ÖstadByväg

Julen 2010 firades på Rosenhillsvägen hos mormor och morfar tillsammans med mossmoss Lena, Nicke, Ante, moster Katarina och morbror Militären.

Elis somnade till innan maten och fick sitta i knät.

Jack hängde hos morfar. Egentligen satt han faktiskt i sin egen stol men han gnydde till i en tusendels sekund och genast lyfte morfar över honom till knät. Och så säger de att jag skämmer bort honom...

Jag är faktiskt äldst, ett halvår äldre än kusin Andreas. Men han är mest solbränd.

Här är det dags för Kalle Anka och äntligen finns det någon som uppskattar det lika mycket som mamma och Moster Katarina. Loke skrattade nästan lika mycket.

Petter uppskattade det inte fullt så mycket.

Jack var som en speleman hela kvällen och glad som få.

Här väntar de på tomtemor som ringde och annonserade att hon var på väg.

Och här har hon då äntligen, till Lokes och Elis stora lycka, kommit.
Som synes var det ett ganska rejält julklappsberg även i år och bland julklapparna fanns bland annat en brandbilsvåningsäng, en bilbarnstol, ett brasskydd till kakelugnen, kläder, en snowboard till Loke, en mjukelefant till Elis, en skallra till Jack och massor, massor med flera grejer. Den viktigaste och mest uppskattade julklappen var dock äppelskalaren från AstridLindgrensVärld. Den utlöste sådana glädjereaktioner att man blev helt tårögd. Loke jublade, dansade och sjöng av lycka!

Kvällen innan julafton hade Loke ställt ut pepparkakor och mjölk till tomten och han är idag helt övertygad om att det var därför han fick snöbrädan.

När vi lämnade Sjövik tyckte vi att vi hade mycket snö hemma. Det tyckte vi ända tills vi passerade Hermanstorp och förstod att Västervik hade ungefär fyra gånger mer snö än vad vi hade och tio gånger sämre snöröjning.

Hemma hos mormor och morfar på rosenhillsvägen låg snön tung så pappa Petter fick ge sig ut och skotta gårdshuset, taket på tillbyggnaden, taket på baksidan och balkongen. Loke och Elis hejade glatt på medan mamma Lina blundade och hoppades att han skulle landa mjukt i snömassorna om han rasade ner.

När vi flyttade till byvägen berättade Eivor som bodde här innan oss att det fanns gott om fåglar här att mata. Eftersom vi är väluppfostrade har vi gjort som hon bad oss och matat fåglarna varje vinter. Så även i vinter. Bland annat så har de här små krabaterna varit här och hälsat på:

En styck Talgoxe och en liten domherre

En styck brunrandig fågel med gul mage, storlek M. Kan vara precis vad som helst. Lina tror att det är en vinterklädd undulat och Petter tror att det kan vara en gulsparvshane.

En större hackspett och en koltrast. (inte en korp, en koltrast!)

Vi har även sett något som vi verkligen tror var en gråspett. Fast de ska visst inte finnas här. Men det såg verkligen ut som en när vi kollade i fågelboken.

*och det är ju faktiskt kusin Mattias som är ornitologen så vi hoppas att han rättar oss om vi har fel.

Vår lille kille blir ett halvår idag. Grattis lille Jack!

Han kan sitta. Det lärde han sig när han var drygt fyra månader. Problemet är bara att han aldrig får göra det. Oftast hänger han på mammas arm eller ligger i pappas knä. Eller så ligger han under babygymmet med en eller två storebröder hos sig. Vi hoppas dock att han inte blir alltför hämmad i sin utveckling av allt mys utan att han blir precis lika välartad och enastående fanastisk som sina storebröder. ;)

(klicka på bilderna så blir de större)

Uppdateringarna har gått lite långsamt. Vi har haft fullt upp.

Bland annat har vi bakat pepparkakor. Pappa Petter gör degen (världens godaste deg!), Elis äter upp degen och blir bannlyst från bakbordet och det hela slutar med att Loke och jag bakar alla kakor. Jack var sött sällskap.

När de var klara hade vi på glasyr på pepparkakorna och efter måndagens luciatåg fick Loke och Elis äta upp sina stora pepparkakor.

