ÖstadByväg

Vi har en bok hemma. Den heter "Mamma, pappa, barn" och är skriven 1974. Den är röd och har en bild på en plyschklädd, långhårig, gemytlig familj med batikfärgade möbler och ett haschglatt leende på framsidan. I den boken står kloka råd som "barnet ska ammas var fjärde timme, oavsett hur mycket det skriker eller om det sover" och "barnet ska alltid, utan undantag, rapa efter maten". Där står också andra sanningar som att alla ska/kan amma, att mamman är den viktigaste människan i barnets liv och att syskon alltid är osvikligt svartsjuka.
I vår familj har vi alltid haft våra barn som något gemensamt. Loke har ju liksom varit lika mycket Petters som min, eftersom han är VÅR son, inte MIN son. Petter har ju givetvis fått ha all tid i världen han vill med barnen och fått leka med dem när och hur han vill. Det är det dock slut på nu. Jag har nämligen läst den röda boken lite mer noga och fått mig en riktig läxa! Den varnar nämligen för De farliga pappalekarna!
Uppenbarligen var män på 70-talet inte kloka för enligt den här boken så kastade de barnen "flera meter upp i luften" och lekte "hårdhänt och tidvis brutalt" med barnen, vilket uppenbarligen ofta slutade med blodvite och inte sällan med benbrott. Men det var inte pappans fel att det blev så, det ligger visst i pappors natur att göra så mot sin avkomma. Det är därför det är de fromma mammornas plikt att övervakas fädernas lek med barnen för att se till att inget dylikt inträffar. Så... det här är då lagom far-son-aktivitet; Elis ligger, väl skyddad av en kudde och Petter pratar med honom och gör the occasional ful grimasch. Det räcker så. Och jag var där och övervakade. Annars vete gudarna vad som hade hänt. Annars hade han nog tänt eld på ungen och slängt upp honom i taket.
Det har hippie-erans lilla röda lärt mig.