ÖstadByväg

Loke och Asta tävlade om vem som blåste bäst bubblor. Asta vann, för hon drack inte lika mycket såpvatten som Loke. Hon hällde ut det i fågelbadet istället. Driftig liten tös, det där!

Sen blev det fotboll på stora gräsmattan. Vi fick leta fram två bollar för husfridens skull och Loke och Asta insisterade på att bollarna skulle sparkas "ända till månen" och "upp i himlen".

Anna, Algot, Elis och mamma Lina hängde på den övre gräsmattan och väntade tålmodigt på maten.

Loke kissade på pottan och visar här stolt upp sitt mästerverk för Asta innan de med gemensamma krafter tömde den i toaletten. Mysiga ungar. Därefter blev det nakenfis för hela slanten och det var ett riktigt helvete - rent ut sagt - att få busungarna i säng. Dock somnade de till slut, vid tiotiden, Loke efter att ha hållt sig vaken på ren viljestyrka i nästan en timme.

Det började med det här med elefanten. Den otäcka elefanten som ska ta Loke.
Vi har inte en aning om var han har fått den ifrån, men han är livrädd för den.
Pedagogiska som vi är har vi därför i flera veckor, varje kväll, berättat sagan om den snälla elefanten Ellie som bor på Borås djurpark. Hon hoppar hopprep, bakar tårtor och låter Loke och Asta rida på hennes rygg medan hon springer fort, fort, fort.
Det har dock inte haft 100%-ig effekt så därför var det ju en alldeles briljant idé när familjen Fröjdh föreslog en visit på Borås djurpark. På riktigt, inte bara i sagan.

Papporna och deras äldsta barn. Mammorna ville helst ha vildungarna i vagnarna. för lugnet och logistikens skull, men icke då!

Elis tyckte också att det var riktigt roligt att hänga på djurparken. Han sov inte en sekund!

Fascinerade av elefanterna.

Asta och Loke försökte rymma ett par gånger...

...men de distraherades duktigt av aporna...

...och av tigrarna.
Hos björnarna fick de snällt sitta i respektive pappas famn och kolla. Det vore ju liksom inte så lyckat om de hade ramlat ner...

Vi smittade av vår småländska sida på familjen Fröjdh och såg till att det blev medhavd picknick istället för på-plats-köpt mat. Emil grillade en köttpyramid av korv och vi hade med oss hemmagjord potatissallad.

När vi satt och åt så kom det en liten unge till och lekte på gräsmattan bakom oss. Loke och Asta gaddade ihop sig järnet och förklarade:
- Vi leker här nu. Du inte vara här. VI leker här!
Så stolt man blir. Eller?

Nu var det ju inte bara våra barn vi kollade på. Vi såg även en hel del djur.

Det är vansinnigt kul med såpbubblor.
Det tycker Loke iallafall. Han får liksom aldrig nog.
 

Elis och mamma fick också vara med och titta på bubblorna.

Petter känner sig lite orättvist behandlad eftersom jag bara lägger ut bilder på honom på bloggen när hans sover.
Ibland sover faktiskt jag också

Fast inte ens en bråkdel så ofta...

Vi har en jättejättejättestor gräsmatta (vilket vi inte hade en tanke på när vi köpte huset. Vi förälskade oss i själva byggnaden och tänkte väl inte så där jättemycket på trädgården. Föga anade vi att vi hade en hästhage också, utöver en gräsmatta som känns lika stor som en fotbollsplan!) Den tar tre timmar att klippa.
Förutsatt att man får igång gräsklipparen vill säga. Annars tar det jättemånga fler timmar.
Petter har varit nära sammanbrottet här nu i några dagar alltsedan Klippon bestämde sig för att inte fungera (åkgräsklipparen väntar på att Guran ska komma och serva den så den funkar inte heller som den ska).
Idag tog det fem timmars övertalning innan den drog igång.
Elis övervakade pappas arbete från kärran. (ja, han ser genom mössan.)

Världens härligaste ungar!
Det blev ju lite sent igår och då var Loke en liten ängel och stannade i sängen tills halv tio imorse. Då väckte han Elis och mamma och vi gick upp och bakade scones. Vid elvatiden väckte vi pappa för gemensam frukost (Loke och mamma hade redan ätit lite yoghurt då) och sen fick pappa gå och lägga sig några timmar igen, tillsammans med Elis. De var nämligen uppe till halv fem inatt, eftersom vi jobbar på att Elis ska sluta nattamma. Det leder till härliga vaknätter för Petter och jag kan inte hjälpa till eftersom Elis blir som tokig hos mig eftersom han bara vill ha mjölk då.
Iallafall, medan far och lillebror sov strosade Loke och hans mor omkring i trädgården. När hela familjen sedan var vakna samtidigt gjorde vi en storinsats i trädgården.

• Gräset klipptes.
• Maskrosor rycktes.
• Pinnar samlades ihop
• Sniglar dödades
• Blommor vattnades
• Buskar trimmades
• Potatis planterades. 

Jag tänker dock INTE befatta mig mer med potatisplanterande!
Någonsin.

