Fjärde februari - 90 år sedan 1919
Det är mycket just nu. Den fjärde februari är en stor dag här, både av dåliga och bra anledningar.
Mormor Margit Stark
Idag skulle min mormor fyllt 90 år. 90 år, det är många år det.
Varje år på hennes födelsedag brukade vi åka dit, mamma och jag och för det mesta också resten av släkten. Mormor hade bakat tårta och i källaren fanns oftast kokoskakor och kärleksmums. När jag var liten köpte jag henne nonsenspresenter som glasblommor och små prydnadsdjur, när jag blev äldre fick hon smycken, kuddar och kort. Egentligen kunde jag nog ha fortsatt ge henne teckningar och små rosa grisar i glas för vad hon än fick så blev hon dock alltid gladast för att man kom.
När jag saknar henne som jävligast brukar jag trösta mig med att jag iallafall alltid kom när jag lovat. Jag ringde varje dag, i alla väder och alla lägen. Det var bara en enda dag på sju år som jag missade och då låg jag sjuk i infuensan i Växjö.
Sista året tror jag inte alltid att hon förstod att det var jag, ibland var hon bara tyst på andra sidan linjen, men det var ändå skönt att höra henne andas och ibland raljera lite om något jag inte förstod. Ibland var hon glasklar och frågade om jag hade läst några bra böcker, om det gick bra i skolan och om Petter fortfarande hade kvar sitt långa, fina hår.
Hennes sista födelsedag firade vi på Ekhamra i Överum. Ekhamra var äldreboendet där hon tillbringade sitt sista år efter att morfar dött. Mostrarna, morbror och jag var där med tårta, kakor och kaffe. Vi dukade upp vid långbordet och mormor hade sitt pärlhalsband på sig.
Jag kom dit lite tidigare och hjälpte henne att sätta på lite rouge, plocka ögonbrynen och dutta dit lite läppstift. Om Loke hade fått se henne och kunnat klappa henne på kinden skulle han ha sagt att hon var len. Hon var otroligt len, min mormor. Och idag skulle hon ha fyllt 90 år. Hon fattas mig något grymt.
Mormor Margit Stark
Idag skulle min mormor fyllt 90 år. 90 år, det är många år det.
Varje år på hennes födelsedag brukade vi åka dit, mamma och jag och för det mesta också resten av släkten. Mormor hade bakat tårta och i källaren fanns oftast kokoskakor och kärleksmums. När jag var liten köpte jag henne nonsenspresenter som glasblommor och små prydnadsdjur, när jag blev äldre fick hon smycken, kuddar och kort. Egentligen kunde jag nog ha fortsatt ge henne teckningar och små rosa grisar i glas för vad hon än fick så blev hon dock alltid gladast för att man kom.
När jag saknar henne som jävligast brukar jag trösta mig med att jag iallafall alltid kom när jag lovat. Jag ringde varje dag, i alla väder och alla lägen. Det var bara en enda dag på sju år som jag missade och då låg jag sjuk i infuensan i Växjö.
Sista året tror jag inte alltid att hon förstod att det var jag, ibland var hon bara tyst på andra sidan linjen, men det var ändå skönt att höra henne andas och ibland raljera lite om något jag inte förstod. Ibland var hon glasklar och frågade om jag hade läst några bra böcker, om det gick bra i skolan och om Petter fortfarande hade kvar sitt långa, fina hår.
Hennes sista födelsedag firade vi på Ekhamra i Överum. Ekhamra var äldreboendet där hon tillbringade sitt sista år efter att morfar dött. Mostrarna, morbror och jag var där med tårta, kakor och kaffe. Vi dukade upp vid långbordet och mormor hade sitt pärlhalsband på sig.
Jag kom dit lite tidigare och hjälpte henne att sätta på lite rouge, plocka ögonbrynen och dutta dit lite läppstift. Om Loke hade fått se henne och kunnat klappa henne på kinden skulle han ha sagt att hon var len. Hon var otroligt len, min mormor. Och idag skulle hon ha fyllt 90 år. Hon fattas mig något grymt.
Kommentarer
Trackback