Vi har också pysslat små snögubbar från panduro. Fatta hur pysslig jag har blivit som styr upp sånt här med ungarna. Jag borde få nånslags pris eller nåt, jag som aldrig varit ens det minst pysslig i mitt liv...
Och så var det då dags för granen.
I den här familjen är det ett lite infekterat ämne eftersom jag väldigt gärna vill ha en levande gran och Petter väldigt ogärna vill ha någon gran alls överhuvudtaget. Jag hävdar då att det beror på att han är Grinchen och han hävdar att jag blir manisk med julpyntet. Hur det än är så har Loke och Elis iallafall en liten plastgran som de fick klä och må ni tro, de brås i sanning på sin mor för när de vara klara hade de hängt upp varenda pynt vi hade i huset och de var väldigt nöjda med sitt verk. Jag var nöjd med mina gener!

så såg önskelistan ut som Loke lämnade till tomten i Sjöviksskogen i söndags kväll. Pojken, vår fyraåring som är besatt av spindelmannen, bilar, motorcyklar och datorspel önskar sig - en äppelskalare! Inte nog med det. Han önskar sig BARA en äppelskalare, ingenting annat. Och det ska vara en sådan som han såg på Astrid Lindgrens värld tillsammans med sin mormor i somras. Så. När han skrivit till tomten ringde jag till henne och såg till att hon levererar det pojken önskar sig. Rätt ska ju vara rätt.


Loke och Isac lämnar önskelistor och teckningar till tomten och belönas med en skumtomte.

Efter mötet med tomte fanns det glögg till de vuxna och saft och pepparkakor till barnen. (på bilden: Loke, Elis och Isac)
Det är föräldraföreningen i Sjövik som anordnar allt det här och det är verkligen bra gjort och mycket uppskattat. Nästan varenda unge på dagis var där och en himla massa fler och även om Elis grät sig till sömns när vi kom hem efter att ha upparbetat sig till hysteri i skogen så var det en bra sak och vi kommer gå dit nästa år igen.

På luciadagens morgon, 06:45, var det samling på dagis och dags för luciatåg. I 12 minusgrader väntade föräldrar och syskon utanför medan de små barnen marscherade ut, ställde upp sig och sedan sjöng, som värsta proffskören!, julsånger för applåderande och beundrande föräldrar. Därefter blev det glögg, julmust och pepparkakor. Därefter fick vi och de flesta vi känner lassa in ungarna i bilen, skynda sig hem och trösta storgråtande ungar som frös och var trötta. Nästa år kanske man skulle kunna fira lucia inomhus, även om det blir lite trångt? Det måste väl ändå vara bättre än att ungarna halvt fryser ihjäl av att stå helt stilla utomhus tidigt på morgonen...

Elis var en mycket motvillig och arg liten tomte och Loke var tärna - på eget initiativ. Han var helt inställd på att vara tärna och jag ska inte sticka under stol med att det var ett nervöst val för oss som föräldrar. Vi var väldigt osäkra på om han skulle fixa det eller bli ledsen när han väl kom till dagis och insåg att alla andra, framför allt bästa polarna Isac och Adam, var tomtar. Han stod dock för sitt val och var mycket stolt över sin tärnedräkt (Det är absolut inte en klänning eller ett nattlinné - det är en dräkt!) Och vi var mycket stolta över vår son som inte bryr sig om vad alla andra tycker.

Morfar hängde med ner till kullarna och åkte snowracer med stora grabbarna. Jag tror nästan att morfar hade roligast av alla och han är i sanning den bästa morfadern man kan önska sig till sina barn. Kanske för att han slapp omaket att ha barn innan (han flyttade ihop med mamma när jag var typ 12) och därför har en mer oförstörd syn på hur det är att ha barn. I Görans värld är barnen nämligen jobbigast i tonåren och rena barnleken innan dess.

Det var kallt i Sjövik i helgen. 10 minusgrader. Så vi klädde oss därefter. Fröjdharna var visserligen snyggare än oss klädmässigt men vem frös mest?

Loke och jag fixar till adventsljusstaken och går genom lådorna med julpynt.

Det är lite svårt att vakna vissa dagar. Elis vaknar gärna hos morfar.

Lille Jack har tillbringat helgen i mormor och morfars famn och lagt in hela charmoffensiven.

Förstaadventsfrukost med tända ljus, kokta ägg och nybakta scones är aldrig fel.
Och huset är pyntat och nästan klart för jul. Nästan. Inte riktigt. Men nästan.
Och medan morfar och mormor var här och passade barnen passade mor och far i familjen på att gå på bio och se Cornelis. Mycket bra.

Myshäng i soffan. Det blir trångt men mysigt när alla vill sitta hos mamma.

Morfar Fröjdh jobbar på Liseberg. Därför har mamma Fröjdh nästan vuxit upp där och barnen Fröjdh kan alla karuseller och minsta grästuva utantill. Pappa Fröjdh kan stenläggningen för han har jobbat där. Familjen Baldenäs-Johansson kan typ ingenting och hade innan flytten till Sjövik bara besökt Liseberg tre gånger, varav en gång var Jul på Liseberg och Petter vände efter 20 meter och gick hem.
Den här gången gick det bättre. Den här gången var det inte så mycket folk och Elis och Algot tog en tur med elefanten.

Vi såg en ren och åkte Rabalder.

