och för pojken i blått. Könsroller, könsroller, könsroller...

Elva, Loke och Asta gömmer sig under granen och väntar på tomten.

Där man kan sova sover pappa.
Där pappa sover sover mamma.
Där mamma sover sover Loke.
Där Loke sover sover Elis.

Den var ofarlig. Ingen metastas utan bara en helt ofarlig knöl, en godartad cysta.
Vi hade ungefär 10 procents chans att det var något annat än en metastas enligt läkarna.
Knölen såg precis ut som en metastas ska göra.
Den satt precis där metastaserna väntas komma.
Den växte i precis den takt som metastaserna förväntas göra.
Den kändes precis som metastaserna kommer att göra.
MEN DEN VAR INGEN METASTAS!
Nu är vi tillbaka på 10-20 år, kanske mer och inte nere på 1-5 år. Det är en väldig skillnad. En enorm jävla skillnad!
Vi slog oddsen och hamnade för första gången sedan all den här skiten startade på vinnarsidan. Jag har ju visserligen inte mindre cancer för det men det känns ändå lite som en friskförklaring! Det känns som om vi var så värda det här, att det för en gångs skull gick åt vårt håll och inte käpprätt åt helvete.

Vi köpte tårta och åt idag efter middagen, för att fira.
Loke frågade om det här betydde att jag aldrig mer behövde gå till doktorn. Jag sa att jag behöver gå dit ändå, men att mamma just nu är frisk i benet och att det går bra nu. Det känns fantastiskt att få säga så, att få hoppas lite att det stannar upp nu och inte fortsätter som det gjort förut. Men oavsett vad så går det bra nu. Just nu, just idag, känns det nästan som om vi vunnit. Nu försöker vi hålla fast vid den känslan så länge som det bara går.

Loke har grymma datakunskaper. Han surfar vilt på bolibompawebben och lillebror Elis får ibland sitta med och peka och välja. Idag tittade de på hotell kantarell och Loke skrev in Elis namn i liggaren när man checkar in på hotellet så att de sjöng "Elis" i välkomstsången. Vad säger kärlek om inte det?

Vi har lite renovering på gång. Vi har rivit en vägg, målat trappan och ska lägga in nytt golv. Och så skulle vi tapetsera. Och så kom vi på att vi inte kan tapetsera för då blir det som det blev i pojkarnas rum d.v.s. inte alls bra. Då kom vi på att vi har världens bästa Åsa och eftersom hon är just världens bästa Åsa kom hon ut hit i fredags och hjälpte oss med tapetseringen. Eller hjälpte och hjälpte; hon tapetserade medan vi drack hallonsoda och tittade på speedway.

Tack Åsa, du är guld. Och Elis tackar för duplot och Loke för målarboken med speedwaycyklarna i. Och Petter tackar för de urbota fåniga idéerna du satt i hans huvud om att han som någon slags familjeöverhuvud nu ska sitta på kortsidan på bordet. Puss!

Jag försöker faktiskt tänka på naturen. Vi är alltid noga med att inte lämna skräp när vi varit på picknick, vi har tre komposter och källskorterar. Allt papper som inte återvinns eldar vi upp. Vi betalar extra för miljövänlig el och har bara lågenergilampor i hela huset och just därför har jag varit strikt emot att skaffa en torktumlare.
Tills jag helt plötsligt hade tre barns småsmåsmå kläder att tvätta, hänga upp på tork och vika och en bebis som kräks ner mig och sig själv samt torkhanddukarna och haklapparna tre-fem gånger per dag. Dessutom började det bildas ett berg av lakan som behövdes tvättas eftersom det inte går att torka tvätten ute när det regnar.

Så...mormor Cinna gav oss del i arvet efter morfars syster och vips fick vi en torktumlare. En snygg sådan. Det är ju också himla viktigt.

Lämna aldrig mer barnen själva i lekrummet.

