ÖstadByväg

För några år sedan kunde jag allt om speedway. Faktiskt. Det var min passion. Jag älskade sporten, kunde siffrorna och statistiken och mindes nästan vartenda heat jag sett. Men så tröttnade jag. Det hade kommit  smygande på efter allt strul med Kapare och Hammarbyfolk men så blev det ett "lilla gumman" för mycket och passionen dog.
Jag följde fortfarande någorlunda plikttroget GP-serien (och tårarna rann givetvis av glädje när Gollob äntligen fick sitt guld!) men elitserien föll bort mer och mer och när Västervik Speedwayklubb, min "moderklubb" som jag och min familj stöttat i många herrans år, gjorde ett enormt snedsteg och betedde sig som svin tappade jag allt intresse. Jag hängde inte ens med på stora förändringar, som borttagandet av heat 15 och stora förarflyttar.
Tills en dag för drygt fyra veckor sedan när jag låg i soffan, hög på smärtstillande, och såg en blänkare på nätet om uppkommande GP:t i Leszno. Då kom det tillbaka. Pirret. 

Så i går var jag på Ullevi. Och blev berusad på doften av speedway och dånet av motorerna (även om ljudet inte var lika dovt och mullrande som förr). Och det kändes riktigt bra. Jävligt bra tillochmed. Det var lite som att komma hem, fast hemmet var blött, lerigt och luktade av castrololja.