Vi och vår vardag
Det är ju så här, jag har fortfarande cancer.
Det kanske har varit lite oklart för somliga, men jag är på intet sätt friskare nu än vad jag var för några månader sedan. Prognosen ser inte varken bättre eller sämre ut, det finns en tidsgräns och jag har slutat pensionsspara.
Jag må försöka vara optimist men jag är inte dum.
Nattsömnen är dock bättre, i omgångar iallafall.
Jag går hos en psykoterapeut (det är visst skillnad på en sådan och en psykolog eller en terapeut. Vad vet jag inte riktigt) och hon lär mig och oss att hantera vardagen.
För det är faktiskt inte alltid så lätt.
Ibland blir det lite för mycket och ångesten tar över.
Ibland fixar jag inte vardagen och världen rasar för minsta lilla.
Men vissa dagar är det som om det aldrig hänt.
Som om jag visst kommer bli gammal och dela åldringsvård på ont och gott med Petter.
När jag var 15 år och vi var nyihopna jobbade jag med mamma med att sälja bröd på Kvantum i Oskarshamn. När vi stod där så kom det ett gammalt par i 90-årsåldern. De köpte fikabröd, en chokladboll till honom och en wienerbröd till henne, han pussade henne på kinden och så hasade de tillsammans ut ur affären, hand i hand. Då bestämde jag att det var så vi skulle ha det, så det skulle bli. Petter och jag. För jag har alltid vetat att det var han. Att det alltid skulle vara han. Och därför känns det ibland outhärdligt att tänka på att det i nuläget inte ser så ljust ut på pensionärsfronten.
Imorgon ska vi till Unander, min läkare i Lerum.
Den nionde är det dags för ultraljud igen.
Veckan efter ska jag tillbaka till Mattsson.
Och tills dess, tills dess att den här omgången är klar, så lever vi med ovissheten om de ska hitta nåt den här gången, om det ska ha kommit nåt nytt eller om det flyttat sig någonannanstans. Och den ovissheten suger.
Jag skriver inte mycket om det här, för det här är familjens blogg, inte cancerns. Och jag är på intet sätt reducerad till en diagnos, jag är fortfarande samma som jag var innan. Fast givetvis helt annorlunda. Men här är vi inte "hon med cancer" och "han vars fru är sjuk", vi är mamma och pappa, Lina och Petter. Ibland glider rollerna samman men jag vill inte dra ner den här bloggen i någonslags socialpornografiskt träsk med gnäll och ältande av sjukdomar och problem. Men samtidigt är det så här vi lever nu, det är den här verkligheten vi har och då måste den ju få finnas också. Ibland. Och bara lite.
Men nej, jag vet inte hur länge Petter ska vara hemma. Vi har inte riktigt kunnat bestämma det än. men tillsvidare är jag sjukskriven fram till slutet av januari och under den tiden är han hemma. Det gör oss båda gott för det här är ingen barnlek för honom heller. Även om han för det mesta klättrar på väggarna, tar på sig jobbarbyxorna och suckar trånande när han läser Byggnadsarbetaren. Men det skulle inte gå. Han behöver ha hela huvudet med sig på jobbet annars blir det farligt, och innan allt lugnat ner sig kan han inte ha det.
Så ja, jag har fortfarande cancer.
Jag kommer ha det tills jag dör. Av den, förmodligen. Så jävligt är det.
Vi hoppas på forskningen, på nya läkemedel - botemedel - och kör på med en tilltro till läkarvetenskapen och deras kunskap.
Men tills dess att de löst gåtan gör vi det bästa vi kan. Vi älskar varandra, njuter av tiden med våra fantastiska söner och försöker hitta det bästa i alla dagar.
Nu strilar det en ström av av tårar ner för mina kinder...
Lina min fina!!!
Jag tänker på dej ofta och saknar dej. En dag ska jag ta mitt pick och pack för att hälsa på dej... om du vill... Lina min fina jag saknar dej... Önskar jag kunde göra något, vill du prata är jag inte mer än ett samtal bort...
Kramar Från Sandra
Jag läser din blogg emellanåt för att du skriver så bra och för att du verkar leva det mysigaste och mest kärleksfulla livet och för att vi en gång för längesedan satt och analyserade våra målningar tillsammans en gång i veckan.
