ÖstadByväg

Ja.
Det är ju så här, jag har fortfarande cancer.
Det kanske har varit lite oklart för somliga, men jag är på intet sätt friskare nu än vad jag var för några månader sedan. Prognosen ser inte varken bättre eller sämre ut, det finns en tidsgräns och jag har slutat pensionsspara.
Jag må försöka vara optimist men jag är inte dum.
Nattsömnen är dock bättre, i omgångar iallafall.
Jag går hos en psykoterapeut (det är visst skillnad på en sådan och en psykolog eller en terapeut. Vad vet jag inte riktigt) och hon lär mig och oss att hantera vardagen.
För det är faktiskt inte alltid så lätt.
Ibland blir det lite för mycket och ångesten tar över.
Ibland fixar jag inte vardagen och världen rasar för minsta lilla.
Men vissa dagar är det som om det aldrig hänt.
Som om jag visst kommer bli gammal och dela åldringsvård på ont och gott med Petter.

När jag var 15 år och vi var nyihopna jobbade jag med mamma med att sälja bröd på Kvantum i Oskarshamn. När vi stod där så kom det ett gammalt par i 90-årsåldern. De köpte fikabröd, en chokladboll till honom och en wienerbröd till henne, han pussade henne på kinden och så hasade de tillsammans ut ur affären, hand i hand. Då bestämde jag att det var så vi skulle ha det, så det skulle bli. Petter och jag. För jag har alltid vetat att det var han. Att det alltid skulle vara han. Och därför känns det ibland outhärdligt att tänka på att det i nuläget inte ser så ljust ut på pensionärsfronten.

Imorgon ska vi till Unander, min läkare i Lerum.
Den nionde är det dags för ultraljud igen.
Veckan efter ska jag tillbaka till Mattsson.
Och tills dess, tills dess att den här omgången är klar, så lever vi med ovissheten om de ska hitta nåt den här gången, om det ska ha kommit nåt nytt eller om det flyttat sig någonannanstans. Och den ovissheten suger.

Jag skriver inte mycket om det här, för det här är familjens blogg, inte cancerns. Och jag är på intet sätt reducerad till en diagnos, jag är fortfarande samma som jag var innan. Fast givetvis helt annorlunda. Men här är vi inte "hon med cancer" och "han vars fru är sjuk", vi är mamma och pappa, Lina och Petter. Ibland glider rollerna samman men jag vill inte dra ner den här bloggen i någonslags socialpornografiskt träsk med gnäll och ältande av sjukdomar och problem. Men samtidigt är det så här vi lever nu, det är den här verkligheten vi har och då måste den ju få finnas också. Ibland. Och bara lite.

Men nej, jag vet inte hur länge Petter ska vara hemma. Vi har inte riktigt kunnat bestämma det än. men tillsvidare är jag sjukskriven fram till slutet av januari och under den tiden är han hemma. Det gör oss båda gott för det här är ingen barnlek för honom heller. Även om han för det mesta klättrar på väggarna, tar på sig jobbarbyxorna och suckar trånande när han läser Byggnadsarbetaren. Men det skulle inte gå. Han behöver ha hela huvudet med sig på jobbet annars blir det farligt, och innan allt lugnat ner sig kan han inte ha det.

Så ja, jag har fortfarande cancer.
Jag kommer ha det tills jag dör. Av den, förmodligen. Så jävligt är det.
Vi hoppas på forskningen, på nya läkemedel - botemedel - och kör på med en tilltro till läkarvetenskapen och deras kunskap.
Men tills dess att de löst gåtan gör vi det bästa vi kan. Vi älskar varandra, njuter av tiden med våra fantastiska söner och försöker hitta det bästa i alla dagar.

Morfar hängde med ner till kullarna och åkte snowracer med stora grabbarna. Jag tror nästan att morfar hade roligast av alla och han är i sanning den bästa morfadern man kan önska sig till sina barn. Kanske för att han slapp omaket att ha barn innan (han flyttade ihop med mamma när jag var typ 12) och därför har en mer oförstörd syn på hur det är att ha barn. I Görans värld är barnen nämligen jobbigast i tonåren och rena barnleken innan dess.

Det var kallt i Sjövik i helgen. 10 minusgrader. Så vi klädde oss därefter. Fröjdharna var visserligen snyggare än oss klädmässigt men vem frös mest?

Loke och jag fixar till adventsljusstaken och går genom lådorna med julpynt.

Det är lite svårt att vakna vissa dagar. Elis vaknar gärna hos morfar.

