ÖstadByväg

Det här ska inte bli någon cancerblogg, det här är vår familjeblogg om bra och glada saker. Men bland blir det inte som man vill.

För nu är det så att det inte riktigt rullar på som det ska.
Det finns dock ljusglimtar: onkologen tror att det inte är cancer.
Det som är lite jävligt i det hela är då att resten av läkarkåren är övertygade om att det är det.
Så, i fredags var jag på skiktröntgen av bröstkorg och buk, på tisdag ska jag ta EKG och en massa blodprover och på onsdagmorgonen sövs jag och blir av med min högra njure, binjure och tillhörande lymfkörtlar.
Tennisbollen växer nämligen tämligen okontrollerat, 1,1 cm på knappt tre veckor. Ont som i helvetet har jag också.

Vi är inte i högform nu, någon av oss.
Jag är livrädd för vad röntgenplåtarna ska visa - finns det någon mer skit någon annanstans?
Svaret på det får vi på tisdag under inskrivningssamtalet.
Då, när jag vet det, kan jag väl börja oroa mig över att de ska skära upp mig och ta ett av mina organ.
Dock sker det ju inte i en gränd i ett u-land och jag kommer få adekvat vård både under och efter ingreppet men det känns ändå som något jag helst hade sluppit.
Jag vill inte ha cancer längre.

Det är en konvalecens på drygt sex veckor efter operationen och vi har tre barn. Petter har precis börjat jobba och om han ska orka med det här så behöver han få fortsätta med det.
Så: vi gjorde som alla vettiga människor skulle göra: vi kallade in gentjänsterna. Så nu kommer våra fina vänner hit och sover hos oss i omgångar och hjälper till att ta hand om Jack, som jag inte får bära, och se till att Elis och Loke kommer iväg till dagis. Tack.

Nu ikväll var Loke och jag ute och byggde fyra snögubbar. (Jo, för det snöar nämligen i Sjövik idag). Plötsligt stannade han upp mitt i rullandet av den tredje gubbens underkropp och sa:
- Mamma, du kommer väl inte dö nu va?
Jag kunde inte svara honom då utan bara kramade honom. Men så här skulle jag sagt om jag fick spola tillbaka tiden lite:
- Nej Loke, det är väl klart att jag inte ska. Läkarna har gjort den här operationen massor av gånger och jag har de bästa av de bästa som tar hand om mig. Allt kommer gå bra och allt kommer att bli bra.
För det är så jag vill att det ska bli.
För onkologen säger att det inte är cancer och då skiter jag i vad de andra tror.
Nu håller vi tummarna för att hon vet vad hon pratar om!