ÖstadByväg

På Alingsås sjukhus skickar de uppenbarligen inte hem folk med uppmaningen att ta en alvedon och vänta och se. Här gör de prover och använder sina läkarutbildningar. Vi fick hjälp nästan direkt.

(Innan dess hann vi sitta i ett väntrum tillsammans med en kille i 12-årsåldern som stukat foten och satt i en rullstol. Han åkte fram och tillbaka i väntrummet och rundade oss minst trettio gånger. Sista tio gångerna funderade både Petter och jag på att kolla om han verkligen hade så ont i foten att han behövde en rullstol eller om han kanske behövde ha lite ondare.)

Läkaren lyssnade på hjärta och lungor, lyste i öron och mun, tog blodprov och skrapade i halsen. Loke var världens duktigaste kille och gnällde inte en enda gång, inte ens när de stack honom i fingret.
De konstaterade fort att det inte rörde sig om allergi utan en reaktion på en infektion som han har haft i kroppen. Jätteskönt för oss att höra! Loke brydde sig dock inte alls, han var mer intresserad av grävskopan i väntrummet.

Sedan åkte vi och handlade glass och en liten ambulans till vår duktige kille som slocknade som ett litet ljus när vi kom hem, efter kvällsmat, kel med Elis och bus i sängen med pappa. Så duktig och snäll. Dock blev Elis lite rädd för honom, jag tror inte att han känner igen honom när han ser ut så här och det blev Loke nog lite ledsen för.
- de e bara ja Eiis, det är bara Loke, sa han när han skulle pussa gonatt och Elis grät. Då lugnade sig lillebror och pussade tillbaka. Och mammas och pappas hjärtan smälte.

De gör det ofta nu för tiden våra hjärtan, smälter. Det låter säkert löjligt men det är så. Det liksom hugger till i bröstet för att man blir så överväldigad av kärlek när de gör något så där alldeles fantastiskt. Eller något alldeles vardagligt. Eller bara gör något över huvudtaget.