När jag kom ner efter att ha varit upp och hämtat en tröja till Jack kom jag ner till två små sotarungar som båda stod med hela överkroppen intryckt i kakelugnen och glatt körde med varsinn bil i sotet.

De fick inte ens en applåd av sin mamma för att de (lElis) varit smarta nog att haka loss dörrarna till kakelugnen när det gick upp för dem (Elis) att det inte gick att knyta upp snöret jag knutit ihop dörrarna med.

Det har snart gått två år sedan vi vaknade en morgon med en helsvullen och prickig Loke, full av nässelutslag. Sedan dess har de testat honom för alla upptänkliga former av allergi, satt honom på helt galna dieter, dragit ur honom flera liter blod och analyserat litervis med hans kiss och kommit fram till noll, nada och ingenting. Förutom att han absolut inte är allergisk eller ens överkänsklig mot NÅGOT! (de har tillochmed kollat om han är elallergiker...)
I torsdags var vi på barnallergi- och lungmottagningen på Sahlgrenska igen och förväntade oss att som vanligt bli hemskickade med ordinationen att fortsätta ge honom aerius varje kväll eftersom de håller utslagen under kontroll. Att han sen blir täckt från topp till tå om vi missar tabletten en enda dag har tidigare inte verkat vara relevant eftersom de bara behandlat symptomen men struntat i orsaken.
Nu fick vi dock en god nyhet, Lokes gamla läkare har gått i pension och dr Parvin Muhamed hade tagit hans plats.
Hon är den i särklass bästa läkare vi någonsin varit i kontakt med. Hon fick briljant kontakt med Loke som lydigt följde hennes minsta anvisning, hon lyssnade noggrannt på oss och skrev ner allt vi sa och hon konstaterade att det är idiotiskt att trycka i en treåring medicin på daglig basis utan att riktigt veta varför.

Hon skrev en remiss till immunologen och lovade att snart följa upp. Loke var relativt oberörd under hela besöket och mest glad över att bobbycaren fanns kvar. Han hade nog inte varit lika glad om han vetat att vi ska tvinga honom att bajsa på pottan och sedan skopa upp lite av hans bajs i ett rör med formalin och lämna in till sjukhuset. Men den dagen, den sorgen.

Var på hudavdelningen på Sahlgrenska för att kolla upp resten av mina födelsemärken, det är standard när man fått diagnosen hudcancer. Födelsemärkena var det ingen fara med men läkaren hittade en knöl, cirka 4 mm stor, i mitt högra lår. Imorgonbitti ska vi in igen för biospi och sedan är det bara att vänta ett par veckor på provsvaren. Igen. Och ska jag vara ärlig så suger det faktiskt riktigt rejält.
Jag öppnade det igenklistrade kuvertet som de lagt remissen i och läste "trolig mm-metas." och då sjönk modet något. Men jag vek ihop pappret och stoppade ner det igen och tryckte igen kuvertet. För det kan ju faktiskt vara en fettknöl, en saltkristall eller en helt ofarlig cysta. Det MÅSTE inte vara en metastas.
Men om det är det så är det inte bra. För då sprider det sig fort. Och då är prognosen inte så värst bra. Och det vet jag inte om jag klarar. Jag har varit inställd på 15-20 år och tyckt att det är hemskt, att jag inte får bli gammal med min Petter och se mina älskade ungar bli vuxna män och skaffa sig ett eget liv. Nu ökade plötsligt risken att det inte ens blir så länge.

Fast man ska inte måla faan på väggen.
Jag kanske blir 95, får alzheimers och glömmer att jag någonsin haft cancer och dör på ålderdomshemmet hand i hand med min Petter.
Eller inte.
Förbannade jävla helvete. (man får faktiskt svära hur mycket man vill i den här situationen, även om man ska föreställa en ansvarskännande småbarnsförälder)

Det kan ha varit så att jag blandade ihop begreppen något häromdagen. Min käre make är nämligen fortfarande fullt kapabel att yngla av sig och föra sin avkomma vidare. Dock kan det inte ske medelst vanligt samliv utan måste isåfall innefatta en mycket lång nål som sticks in i testiklarna på honom. Men går gör det. Och så kan man faktiskt försöka laga sädesledarna om man verkligen vill och det finns en 60-70%-chans att det lyckas någorlunda.
Så frukta ej kvinnor, de Johanssonska sädescellerna finns fortfarande tillgängliga om det är så att ni också vill ha ett riktigt a-barn. Dock får ni själva stå för själva befruktandet, på det planet är han nämigen bara min.

