Coping with the cancer

2010-08-23 @ 22:59:55 Kommentarer (9)


Ja, vad kan man säga.
Vi befinner oss lite i status quo just nu och på det stora hela så står det stilla.
Metastaserna i lymfkörtlarna är fortfarande kvar och följs nogrannt med ultraljud på mammografiavdelningen där de är värsta proffsen på sånt. Operationen då man tar bort alla körtlar, som egentligen är brukligt vid sådan här spridning till lymfkörtlarna, väntar vi med efter diskussion med farbror överläkaren.
Dels så är biverkningarna efter operationen överjävliga; jag kommer behöva hjälp i hemmet i minst ett halvår, dränage i 7-8 månader och chanserna är goda att jag blir fast med kompressionsstrumpa och kronisk smärta resten av livet.
Och dels så har ju cancercellerna redan spridit sig ut i blodbanorna så då gör det ju egentligen inte så mycket om de sitter i lymfkörtlarna också. Där har de ju iallafall koll på dem.
Att det spridit sig ut i blodbanorna betyder dock absolut inte att jag har leukemi eller något sådant som många kanske tror, det betyder bara att det kan sprida sig via blodet också och metastaserna kan därför dyka upp precis vart som helst i kroppen. För att göra det extra spännande kan de dessutom dyka upp närsomhelt, igår, om en månad, om 38 år eller aldrig. Ovissheten gör inte direkt underverk för humöret just nu.
Dock undanråder farbror överläkaren från att göra helkroppsröntgen eller andra undersökningar för att leta på måfå eftersom det, i många fall, är bättre överlevnadsodds på den här formen av cancer vid spridning om man inte vet om den än om man vet eftersom den vanligtvis är extremt svårbehandlad (läs: behandlingen består av operation, om det överhuvudtaget är möjligt, och i vissa fall cellgifter som oftast inte tar alls) så vi lever på här och lever efter devisen att det man inte ser inte heller kan skada en.

Tyvärr är det en sak att förstå vad som händer och en sak att acceptera den. Jag kan resonera fram och tillbaka och inse att jag har ganska hyfsade odds att leva ett riktigt gott liv iallafall fram tills jag hunnit bli farmor men tyvärr spelar det just nu ingen roll. I mitt huvud har nedräkningen redan börjat ticka på i racerfart och det är mäkta irriterande. Tur att jag har en fantastisk man och enastående välartade barn som gör livet drägligt för en kliniskt deprimerad mamma som helst av allt vill ligga i sängen och stirra i taket hela dagarna.

Men, som vi säger i vår familj, I find your lack of faith disturbing. Klart att det kommer gå bra. Eller? Jo, det gör det nog. Hoppas jag.

Kommentarer
Postat av: Dinnå

BAMSEKRAAAAM

2010-08-24 @ 00:29:14
Postat av: Sandra

Älskade älskade fina vän!!!

Här kommer en stor varm kram.

2010-08-24 @ 08:34:12
Postat av: Lisa

Älskade Lina!



Du är bra. Helt otroligt bra.

Puss och pepp och massor av kramar.

2010-08-24 @ 10:19:29
URL: http://ostfronten-intetnytt.blogspot.com/
Postat av: Malin

Fina du! Det gör ont i hjärtat att läsa hur livet kan förändras på nolltid, och att det hänt er. Tänker ofta på er och dom fina små killarna! Du är så stark, jag tror på dig!! Många kramar från oss

2010-08-24 @ 13:17:39
URL: http://novaslillavarld.blogspot.com
Postat av: annacarinsbox77@hotmail.com

Cancer drabbar nuförtin närapå varannan person, i någon form, någon gång i livet, så de flesta känner nog lite så att det mest är en tidsfråga innan det blir upptäckt nåt nånstans i kroppen....även omdet är en jävla skillnad att ha fått det konstaterat, förståss.

Jag menar mest att du har ju rätt i att det kan ta ca 40 år innan det egentligen "händer nåt", och om 40 år är barnen relativt stora och klarar sig själva, hyffsat, och livet har hunnit levas så mkt man nu kan kräva av det lilla liv man har...och då lär ju många andra i omgvningen sannolikt att ha samma diagnos med olika uttryck eller nån annan åldersrelaterad skit.

Vad man tänker ang dig är ju att du tillhör de människor som verkligen är lyckliga med hur ditt liv ser ut, så det är både sjukt orättvist men samtidigt har du ju, som du säger, en drömtillvaro som många aldrig uppnår. Jag fattar att det är jävligt svårt att hantera. Hade också velat ligga raklång och stirra rakt fram. Just nu sitter jag vid datorn och stirrar rakt fram, tänker på hur absurt ovisst allt är. Finns ju inte en vettig slutsats att dra av det. Mer än att det förmodligen rätt långa jordeliv du har, nog är bättre än de flestas, och det är ju alltid nåt.

2010-08-24 @ 21:18:44
Postat av: annacarin igen

Det är fler som är rädda för spindlar (och bollar) för övrigt, hehehe: http://www.ketchupmamman.se/2010/08/det-oberakneliga-sinnelaget-hos-bollar/

2010-08-24 @ 21:55:37
Postat av: Helena

Du är starkare än någon annan jag har träffat.

Kramar till hela familjen!

2010-08-25 @ 10:37:02
URL: http://soindependent.blogg.se/
Postat av: Anonym

du finns i mina tankar och i mitt hjärta hela tiden du vet var jag finns bara att du hör av dig....i miss you so much, so much.....

Billion of kisses and lot of loves

Pappa

2010-08-25 @ 10:50:31
Postat av: Soffiplopp

Tänker på dig! Du är en stor stark kvinna, en förebild för många! Kämpa på och vinn över cancern, du klarar det! Miljoner kramar, Sofia

2010-08-30 @ 08:55:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0