ÖstadByväg

Loke pussar och Elis lyssnar. Lugnt och sansat.

Loke pratar och Elis ropar. Något högre tempo.

Elis försöker tvinga bebisen att komma ut och Loke kittlas med fötterna. Fullt kaos.

Då lämnar vi över till mormor som är här för att passa storebror och lillebror som ska bli storebror medan vi är och hämtar hem lillebror. Eller lillasyster. Men det lär vara en lillebror.

Idag är det fyra dagar kvar tills bebisen i magen gör entré. Idag var vi också på Sahlgrenska och träffade min nya läkare som visade sig vara överläkare Jan Mattsson, som är expert på just malignt melanom. Det känns jävligt bra för då kan vi vila lugnt i förvissningen att det inte är någon klåpare som bara chansar hejvilt när det gäller det här.

Han berättade den mycket glädjande nyheten att metastaserna uppenbarligen var betydligt mindre än vad vi fått höra förut och jag är så tacksam att Petter varit med vid alla läkarbesök för annars hade väl ingen trott på mig med alla svängar fram och tillbaka! Dock påverkar det inte konsekvenserna framöver, det blir fortfarande operation, men jag ska "inte behöva bry mitt lilla huvud med det just nu" utan får föda barnet och "få en harmonisk och lugn första tid med barnet" innan det behöver bli operation eftersom "mental hälsa också påverkar sådana här sjukdomar". Jag funderade lite på att bli förolämpad men bestämde mig för att inse att han faktiskt har rätt. Dessutom försäkrade han mig att det inte kommer ta död på mig att vänta.
Det som verkligen gör att vi fick förtroende för honom var att jag fick göra en ultraljudsundersökning av körtlarna i ljumsken för att konstatera att man inte kunde se några tydliga förändringar där och därmed är risken att det ska sprida sig utanför lymfan väldigt liten, även om den extra väntetiden kanske innebär att det sprider sig till fem lymfor istället för fyra men eftersom de alla ska bort så spelar det ju faktiskt ingen roll.

Vad gäller spridningen till blodet så är det lite krångligare. Det går inte att göra säkra undersökningar eller prover för att se vad som har och inte har hänt eller om det är något på gång. Huvudsakligen är det upp till mig att märka om det är något som inte stämmer i kroppen, men de kommer också att göra röntgen och diverse undersökningar när operationen är gjord.

På det stora hela känns det bra, även om det på något sätt blev mer verkligt nu när jag insåg att jag inte kan slippa undan operation och inte kan få svar på om jag fortfarande är sjuk eller inte.
Dock fokuserar vi på det här att det är OK att vänta några veckor till utan att det är någon fara och det är en bra grej. Hade de bedömt att det fanns risk för spridning i resten av kroppen via lymfan hade de uppenbarligen opererat imorgon.


Så nu är det det här vi kan fokusera på, äntligen! Nu är det bara bebis som står i fokus och cancern får faan vänta tills vi landat lite i det här med att vara fem i familjen. Heja bebisen!

I söndags hade vi begravning på östad byväg. Loke och Asta hittade n skata i trädgården som, enligt Loke, blivit dödad av en katt och enligt Asta krockat med något i luften och dött. Vi övervägde att helt enkelt kasta iväg den men sedan kom vi på det här med att man ska vara pedagogisk och så där så vi bestämde oss för att gräva ner fågeln bredvid komposthögen istället.


Petter agerade likbil, men utan bil och med likspade.


Petter grävde en grop, lade ner skatan och Loke och Asta lade blommor på honom/henne/den innan Petter öste över jord.

Loke och Asta plockade tusenskönor till skatan och diskuterade hur den hade dött.

Småbröderna var givetvis också inkluderade i hela jordfästningsdebaclet, men de var mer intresserade av att plocka blommor och undra lite varför storasyskonen grävde ner en pippi.

