ÖstadByväg

Vår lillElis har feber. Vojnevojne.
Han blir så liten då plötsligt, han som annars är på väg att bli så stor.
Han sitter i knät, blir buren och ligger nerkrupen under filten - helt tyst - med huvudet på kudden, nappen i munnen och händerna knäppta vid bröstet.
På kvällarna har han haft över 39 graders feber. Då är han mammig och pappig. Men tro inte att vi får ligga bredvid honom i sängen. Nej, nej. Inte då. Vi får sitta på pallen efter följande meningsutbyte:
- Mamma hålla handen.
- Klart jag ska hålla dig i handen gubben, jag sitter här på sängen hos dig.
- Nej mamma, sitta sängen!
- Ska jag inte sitta på sängen? Ska jag ligga och hålla om dig istället?
- Näe mamma, trångt då. Du sitta pallen.
- Kan jag inte iallafall få sitta på sängen?
- Näääääääääeeee mamma, du sitta pallen. Jag sova sängen läv. Vajmt du.
Jahapp. Så det var bara att sitta där, på träpallen, i fyrtio minuter tills ungen somnade.
Söt är han, helt enastående bedårande, så det var ok ändå.