Jag blir så less på livets svärta när jag ser att sådant här drabbar vem som helst när som helst. Ingen är immun och det gör mig bedrövad. Jag vill att kärlek och godhet ska göra människor immuna. Men det är inte så. Det fungerar inte så och det skrämmer mig. Existentiella tankar om vart världen är på väg när inte ens de bästa får vara odrabbade. Fast hur skulle man kunna selektera fram/bort vilka som ska drabbas eller ej. Fröken Cancer bryr sig nog ändå inte om det utan drar hejdlöst fram som en liten jävla ångvält varhelst den känner för.
Jag hoppas att forskningen snart gör stora framsteg, med betoning på snart. Och jag tänker på dig Lina och hoppas att du lyckas njuta gränslöst mycket varje dag av livet utan att låta demonerna ta för stor plats. Sanningen att säga vet ju ingen av oss hur morgondagen ser ut så därför bör vi nog alla försöka leva varje dag precis som vi skulle göra om vi förstod innebörden i tidsbegränsat leverne. Livet alltså. Vilken märklig grej. Nu ska jag sluta tankesvamla. Ta hand om dig och de dina Lina, kram!!!
Kära du. Om jag hade pensionssparat a penny varje gång jag tänkt på er så hade du ju kunnat få den stadiga bufferten varje år =) men nu pensionsparar jag ju varken här eller där, så ingen av oss kommer dessvärre bli rika 31 dec.=) (Det är alltså återigen tanken som räknas här.)
Vad bra att du går och pratar, låter smart.
Kram-snöbollar från Båtbyggargatan.
Åååå här strilar också. Vill inte ta in det Du skriver. Min hjärna vägrar. I mitt huvud är Du den friskaste på jorden. Och antagligen den förståndigaste av oss alla. Min hjärna är som en trotsig treåring. När jag läser om dig så sparkar den och sprattlar och är helt oregerlig. Det hjälper inte vad jag försöker muta den med. Ingen som har så mycket kärlek att ge och så många att ge den till kan vara sjuk. Vare sig den pensionssparar eller ej. Love will set you free!
Ah, Lina!
Jag blir sa ledsen nar jag laser, har verkligen sa svart att ta in och forsta.
Du vet att du aldrig kommer att bli bara en diagnos, du kommer alltid vara fantastiska Lina som stovlar in med buller och bang och har hela enorma familjen i slaptag.
Underbara du, massa kramar fran down under.
Tanker en himla massa pa er.
Lina gumman! Klart du måste få ventilera dig emellanåt. Liksom alla andra här är förundras jag över ditt mod, din styrka och ditt (i brist på ett bättre ord) jävlar anamma!
Oavsett vad som händer, så vet jag att du inte kommer låta något bräcka dig. Och det känns skönt att veta nu när det stormar.
Tänker på dig ofta vännen!
Massa kramar!
Lina gumman! Klart du måste få ventilera dig emellanåt. Liksom alla andra här är förundras jag över ditt mod, din styrka och ditt (i brist på ett bättre ord) jävlar anamma!
Oavsett vad som händer, så vet jag att du inte kommer låta något bräcka dig. Och det känns skönt att veta nu när det stormar.
Tänker på dig ofta vännen!
Massa kramar!
Jag tycker inte om varför du skriver, men jag tycker om att du gör det.
Älskade Lina, du har alltid mig och jag ska alltid ha dig, så är det bara.
There is NO other Skywalker!
Novemberfamiljen postade ovanstående kommentar...
Tack för en fin blogg! Vi här i Halmstad tänker väldigt mycket på dig Lina och din fina familj! Tycker att ni är fullkomligt enastående i er fight mot cancern. Lina, du är så vansinnigt duktig på att skriva och att uttrycka dig både om livets mest härliga stunder, vardagstristessen och det helvete till sjukdom som du nu drabbats av. Du får oss att i alla fall på något sätt få en liten liten känsla av hur det kan vara att drabbas, även om man förmodligen måste drabbas själv för att verkligen förstå.
Hälsa familjen!