Lille Jack har tillbringat helgen i mormor och morfars famn och lagt in hela charmoffensiven.

Förstaadventsfrukost med tända ljus, kokta ägg och nybakta scones är aldrig fel.
Och huset är pyntat och nästan klart för jul. Nästan. Inte riktigt. Men nästan.
Och medan morfar och mormor var här och passade barnen passade mor och far i familjen på att gå på bio och se Cornelis. Mycket bra.

Myshäng i soffan. Det blir trångt men mysigt när alla vill sitta hos mamma.

När Petter började ettan på Marieborg, grundskolan i Västervik där han gick i A och jag gick i B, så började han samtidigt som vår Jakob (och Hasse). Samtidigt, på andra sidan staden, började Andreas på typ Lidhem eller någon annan skola för utbölingar. När vi kom till högstadiet kom Jakob till min klass och när vi började gymnasiet kom Steiner till Hasses klass. Sålunda var cirkeln sluten.

Ibland kommer de ut till oss och bara umgås. När vi och de orkar. De lever hektiska ungkarlsliv (Andreas visserligen något mer stadgat och inte alltid så ungkarligt men ändå.) och vi har tre ungar och ett hus. Umgänget tar stryk av sånt. Vi står liksom inte på samma ställe i livet. Alls. Dock är de några av våra absolut bästa vänner och när de kommer ut så känns det som om det var igår vi allihop hängde hemma i Västervik, omyndiga och tonårsdeprimerade. Föga anade vi...

Jack var inte så imponerad av våra kunskaper kring NE-spelet så han somnade i protest.

Efter ett tag vaknade han, kräktes och krävde sedan att få vara med. Jakob ställde upp direkt som sitthållare eftersom hemmansägare Johansson var lite för upptagen med att sitta tillbakalutad i länsstolen och sippa på sin cognac. Som egentligen var en jägermeister. Men principen är ju densamma.

På morgonen blev det fullt ös igen när de två större ungarna kom ner och upptäckte att älsklingsfarbröderna var kvar. Jakob fostrade Loke i asarnas värld och Elis lärde Andreas, den blivande bibliotikarien, om bilar, tåg och luftballonger.

En av huvudanledningarna till grabbarnas besök var, förutom att vi ville träffa dem, att de skulle hämta med sig vårt paket till gängets vardande 30-åring Dan, som de skulle åka till helgen efter. Givetvis låg paket kvar i köket när de åkt. Och egentligen är det ganska skönt. För vissa saker ska vara beständiga och aldrig ändras. Annars känner man inte igen sig.

Morfar Fröjdh jobbar på Liseberg. Därför har mamma Fröjdh nästan vuxit upp där och barnen Fröjdh kan alla karuseller och minsta grästuva utantill. Pappa Fröjdh kan stenläggningen för han har jobbat där. Familjen Baldenäs-Johansson kan typ ingenting och hade innan flytten till Sjövik bara besökt Liseberg tre gånger, varav en gång var Jul på Liseberg och Petter vände efter 20 meter och gick hem.
Den här gången gick det bättre. Den här gången var det inte så mycket folk och Elis och Algot tog en tur med elefanten.

Vi såg en ren och åkte Rabalder.

Sedan var det dags för bambi på hal is, featuring Asta och Loke. Men för att vara första gången så var de ofantligt duktiga, våra stora ungar. Papporna var med som både moraliskt och fysiskt stöd och guidade de små isdansarna på deras premiärtur på medar.

Efter ett tag fick de in snitsen och drog i väg som värsta Wayne Gretzky. Eller nåt. En gipsad och redlöst full Gretzky måhände, men ändock en Gretzky.

Saftey first, hjälm måste man ha! Elis förlitade sig dock på fadrens skridskokunskaper när han tog en lov runt banan i pappas famn.

När mörkret föll över LIseberg och de ofantligt pyntade träden slog vi oss, hela storfamiljen Fraldesson ner på läktaren för att titta på isshowen. Givetvis öppnade sig himlen i stort sett i samma ögonblick som vi kom dit med varm choklad och bautabullar men ingen klagade. Asta, Loke och Elis satt med tindrande ögon och öppna munnar och beundrade hänfört de skridskoåkande kaninerna och isdansarna som showade loss. Algot somnade i Emils knä och Jack sussade snällt i vagnen, trygg och torr.

När vi åkte hem var föräldrarna blöta ändå in på benet, kalla som gnuer i nordligt klimat, men ungarna var glada och nöjda och helt utpumpade efter en heldag med skojigheter. Sådana dagar vill vi ha fler av.

