ÖstadByväg

Det har snart gått två år sedan vi vaknade en morgon med en helsvullen och prickig Loke, full av nässelutslag. Sedan dess har de testat honom för alla upptänkliga former av allergi, satt honom på helt galna dieter, dragit ur honom flera liter blod och analyserat litervis med hans kiss och kommit fram till noll, nada och ingenting. Förutom att han absolut inte är allergisk eller ens överkänsklig mot NÅGOT! (de har tillochmed kollat om han är elallergiker...)
I torsdags var vi på barnallergi- och lungmottagningen på Sahlgrenska igen och förväntade oss att som vanligt bli hemskickade med ordinationen att fortsätta ge honom aerius varje kväll eftersom de håller utslagen under kontroll. Att han sen blir täckt från topp till tå om vi missar tabletten en enda dag har tidigare inte verkat vara relevant eftersom de bara behandlat symptomen men struntat i orsaken.
Nu fick vi dock en god nyhet, Lokes gamla läkare har gått i pension och dr Parvin Muhamed hade tagit hans plats.
Hon är den i särklass bästa läkare vi någonsin varit i kontakt med. Hon fick briljant kontakt med Loke som lydigt följde hennes minsta anvisning, hon lyssnade noggrannt på oss och skrev ner allt vi sa och hon konstaterade att det är idiotiskt att trycka i en treåring medicin på daglig basis utan att riktigt veta varför.

Hon skrev en remiss till immunologen och lovade att snart följa upp. Loke var relativt oberörd under hela besöket och mest glad över att bobbycaren fanns kvar. Han hade nog inte varit lika glad om han vetat att vi ska tvinga honom att bajsa på pottan och sedan skopa upp lite av hans bajs i ett rör med formalin och lämna in till sjukhuset. Men den dagen, den sorgen.