På fredag kommer Åsa hit och tapetserar om hallen och köket. Måhända vet Elis det. Man får ju nästan hoppas det. För inte kan väl ungen vara så tossig att han tror att han på fullaste allvar får måla med röd krita på väggen i hallen?
När vi sa "ajaj" till honom hötte han med fingret till Petter och sa "jaja pappa!" med mycket uppfodrande röst. Han vet var han ska rikta ansvaret för sin dåliga uppfostran...

De små barnen - tacksamma och relativt lättroade

De större barnen - kritiska och något gnälliga

Mammorna - i stort behov av en ledig helg på stan och några flaskor vin.

När man fick första barnet bestod dagarna mest av panik. Man hade en skötväska och den var full med allt från portabla skötbäddar, ombyteskläder (minst tre uppsättningar) till både mor och barn, ersättning (om amningen helt plötsligt utan förvarning skulle falera), minst fem nappar, tops (om det blir nödvändigt med en akutrengörning av naveln), extra nappflaska, filt, haklapp, tre skedar och gosedjur. Innan man kunde lämna hemmet (vilket bara kunde ske på utvalda tider på dygnet då barnet inte skulle äta/snart skulle sova/kunde vara kinkig/behövde rapas) utfördes en noggrann ritual där barnet matades, byttes på, fick nya rena kläder och påbyltades diverse avancerade ytterkläder. Därefter placerades barnet i den för ändamålet inköpta vagnen som man bäddat med allsköns lakan, handbroderade påslakan och hängt upp festliga, men ändå spännande och intellektuellt stimulerande mobiler i. man hade koll på stadens alla amningsrum och gick aldrig någonstans utan att planera nästa matning- och bytningskontroll och var denna skulle utföras.
Att åka och handla med ett barn var jobbigt. Vi åkte nästan alltid båda två. Man måste ju hålla koll på barnet så att det inte hoppar ur vagnen och rymmer.

Så kom då barn nummer två. All egentid under middagsvilan försvann och omställningen var ganska stor. Nattningsproceduren blev väldigt avancerad, men skötväskan var inte längre lika tung. Nu var det mest blöjor, våtservetter, omkläden, en handduk och lite salva. Vagnen hade fortfarande täcke, kudde, lakan och en mobil men den var inte alltid omsorgsfullt nybäddad. Man lärde sig byta blöja på andra ställen än på skötbordet. Man accepterade att vara lite nerkräkt och kunde ha överseende med att barnets tröja hade lite mat på sig, bara det inte syntes för mycket. Man lärde sig amma på cafér och restauranger och det var inte alls så svårt.
När man åkte och handlade var man dock gärna två, en per unge, eller så stannade det ena barnet hemma med den andre föräldern. Det var ju liksom enklast så. Det är jobbigt att ha två ungar i affären, de springer åt olika håll och härjar.

Nu har vi tre barn. Jag brukar ha en blöja till Jack i fickan på jackan och om jag inte har jacka på mig så finns det en i fickan som sitter på passagerarstolen i bilen. När hans nerkräkta kläder är torra klassar vi dem oftast som rena, han kräks ju liksom bara mjölk, det blir ju inte SÅ smutsigt. Två kräkningar minst krävs för att det ska åka i tvätten. En skötväska minns jag inte ens hur det ser ut. Jag har ammat Jack på en telenor-butik i Allum medan jag pratade med försäljaren om nya abonnemang. Jag har bytt hans blöjor på vägen, med honom hängandes över armen.
Eldprovet är dock att handla med tre barn. Själv. Det är då man känner att man lever.
Så här välartade var våra barn när jag tog med dem till Ica Maxi i fredags. Förutom ett smärre sammanbrott vid grönsaksdisken så gick det bra. A-barn. A-mamma.