Loke visar Elis filmen om de elaka grisarna som tog de snälla fåglarnas ägg. Elis tittar bistert på och hejar sedan ivrigt på storebror när han spelar AngryBirds* som värsta proffset. De blir stora så fort. För fort.

*Angry Birds är ett spel på Petters mobiltelefon som är en Iphone. Man spelar det genom trycka på skärmen och på så sätt skjuta i väg fåglar. Så att våra äldre läsare också hänger med.

Varje onsdag är det dags för gymnastik för barn i gymnastikhallen vid Östad/Sjöviks skola. Loke ÄLSKAR det! Han fick vara med redan förra året trots att det då bara var för barn födda -06 och äldre.

Här är det balanssinnet som tränas och Loke blir bättre och bättre. Han hade i början väldigt svårt för höjder (det har han antagligen efter farfar) och ville inte alls klättra upp på saker som var ovanför marken. Nu går det mycket bättre och han lär sig något nytt varje gång. Han vägrar dock konsekvent att göra volter i ringarna och att gå apgång på bommen.

Att gå balansgång på gungbräda är roligt. Loke väljer dock att gå på den breda delen istället för att balansera uppe på den smala. Detta eftersom han vill göra själv och om han ska balansera så behöver han hålla mig i handen.
Man ska också krypa genom "atomer". Det är det mest nervösa för mig som mamma eftersom jag måste bygga upp den där helvetesformationen om han river den, vilket jag inte kan.

På gymnastiken finns förutom Loke också kompisarna Asta och Isac, vilket är en källa till stor lycka. Dock vissar Loke oroande tendenser att bli en liten fjäskis i skolan för han vill redan nu sitta bredvid fröken och gör precis som hon säger hela tiden. Helt olik både mor och far med andra ord. Men det kanske är bra...

Så har det då hänt.
Jack har ätit. Det var under stor våda som jag knäppte på lillkillen haklappen och fixade till lite majspuré. Jag hade ju tänkt helamma honom tills han var typ fem men jag har börjat inse att det kan bli både opraktiskt och kanske lite extremt så jag vek mig för omvärlden. Och idag fick han smaka på "riktig" mat för första gången.
Tyvärr måste jag meddela att det fick sämsta möjliga utgång: han älskade det! Han smaskade i sig det med ett stort leende och kväljde inte ens. Nedrans unge. Nu måste vi ju fortsätta ge riktig mat till den lille gosegrisen.

Ja, jag är ju kanske inte känd som en pysslare. Snarare motsatsen. Men ibland får man bjuda till och jag kan inte se en enda anledning som är mer motiverande än att ha ungar som älskar att pyssla. Då får man helt enkelt byta personlighet och vika sig för önskemålen. Så vi pysslade en dörrkrans. Fin som bara den blev den!

Elis har alltid gillat att borsta tänderna.
Bra! tänkte vi. Då får han inte hål i tänderna.
Mindre bra är det dock att det konstant är blött i badrummet och att tandkrämen mystiskt tar slut och sedan återfinns inkladdad på hela handfatet (han vet nämligen att han inte får äta den)
Men han började lugna ner sig och bara borsta i 2-3 minuter/gång istället för en kvart/20 minuter.
Och så köpte vi en elektrisk tandborste. Man kan ju fråga sig varför. För nu är vi uppe på halvtimmesborstningar...

Det var över ett år sedan han var här sist, min gamle balkavaljer och Petters julaftonskamrat. Men nu fick han äntligen en lucka i sitt packade schema och förgyllde vår helg med sin närvaro.

Jack gillade farbror Hasse. Fast han egentligen är morbror Hasse. Petter har riktiga syskon som är farbror och faster. Jag har inte det. Därför blir alla grabbarna morbror. Så det så!

Det fanns en tid innan vi fick barn, innan Hasse blev kriminalvårdare och medan Petter fortfarande hade hår ner till rumpan. Den tiden är långt borta...

...men ibland känns det som om ingenting någonsin förändras ;)
Tack för det Hasse, du är guld! Kom snart igen.

Söndagar är bra dagar. Och på bra dagar går vi ut i skogen. Eftersom pappa Petter kände sig inkapaciterad stannade han hemma med lillbuset och jag och de två äldsta gav oss ut på vandringsfärd i det sjövikska skogarna.
Vi samlade mossa (inte från stenar för då tar man djurens hus!), lingonris och granris och tittade på en liten stackars myra, den ende vi kunde hitta, i förstoringsglas. Vi åt äpple på pinne och bananpengar och drack mjölk i termos. Vi kröp under nedfallna träd (i mina ögon pinnar, i Lokes ögon Rumskullaeken) och följde inte stigen mer än nödvändigt. (nödvändigheten infann sig de gånger mamma Lina var helt övertygad om att det snart skulle komma en hel hjord ilskna vildsvin och äta upp oss!).

