ÖstadByväg

Vissa saker är heliga. Chokladkalendrar till exempel. De är ett sakrament över julens goda anda och bör inte missbrukas. De används som ett lyckopiller varje morgon, en dag närmare julafton. Man kan skicka dem till vänner och göra dem livrädda och man kan glömma dem opostade, med frimärke och allt, i hallen.
Det man dock inte, ICKE!, gör är att öppna dem förtidigt. Det är fel. Det snuddar faan på synd. Om jag hade en egen religion så skulle det här vara en av dödssynderna; att öppna chokladkalenderns luckor för tidigt. (sorry Mimmi, det blir evig fördömelse för din del! Du öppnade din tillochmed innan det ens var december!)

Så, jag har vårdat min kalender med omsorg, gömt den för mitt monster till son och glatt mig åt varje lite lucka. Idag vid middagen invigde jag min son i chokladkalenderns under genom att låta honom få en av de, om man ska vara riktigt ärlig, vidriga, små tyska chokladbitarna. Han blev lycklig, tackade tomten och jag kände mig som en god mor.
Sedan lämnade jag min kalender framme på bordet.
Big mistake. Huge.
För jag räknade nämligen inte med mitt monster till sambo.

Med berått mod och oväntad grymhet har han alltså slaktat min kalender och ätit upp bitarna bakom lucka 21 och 22. Oförlåtligt.
- Varför gör du så här emot mig? frågade jag.
- De luckorna var närmast, ursäktade han sig.
Närmast? Närmast vad? Helvetet kanske. För det är där han kommer hamna för det här!