Den ofrivillige simmaren
Vi samlade mossa (inte från stenar för då tar man djurens hus!), lingonris och granris och tittade på en liten stackars myra, den ende vi kunde hitta, i förstoringsglas. Vi åt äpple på pinne och bananpengar och drack mjölk i termos. Vi kröp under nedfallna träd (i mina ögon pinnar, i Lokes ögon Rumskullaeken) och följde inte stigen mer än nödvändigt. (nödvändigheten infann sig de gånger mamma Lina var helt övertygad om att det snart skulle komma en hel hjord ilskna vildsvin och äta upp oss!).
Därefter skulle vi gå hem. Jag låg ungefär 20 meter bakom grabbarna som sprang på stigen och lekte kull. De närmade sig vattenpölen, samma vattenpöl som jag höll ett litet föredrag om när vi passerade den på vägen till skogen. Jag berättade att den är kall, att den är ganska djup och att man blir dyngsur om man trampar i den och så visade jag var man kan gå för att komma runt den utan att bli ens det minsta blöt om fötterna.
Självklart hade allt detta fullständigt försvunnit ur Elis medvetande tills vi återsåg vattenpölen igen. Jag funderade på om det faktiskt var möjligt att han blivit döv på sistone och därför inte hörde när jag vrålade för mina lungors fulla kraft att han INTE fick gå i vattenpölen. Men till hans försvar så gick han inte i vattenpölen och blev blöt om fötterna. Han tog sig bara halvvägs genom innan han stöp framlänges i vattenpölen och blev blöt överallt!
Då var det inte lika roligt längre. Och jag har nog sällan sprungit så fort som när jag såg den lille stupa handlöst och bli liggande med allt utom rumpan under vattnet. (som sagt, djup vattenpöl.) Jag har nog sällan heller blivit så stolt som när jag ser att Loke reagerar instinktivt genom att ta ett kliv ner i vattnet och dra tag i Elis krage och lyfta upp hans huvud ur vattnet. Då hörde jag ju att han inte hunnit drunkna på den sekund han varit under vattnet för han skrek som han aldrig gjort förut!
Av med blöta tröjor, halsduken och mössan och torkas av med Lokes halsduk och sedan lindas in i mammas mössa, tröja och jacka. Loke bar granriset, ryggsäcken och Elis blöta kläder hem utan knot och jag hade lillskrutt på ryggen, skakande av köld. När vi kom hem hade pappa tänt brasan och mötte upp i hallen och lyfte in den lille i duschen där han återfick normal kroppstemperatur. Sedan blev det tröstkvällsmat med nybakt källarfranska och havregrynsgröt och han somnade utan napp i sin säng medan jag läste Emilsagan. Och jag tvivlar faktiskt på att han kommer hoppa i vattenpölar mer.
'Ja, jag veeet att det kan klassas som dåligt föräldraskap att ta en bild på lillknyttet när han är så ledsen men jag hade ändå telefonen i handen eftersom jag ringt Petter och bett om brasan och beredskapen. Och så var han ju så söt!
Haha, förlåt med han ser för rolig ut. Tur att han har Loke när hans mamma släpar efter ;)
Älskade ungar, såna äventyr ni är ute på. Lina, jag ramlade ju ner i en grop när jag var två år, Katarina skulle vara barnvakt åt mig, men hon satt i källaren hos Svenssons och lekte med pappersdockor. Jag hade en fin vit overall och dagen till ära hade jag en röd fin ballong fastknuten i dragkedjan. Svensson såg mig i backen ner till dom men rätt som det var såg han bara en ballong sticka upp ur ett hål, däri låg jag. Citat från Expressen "flickan var illa medtagen men kunde räddas till livet" slutet gott allting gott. Jag fick säkert ett varmt skönt bad och säkert bullar och varmchoklad eller vad tror du? Kommer inget ihåg men detta har berättats för mig, på den tiden fanns ju knappt en kamera hemma hos oss och ingen blogg....