Sedan var det dags för bambi på hal is, featuring Asta och Loke. Men för att vara första gången så var de ofantligt duktiga, våra stora ungar. Papporna var med som både moraliskt och fysiskt stöd och guidade de små isdansarna på deras premiärtur på medar.

Efter ett tag fick de in snitsen och drog i väg som värsta Wayne Gretzky. Eller nåt. En gipsad och redlöst full Gretzky måhände, men ändock en Gretzky.

Saftey first, hjälm måste man ha! Elis förlitade sig dock på fadrens skridskokunskaper när han tog en lov runt banan i pappas famn.

När mörkret föll över LIseberg och de ofantligt pyntade träden slog vi oss, hela storfamiljen Fraldesson ner på läktaren för att titta på isshowen. Givetvis öppnade sig himlen i stort sett i samma ögonblick som vi kom dit med varm choklad och bautabullar men ingen klagade. Asta, Loke och Elis satt med tindrande ögon och öppna munnar och beundrade hänfört de skridskoåkande kaninerna och isdansarna som showade loss. Algot somnade i Emils knä och Jack sussade snällt i vagnen, trygg och torr.

När vi åkte hem var föräldrarna blöta ändå in på benet, kalla som gnuer i nordligt klimat, men ungarna var glada och nöjda och helt utpumpade efter en heldag med skojigheter. Sådana dagar vill vi ha fler av.

Loke visar Elis filmen om de elaka grisarna som tog de snälla fåglarnas ägg. Elis tittar bistert på och hejar sedan ivrigt på storebror när han spelar AngryBirds* som värsta proffset. De blir stora så fort. För fort.

*Angry Birds är ett spel på Petters mobiltelefon som är en Iphone. Man spelar det genom trycka på skärmen och på så sätt skjuta i väg fåglar. Så att våra äldre läsare också hänger med.

Varje onsdag är det dags för gymnastik för barn i gymnastikhallen vid Östad/Sjöviks skola. Loke ÄLSKAR det! Han fick vara med redan förra året trots att det då bara var för barn födda -06 och äldre.

Här är det balanssinnet som tränas och Loke blir bättre och bättre. Han hade i början väldigt svårt för höjder (det har han antagligen efter farfar) och ville inte alls klättra upp på saker som var ovanför marken. Nu går det mycket bättre och han lär sig något nytt varje gång. Han vägrar dock konsekvent att göra volter i ringarna och att gå apgång på bommen.

Att gå balansgång på gungbräda är roligt. Loke väljer dock att gå på den breda delen istället för att balansera uppe på den smala. Detta eftersom han vill göra själv och om han ska balansera så behöver han hålla mig i handen.
Man ska också krypa genom "atomer". Det är det mest nervösa för mig som mamma eftersom jag måste bygga upp den där helvetesformationen om han river den, vilket jag inte kan.

På gymnastiken finns förutom Loke också kompisarna Asta och Isac, vilket är en källa till stor lycka. Dock vissar Loke oroande tendenser att bli en liten fjäskis i skolan för han vill redan nu sitta bredvid fröken och gör precis som hon säger hela tiden. Helt olik både mor och far med andra ord. Men det kanske är bra...

Så har det då hänt.
Jack har ätit. Det var under stor våda som jag knäppte på lillkillen haklappen och fixade till lite majspuré. Jag hade ju tänkt helamma honom tills han var typ fem men jag har börjat inse att det kan bli både opraktiskt och kanske lite extremt så jag vek mig för omvärlden. Och idag fick han smaka på "riktig" mat för första gången.
Tyvärr måste jag meddela att det fick sämsta möjliga utgång: han älskade det! Han smaskade i sig det med ett stort leende och kväljde inte ens. Nedrans unge. Nu måste vi ju fortsätta ge riktig mat till den lille gosegrisen.

Ja, jag är ju kanske inte känd som en pysslare. Snarare motsatsen. Men ibland får man bjuda till och jag kan inte se en enda anledning som är mer motiverande än att ha ungar som älskar att pyssla. Då får man helt enkelt byta personlighet och vika sig för önskemålen. Så vi pysslade en dörrkrans. Fin som bara den blev den!

Elis har alltid gillat att borsta tänderna.
Bra! tänkte vi. Då får han inte hål i tänderna.
Mindre bra är det dock att det konstant är blött i badrummet och att tandkrämen mystiskt tar slut och sedan återfinns inkladdad på hela handfatet (han vet nämligen att han inte får äta den)
Men han började lugna ner sig och bara borsta i 2-3 minuter/gång istället för en kvart/20 minuter.
Och så köpte vi en elektrisk tandborste. Man kan ju fråga sig varför. För nu är vi uppe på halvtimmesborstningar...