Trots att pappa tittar lite förundrat på "klippen" så fungerar den alldeles utmärkt. Jag vet att morfar har undrat lite eftersom vi bara visat kort när pappa klipper med Klippon. Men båda funkar. Utmärkt. Men det blir lite fotbollsplansrandigt, vilket visserligen passar bra med tanke på storleken på gräsmattan...

Elis är helt ovärderlig vid trädgårdsarbete. Han springer runt, gräver upp rabatterna, lägger sig på gräsmattan framför gräsklipparen, slickar på trappan, hänger runt mammas ben och jagar fåglar.

Tänk om några år när de faktiskt kan ha varsin fungerande gräsklippare. Vad tid vi kommer ha över till annat...

Storebror och lillebror har morgonmys.

Loke och Asta värmer upp.

Elis var fruktansvärt skeptisk till en början och förstod inte riktigt meningen med allt hoppande och dansande.

Sedan insåg han att om man måste ladda ordentligt mentalt om man ska komma någonstans. Något som är lite fint är att Elis fick samma nummer som storebror hade första gången han sprang knatteloppet.

Vår store son är inte bäst i världen på att hantera förluster. När de större barnen (och Asta) sprang ifrån honom blev han helt förkrossad och när pappa Petter sprang honom till mötes för att lugna fick han veta från en storgråtandes liten kille att de andra hade tjuvstartat.

Medalj fick alla, även de som grät sig genom vansinnet i mål. Gladast av alla var Isac som kom imål bland de sista men som blev lyrisk när han fick sin medalj och utbrast "titta fröken, jag vann!".

Ulla var där och hejade och Loke och Asta visade sina tredje knatteloppsmedaljer. I bakgrunden sitter Alice och Elis i vagnen och pustar ut efter en utmattande vagntur.

När man sprungit riktigt fort får man god fika efteråt. Festis och chokladmuffins till alla!

Algot fick en banan. Han slukade den, inte bara åt den. Han sög i sig den mer än vad han tuggade. Nästan lite läskigt. Jacob, Isacs lillebror var mer intresserad av att få med sig Elis bort till sandlådan än att äta banan. Hur söt som helst!

Världens finaste morsdagsbukett från världens finaste grabbar. (Loke plockade visserligen de flesta blommorna men Elis skuggade honom och var minst lika stolt över den fina buketten.)

Igår, den 2 juni, fick vi provsvaren på sentinel node-operationen.
Det gick inte riktigt som vi planerat.
Det gick riktigt åt helvete faktiskt, vilket var lite snopet eftersom allt såg så bra ut efter operationen.
Läkarna hittade tre metastaser, stora som pepparkorn, i den del de tog bort och nu blir det total utrymning av körtelstationen i ljumsken någon gång inom sex veckor.
Benet är dock klart, inga fler operationer där för nu är all cancer borta där modertumören satt. Dock visade det sig, givetvis eftersom det bara jävlas på så många sätt det bara kan, att den tumören gått ner så pass långt i benet att den kunnat sprida sig både via lymfan och via blodet. Inte det roligaste beskedet.
Efter operationen kommer man börja leta genom resten av kroppen efter metastaser. Dock BORDE det inte spridit sig något via lymfan, det borde ha stannat där. Det borde verkligen ha gjort det. Och det är inte jättevanligt att det sprider sig via blodet.

Dock finns det lite solsken i det här också. Först och främst kommer bebisen hinna födas innan allt det här brakar loss och förlossningen behöver inte tidigareläggas. Så nu fokuserar vi på bebisen, på våra fina smågrabbar och på varandra och svarar inte i telefon igen.

Det har varit ett jävligt bra år. Som de flesta vi delat. Det har också varit ett riktigt jävligt år. Men mest bra. Hade jag inte gått och fått cancer så här på slutet så hade det nog varit ett av våra bästa år någonsin.

Vi har fantastiska söner, briljanta vänner, fina familjer, enastående Sjöviksfolk och världens bästa familjen Fröjdh som support och utifrån de förutsättningar vi har just nu kunde livet inte vara bättre.

Och ja, det är som det alltid brukar vara: vi älskar varandra mer än någonsin. Fortfarande.

Until the end of the world