ÖstadByväg

Visst ser han söt ut?
Jo, det är han också. På dagtid, vill säga. På kvällarna förvandlas han, likt Dr. Jekyll och mr. Hyde, till en liten satunge som riktigt rusar runt på sin mors nerver.
På dagarna är han glad, fantastisk och jollrar och pratar hela tiden. Han följer oss med blicken, skrattar så han kiknar när Loke pruttar honom på magen och blir överlycklig när man flyger flygplan med honom.
På kvällarna är han också söt egentligen. TIlls han somnat och man ska försöka lägga ner honom i sängen. Då blir han som förbytt. Han spänner hela kroppen, flaxar med armarna och blir helt vansinnig. Ungefär fyra sekunder senare börjar han skrika som en tok.
I sex nätter har han nu sovit hela natten på min vänstra arm. Snart är jag villig att amputera armen hellre än att ligga på den igen. I förrgår försökte vi med att sova på högerarmen istället men icke då!

"Han är i en fas" säger de som läser sådana böcker. Jag har aldrig gjort det. Rent generellt så anser jag att det här med "faser" är skitsnack och påhitt från folk som behöver förklaringar till varje gång ungarna blir lite ledsna.
Den här gången köper jag det stenhårt! Klart ungen är i en fas! Fasen går snart över och då blir han inte längre hysterisk om han måste vara mer än tre millimeter bort från mitt bröst.
Fasen går över snart och då får jag vakna på morgonen och inte känna som om jag precis genomgått en höftledsoperation.
Det kommer gå över snart.
Det kommer gå över snart.
Det kommer gå över snart.
Det kommer gå över snart.

Tur att han är så alldeles exceptionellt söt!