Inspiration för syskonföräldrar

2009-02-05 @ 23:25:08 Kommentarer (3)

Det är ingen hemlighet för dem som känner mig, och förmodligen inte för dem som inte känner mig heller, att jag var maniskt livrädd innan Elis föddes att Loke skulle tro att han inte dög.
Att Petter och jag inte var nöjda med honom och att det var därför vi skaffade ett barn till.
Att vi tyckte att han gjort oss besvikna och ville ha ett annat barn som kunde leva upp till förväntningarna.
Att han skulle tro att han inte dög och att han blev ersatt.

Sedan så hade jag ångest å Elis vägnar också. Jag var rädd att han skulle få för lite uppmärksamhet, att han skulle bli bortglömd och att ingen skulle fråga om honom när de ringde.

Å, så dum jag var som trodde att det ena barnet skulle hamna mer i fokus än det andra

Jag har inga syskon. (nu sitter Petter, Hasse och Puffet och muttrar "näe, och du ä ju så jäääävla bortskämd också! Vilket jag inte är.) Jag har INGA syskon och det är väl inte bara fördelar med det. Jag önskade mig länge en storebror och vägrade in i det längsta förstå det omöjliga i det hela.
Jag ville aldrig ha en syster. Det hade nog inte funkat. Morsan, jag och en syster. Det hade varit fjärde världskriget året runt istället för tredje varannan månad. Nicht gut.

Jag är inte så vass på att ta kritik i alla lägen. Jag gillar inte att ta order, jag är inte den bästa på att kompromissa och jag är stenhårt för milimeterrättvisa. Jag glömmer aldrig om någon gjort mig orätt och går man över gränsen en gång för mycket finns det inget sätt att hoppa tillbaka till rätt sida igen. Petter säger att de egenskaperna hade nötts bort om jag fått ett syskon. Jag brukar kontra med att han är cynisk.
Men jag tror att han har rätt.

Mest av allt var jag rädd för att de inte skulle tycka om varandra. Att de skulle bli sådana där syskon som inte känner varandra, som inte minns varandras födelsedagar och som en dag, när de är 67 år och föräldrarna är döda inte längre minns vad storebror heter i mellannamn eller hur lillebrors barn ser ut. Som inte tar del i varandras liv, inte träffar varandras kärlekar, varandras barn och inte pratar.


Åsan, Saran och Idan.

Allt sånt går över när jag stöter på systrarna Byström. (De har en bror också säger Åsan men jag tror att de bara fabricerat honom - alla vill ju ha en storebror!). De är tre systrar, fruktansvärt olika och löjligt lika. De är urtypen för en lyckad syskonskara och jag är nöjd om Elis och Loke bara älskar varandra en bråkdel av hur mycket Åsan älskar sina systrar (och sin bror) och hur mycket de älskar henne tillbaka.


Jag älskar också min Åsan, men jag hade inte varit någon bra syster. Jag hade nog varit en bättre bror. Spelat nintendo, släpat hem snygga killkompisar och slagits för dig om någon varit elak i skolan. Slagits och fått stryk I might add, eftersom jag är klen som få. Men jag skäller bra. Mycket högre och värre än vad jag kan bitas. Som värsta rottweilern!

Kommentarer
Postat av: annacarin

Du hade varit världens bästa syster, tro mig.

2009-02-06 @ 14:47:50
Postat av: Hasse

Jo, du är så jävla bortskämd!

2009-02-06 @ 20:26:07
Postat av: Lina

otippat. Men jag är perfekt på alla sätt så det gör ingenting.

2009-02-06 @ 22:26:09
URL: http://ostadbyvag.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0