Om en vän

2010-10-02 @ 20:59:11 Kommentarer (0)

Jag ville egentligen inte flytta till Sjövik.
I Göteborg hade jag Åsa i samma hus och Mimmi i huset mittemot. Jag var aldrig själv och hade bra folk omkring mig. Nu skulle jag alltså sätta mig i ett hus ute på landet och isolera mig från all mänsklig kontakt.
Så blev icke fallet. För jag lärde känna Anna.
Det började med en nätdiskussion om huruvida Loke skulle gå på dagis eller hos dagmamma och slutade med att jag hittade en av de allra finaste vänner jag någonsin haft.

Anna, du får mig att känna mig normal. Du ger mig lugn när jag är arg, får mig att skratta när jag är uppgiven och svär med mig när jag är förbannad. Jag har aldrig förr känt någon som är så lik mig själv, både i sätt och känsla, (förutom möjligtvis Emil men det är ju för att han är kärring. Därmed inte sagt att jag är det) och jag är ofattbart glad att jag har dig i mitt liv.

När vi fick veta att vi väntade Jack kom du hit, med tårta och ett asgarv och stöttade mig inte alls när jag var halvt hysterisk. Du bara skrattade och gratulerade och sa att det skulle bli bra. Det blev det.

Jag älskar att ha dig som vän, jag gillar känslan av att alltid ha någon 500 meter bort som alltid sätter på tevattnet om jag ringer oavsett tid på dygnet och som jag pratar i telefon med mer än Petter. Jag gillar att jag har 258 sms på min telefon dig och mig emellan och de flesta består av "är du vaken, kan jag ringa" och "jag är där om fem".

Hade jag vetat att du bodde här hade jag inte oroat mig för att flytta hit. Du har fått mig, och oss, att trivas i Sjövik.
Och idag blir du stora tjejen, 25 år. Det innebär att när du föddes kunde jag läsa, skriva och cykla utan stödhjul. Men jag älskar dig ändå vännen, grattis och hoppas att dagen varit bra!
Vi ses väl imorgon och då har du väl bakat tårta?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0