Om man tycker om någon så ska de få blommor. Det har Loke redan klart för sig. Innan vi skulle till familjen Fröjdh var han väldigt bestämd  med att vi skulle plocka blommor till Asta.
Hon fick nåt gult och lite hägg, och Loke bar buketten så stolt och duktig. (Enastående välartad pojk, det där. Om vi glömt att påpeka det på sistone.)

Grabbarna grus, Algot och Elis, blir bara äldre och äldre. Algot är drygt tre månader och Elis är snart åtta månader.

De är två riktiga charmtroll, lillebröderna bus.

Loke och Asta är stora paret nu och fick sitta vid eget bord och äta. Tyvärr var de inte så på på idén att sitta ner och äta utan de ville hellre springa och äta. Underbart med två så väluppfostrade barn! Det är liksom inte så retligt när det inte bara är ens egen unge som inte har nåt bordsskick...

Petter och Emil tittade på Tom & Jerry och skrattade så tårarna rann. Loke härmade pappas pose och Asta tittade lite småförälskat på. De bråkade knappt alls, bara en gång om vem som skulle ha vagnen och vem som skulle ha bilen. I övrigt gick det jättebra. Att båda två sedan var enormt svårsomnade är väl inget att tjata om, vad kunde vi förvänta oss? Asta ville sova hos Loke och Loke ville helst inte sova alls utan fortsätta leka med Asta.

När ungarna väl sov försökte jag tappert inviga sjöviksparet i speedwayens castroldoftande värld. De kontrade med att visa bröllopsbilder och nyfödingbilder på Asta. Vi kontrade med lokisen.blogg.se. Det slutade oavgjort. De som reser till Thailand först och kan visa diabilder därifrån vinner!

Det är fantastiskt att komma hem efter jobbet när man har tre underbara grabbar som väntar på en.
Petter hade maten klar, stuvade makaroner och köttbullar, och jag fick minst tio pussar av Loke när jag kom innanför dörren. Elis ville genast upp i famnen och äta lite och sen var det mys för hela slanten tills Loke somnade, efter ett kapitel i Emilboken.
När vi äter kvällsmat på kvällarna så försöker Loke lära Elis olika sånger. Den här veckan är det "jag hamrar och snickrar" och "lilla snigel" som gäller. Han försöker också lära Elis rörelserna till sångerna och de skrattar jättemycket båda två. Loke för att han är ett glatt och underbart barn och Elis för att han blir så glad när Loke är glad.
Underbart.

Ja, nu har han sett ut så här i snart fyra månader, vår lille kille. Tre dagar har han varit fläckfri men annars har han haft mer eller mindre fläckar och vi vet fortfarande inte vad det beror på. Nu har vi iallafall fått en remiss til en barnspecialist på Drottnings Silvias barnsjukhus så nu blir det väl förhoppningsvis ordning på torpet.
Vår lille hjälte håller dock modet uppe. Han är visserligen lite gnällig de dagar han är som värst med utslagen men annars är han lika glad och härlig som alltid!

Morfar Göran skrattar ovanligt mycket när barnbarnen är hemma.
Eller "ovanligt mycket" är väl en underdrift: det är väl snarare så att han skrattar när barnbarnen är hemma och inte överdrivet ofta annars.

Elis är nu också morfars pojke.
Vi har hunnit med ett besök i verkstaden och så har han fått låna morfars keps och ätit lite på den.

"Mopedens dag"; en höjdpunkt man inte kan missa. Givetvis släpade vi med oss en lyrisk Loke ner till stora torget när Västerviks samtliga veteranmopeder samlades där för att i samlad tropp köra till Kulbacken och visa upp sig för folkmassorna. Kusin Ossian hängde på också, och Elis med så klart!

Vi har haft en tung vecka i familjen. Vi har nämligen förlorat vår morbror Arne R. Han dog förra tisdagen och det gör så vansinnigt ont att gång på gång inse att han inte kommer tillbaka och att han inte kommer vara där. Det är tomt, tungt och överjävligt och vi har tillbringat några dagar i Västervik, hos mossmoss och mormor, tillsammans med bröderna R och resten av släkten. Det gör fortfarande ont i huvudet. Till en början trodde jag att jag hade bihåleinflammation, tills jag förstod att det berodde på alla tårar, på all sorg som liksom trängde bort allting annat. Det värker, svider, bränner och tar ibland andan ur en.

Vi har försökt förklara döden för Loke. Det är inte lätt kan jag lova. Han älskade ju Arne och hans moppe.
Vi visste inte hur vi skulle säga. Vi ville inte säga att man somnar och inte vaknar mer, för då kanske han blir rädd för att sova. Vi ville inte säga att man blir sjuk och dör för då får han väl panik nästa gång han får feber. Vi tror inte på någon gud så vi kan inte använda förskönande metaforer och liknelser.
Till slut enades vi om att säga att Arne längtade så mycket efter gammelmormor och gammelmorfar att han ville gå till dem och krama dem nu och att mossen, mormor, mamma och alla andra var så ledsna för att de velat krama Arne ett par gånger till först, innan han gick.

Det finns inget att säga som gör det här lättare. Ingenting. Förutom att han saknas oss, brutalt mycket. Han saknas oss alla.