Söndagar är bra dagar. Och på bra dagar går vi ut i skogen. Eftersom pappa Petter kände sig inkapaciterad stannade han hemma med lillbuset och jag och de två äldsta gav oss ut på vandringsfärd i det sjövikska skogarna.
Vi samlade mossa (inte från stenar för då tar man djurens hus!), lingonris och granris och tittade på en liten stackars myra, den ende vi kunde hitta, i förstoringsglas. Vi åt äpple på pinne och bananpengar och drack mjölk i termos. Vi kröp under nedfallna träd (i mina ögon pinnar, i Lokes ögon Rumskullaeken) och följde inte stigen mer än nödvändigt. (nödvändigheten infann sig de gånger mamma Lina var helt övertygad om att det snart skulle komma en hel hjord ilskna vildsvin och äta upp oss!).

Därefter skulle vi gå hem. Jag låg ungefär 20 meter bakom grabbarna som sprang på stigen och lekte kull. De närmade sig vattenpölen, samma vattenpöl som jag höll ett litet föredrag om när vi passerade den på vägen till skogen. Jag berättade att den är kall, att den är ganska djup och att man blir dyngsur om man trampar i den och så visade jag var man kan gå för att komma runt den utan att bli ens det minsta blöt om fötterna.
Självklart hade allt detta fullständigt försvunnit ur Elis medvetande tills vi återsåg vattenpölen igen. Jag funderade på om det faktiskt var möjligt att han blivit döv på sistone och därför inte hörde när jag vrålade för mina lungors fulla kraft att han INTE fick gå i vattenpölen. Men till hans försvar så gick han inte i vattenpölen och blev blöt om fötterna. Han tog sig bara halvvägs genom innan han stöp framlänges i vattenpölen och blev blöt överallt!

Då var det inte lika roligt längre. Och jag har nog sällan sprungit så fort som när jag såg den lille stupa handlöst och bli liggande med allt utom rumpan under vattnet. (som sagt, djup vattenpöl.) Jag har nog sällan heller blivit så stolt som när jag ser att Loke reagerar instinktivt genom att ta ett kliv ner i vattnet och dra tag i Elis krage och lyfta upp hans huvud ur vattnet. Då hörde jag ju att han inte hunnit drunkna på den sekund han varit under vattnet för han skrek som han aldrig gjort förut!
Av med blöta tröjor, halsduken och mössan och torkas av med Lokes halsduk och sedan lindas in i mammas mössa, tröja och jacka. Loke bar granriset, ryggsäcken och Elis blöta kläder hem utan knot och jag hade lillskrutt på ryggen, skakande av köld. När vi kom hem hade pappa tänt brasan och mötte upp i hallen och lyfte in den lille i duschen där han återfick normal kroppstemperatur. Sedan blev det tröstkvällsmat med nybakt källarfranska och havregrynsgröt och han somnade utan napp i sin säng medan jag läste Emilsagan. Och jag tvivlar faktiskt på att han kommer hoppa i vattenpölar mer.
'
Ja, jag veeet att det kan klassas som dåligt föräldraskap att ta en bild på lillknyttet när han är så ledsen men jag hade ändå telefonen i handen eftersom jag ringt Petter och bett om brasan och beredskapen. Och så var han ju så söt!

I lördags tog vi en liten tur till Nolhaga för att titta på djuren.  Vi tittade på fåglarna (pippi!) och fåren (bäää!). Elis var i himmelriket och Loke var grymt fascinerad av lilla bocken Bruse (den vita geten som står på stocken)

På somrarna får man gå in och klappa djuren men nu på vintern får man inte det.

Vi förstår lite varför. Roligt också att få lära ungarna den gamla klassikern om får får får.

Förr om åren åkte jag alltid hem till min mormor och morfar på allahelgona. Nu finns de inte längre men idag tänkte vi lite extra på dem och på alla andra som fattas oss. Vi tog en promenad till kyrkogården och tittade på alla tända ljus och pratade om dem vi saknar och hur de har det nu.
Loke berättade om sin första mamma och pappa, Kasper, Jesper och Jonatan, som är döda och begravda i stora rondellen i Västervik. När de hade dött gick Loke ut på stan och letade och hittade mig och Petter och valde oss som sina föräldrar. Vi var de bästa i hela världen som det gick att hitta någonstans överallt så därför fick vi Elis och Jack också. Fint så.
Loke lyste vägen med sin pannlampa.

När vi kom hem hämtade Loke pappas gamla nalle och hjälpte till att fixa med luftballongen.

Vi har inte tänt några ljus för dem vi saknar idag eftersom vi faktiskt saknar dem lika mycket varje dag men vi skickade iväg en ballong upp i himlen, vilket Loke gillade. Elis också, men han ville gärna att ballongen skulle komma tillbaka när den flugit färdigt.

Våra stora killar.