Därefter skulle vi gå hem. Jag låg ungefär 20 meter bakom grabbarna som sprang på stigen och lekte kull. De närmade sig vattenpölen, samma vattenpöl som jag höll ett litet föredrag om när vi passerade den på vägen till skogen. Jag berättade att den är kall, att den är ganska djup och att man blir dyngsur om man trampar i den och så visade jag var man kan gå för att komma runt den utan att bli ens det minsta blöt om fötterna.
Självklart hade allt detta fullständigt försvunnit ur Elis medvetande tills vi återsåg vattenpölen igen. Jag funderade på om det faktiskt var möjligt att han blivit döv på sistone och därför inte hörde när jag vrålade för mina lungors fulla kraft att han INTE fick gå i vattenpölen. Men till hans försvar så gick han inte i vattenpölen och blev blöt om fötterna. Han tog sig bara halvvägs genom innan han stöp framlänges i vattenpölen och blev blöt överallt!

Då var det inte lika roligt längre. Och jag har nog sällan sprungit så fort som när jag såg den lille stupa handlöst och bli liggande med allt utom rumpan under vattnet. (som sagt, djup vattenpöl.) Jag har nog sällan heller blivit så stolt som när jag ser att Loke reagerar instinktivt genom att ta ett kliv ner i vattnet och dra tag i Elis krage och lyfta upp hans huvud ur vattnet. Då hörde jag ju att han inte hunnit drunkna på den sekund han varit under vattnet för han skrek som han aldrig gjort förut!
Av med blöta tröjor, halsduken och mössan och torkas av med Lokes halsduk och sedan lindas in i mammas mössa, tröja och jacka. Loke bar granriset, ryggsäcken och Elis blöta kläder hem utan knot och jag hade lillskrutt på ryggen, skakande av köld. När vi kom hem hade pappa tänt brasan och mötte upp i hallen och lyfte in den lille i duschen där han återfick normal kroppstemperatur. Sedan blev det tröstkvällsmat med nybakt källarfranska och havregrynsgröt och han somnade utan napp i sin säng medan jag läste Emilsagan. Och jag tvivlar faktiskt på att han kommer hoppa i vattenpölar mer.
'
Ja, jag veeet att det kan klassas som dåligt föräldraskap att ta en bild på lillknyttet när han är så ledsen men jag hade ändå telefonen i handen eftersom jag ringt Petter och bett om brasan och beredskapen. Och så var han ju så söt!

I lördags tog vi en liten tur till Nolhaga för att titta på djuren.  Vi tittade på fåglarna (pippi!) och fåren (bäää!). Elis var i himmelriket och Loke var grymt fascinerad av lilla bocken Bruse (den vita geten som står på stocken)

På somrarna får man gå in och klappa djuren men nu på vintern får man inte det.

Vi förstår lite varför. Roligt också att få lära ungarna den gamla klassikern om får får får.

Förr om åren åkte jag alltid hem till min mormor och morfar på allahelgona. Nu finns de inte längre men idag tänkte vi lite extra på dem och på alla andra som fattas oss. Vi tog en promenad till kyrkogården och tittade på alla tända ljus och pratade om dem vi saknar och hur de har det nu.
Loke berättade om sin första mamma och pappa, Kasper, Jesper och Jonatan, som är döda och begravda i stora rondellen i Västervik. När de hade dött gick Loke ut på stan och letade och hittade mig och Petter och valde oss som sina föräldrar. Vi var de bästa i hela världen som det gick att hitta någonstans överallt så därför fick vi Elis och Jack också. Fint så.
Loke lyste vägen med sin pannlampa.

När vi kom hem hämtade Loke pappas gamla nalle och hjälpte till att fixa med luftballongen.

Vi har inte tänt några ljus för dem vi saknar idag eftersom vi faktiskt saknar dem lika mycket varje dag men vi skickade iväg en ballong upp i himlen, vilket Loke gillade. Elis också, men han ville gärna att ballongen skulle komma tillbaka när den flugit färdigt.

Våra stora killar.