Idag ligger pappa Petter hemma och vårdar sin pung som är lite mörbultad. Då tyckte jag att det kändes som en bra idé att ta ut ungarna på äventyr. Vi gick på promenad och samlade kastanjer, kottar och ekollon och pratade om döden. Vi gick förbi kyrkogården och jag fick berätta vad det stod på varenda sten vi gick förbi.
Här ovan ses målet för vår utflykt, rutschekanan vid skolan. I nästan en timme sprang de upp, åkte ner och sprang upp igen. Outtröttliga små kräk.

Jack höll mamma sällskap och låg mest och jollrade i vagnen.

Löv överallt. De började på marken men slutade i skorna, öronen, kalsongerna och stövlarna. Jävla löv.

Sjövik har en kolerakyrkogård. Den ligger omsorgsfullt undangömd inne i skogen och har ett enda kors. Där ligger snubben som donerade marken begravd. Ironiskt nog var han den enda som dog i den befarade koleraepedemi som alla trodde skulle drabba Göteborg med omnejd i början av 1800-talet. Lite retligt troligen.

Det är rätt mysigt att låta dem härja fritt i skogen. Ibland tvärnitar de och tittar på en skalbagge, en myra eller en pinne som de tror är en orm. Ibland kastar de kottar på varandra och slåss med grenar. Ibland springer de ifrån mig och försöker hoppa ner i en djup rotvälta innan jag i sista stund lyckas grabba tag i nacken på dem. Ibland sprutar de festis genom näsan för att de skrattar så mycket när deras lillebror snubblar på en rot.

Åja, jag borde satsat på en karriär som fotograf istället.

Jag ville egentligen inte flytta till Sjövik.
I Göteborg hade jag Åsa i samma hus och Mimmi i huset mittemot. Jag var aldrig själv och hade bra folk omkring mig. Nu skulle jag alltså sätta mig i ett hus ute på landet och isolera mig från all mänsklig kontakt.
Så blev icke fallet. För jag lärde känna Anna.
Det började med en nätdiskussion om huruvida Loke skulle gå på dagis eller hos dagmamma och slutade med att jag hittade en av de allra finaste vänner jag någonsin haft.

Anna, du får mig att känna mig normal. Du ger mig lugn när jag är arg, får mig att skratta när jag är uppgiven och svär med mig när jag är förbannad. Jag har aldrig förr känt någon som är så lik mig själv, både i sätt och känsla, (förutom möjligtvis Emil men det är ju för att han är kärring. Därmed inte sagt att jag är det) och jag är ofattbart glad att jag har dig i mitt liv.

När vi fick veta att vi väntade Jack kom du hit, med tårta och ett asgarv och stöttade mig inte alls när jag var halvt hysterisk. Du bara skrattade och gratulerade och sa att det skulle bli bra. Det blev det.

Jag älskar att ha dig som vän, jag gillar känslan av att alltid ha någon 500 meter bort som alltid sätter på tevattnet om jag ringer oavsett tid på dygnet och som jag pratar i telefon med mer än Petter. Jag gillar att jag har 258 sms på min telefon dig och mig emellan och de flesta består av "är du vaken, kan jag ringa" och "jag är där om fem".

Hade jag vetat att du bodde här hade jag inte oroat mig för att flytta hit. Du har fått mig, och oss, att trivas i Sjövik.
Och idag blir du stora tjejen, 25 år. Det innebär att när du föddes kunde jag läsa, skriva och cykla utan stödhjul. Men jag älskar dig ändå vännen, grattis och hoppas att dagen varit bra!
Vi ses väl imorgon och då har du väl bakat tårta?