Idag kom det ett paket på posten med mössor och vantar från världens bästa moster Laila. Nu klarar vi vintern galant! Tack moster! (och tack Allan för att du säkerligen hjälpt till genom att koka kaffe till moster när hon stickade)

"I eat to live and I live to eat". Inget kunde stämma bättre in på lillgrisen Jack som gärna skulle äta dygnet runt om inte hans mor hade lite självbevarelsedrift. Inte så att jag inte gärna sitter och ammar, för det är faktiskt riktigt mysigt, men Jack har den härliga lilla egenskapen att inte själv förstå att han är mätt förrän han börjar kräkas. Och sedan fortsätter han småspy typ en timme efter maten för att bli av med det övriga överskottet.

Han är snart fem månader och jag har fortfarande kategoriskt vägrat ge honom smakportioner av "riktig" mat. I samma stund som jag gör det blir han ju en stor kille och om jag får bestämma så ska han vara min lille bebis för alltid. Dock inser jag ju att han troligtvis kommer älska att få tugga i sig lite käk så jag ska fundera lite på mitt beslut och kanske vika mig för Petters förslag till helgen och ge den lille grisen lite majspuré... kanske.
Liten och tjock är han iallafall, vår minsting. Vi har inte varit på BVC på sju veckor men eftersom han får nya veck på benen och armarna nästan varje dag känner vi oss rätt trygga i att han växer som han ska...

Vi har varit i Västervik och hälsat på. Det är faktiskt en sak som vi har som vi inte ofta tänker på att uppskatta: vi har våra föräldrar i samma stad. Det gör att vi inte behöver dela på tiden, vi har ju bara ett ställe att åka till och under samma resa hinner vi hälsa på både mormor och morfar och farmor och farfar och alla som hör dem (och oss) till. Hur smidigt som helst.

Vid farmor Margits stuga har de en gunga som vi fick plats alla tre på.

Vattnet är vackert även på hösten och efter lite övertalan accepterade Elis att det även är kallt och inte alls läge att bada.

Loke ägnade sig åt lite fiske medelst rep.

Pappas och farbror Daniels båt togs upp och rengjordes inför vintern och grabbarna var mycket behjälpliga. Elis var visserligen lite bestjälplig också, men han var söt.

Mamma Lina njöt mest av höstsolen och av att titta på när andra jobbar.

Vi tog också en sväng hem till gammelmormor Britta, pappa Petters mormor. Där fick vi sockerkaka, pepparkakor och mandelskorpor och grabbarna hittade en hink full med lego i ett köksskåp och lyckan var total. Jack stortrivdes med uppmärksamheten.

...att ha två små killar som kommer och kryper upp i soffan under filten och myser hos en mamma som har en tung och jobbig dag.

I söndags bytte vi till vintertid, ergo - söndagen var en timme längre än vanligt. När klockan var sex tyckte jag att det var dags att hitta på något roligt så jag drog igång ett bullbak med ungarna i tron att klockan egentligen var fem.
Efter första jäsningen kom Petter ut i köket och ifrågasatte det smarta i att börja baka bullar så sent på kvällen. Klockorna var nämligen redan omställda till vintertid men det hade han missat att berätta för mig... Vi fick iaf en väldigt mysig och väldigt sen bullkväll.

Det föredetta köksbordet fungerar utmärkt som bakbord! Och Elis och Loke är vassa som bara den på att kavla ut degen. Elis är dessutom riktigt vass på att äta upp den.


Jag säger inte att de är slarviga eller stökiga men när bullarna var färdigrullade fick båda ungarna hoppa i duschen eftersom de av någon märklig anledning var täckta av mjöl från topp till tå. Efter tvagningen lufttorkade de på mattan framför brasan i väntan på att bullarna skulle gräddas.
Så här fina blev bullarna som grabbarna bakat, helt utan hjälp av mor eller far.
Goda blev de också, faktiskt nästan lika goda som mormors.
Kvällsmaten blev nybakta bullar och varm choklad och det var två mätta och belåtna små grabbar som somnade i det närmsta ovaggade efter att ha smällt i sig tre bullar var.

Jag har en moster Katarina som bor i Stockholm. Man ser inte mycket av henne faktiskt. Utom vid jul och någon gång per sommar då vi ses i Västervik. Som tur är så tillhör hon resandefolket. Eller kanske inte Resande folket, men de som reser när de jobbar. Och några gånger varje år har hon vägarna förbi Götlaborg. Vanligtvis hinner vi på sin höjd med en snabbfika inne i stan men den här gången planerade hon om och vi fick en heldag tillsammans.
Det blev fika i Alingsås, strosande på stan, god middag hemma och häng i soffan hela kvällen. När jag gick upp på morgonen var hon redan färdigpackad och klar att åka vidare. Men det var väldigt gott att ha dig här moster, kom snart igen!