Blast from the past

2008-12-06 @ 15:21:10 Kommentarer (4)


Jäpp, det är vi. Anno 2001. Små, små barn på blott 20 år alltså. Petter bodde vid den här tiden i Hemse, Gotland och jag bodde på Idet i Växjö.
Känns väldigt avlägset idag, men ändå känns det som om det var igår.
Det är nu drygt 12 år sen vi kysstes första gången, nästan halva våra liv har vi tillbringat tillsammans. Mycket har hunnit hända på de 12 åren men konstigt nog är det inte de stora sakerna jag minns utan de små.
Jag minns hur vi gick utmed järnvägsspåret på nätterna. Inte för att vi var suicidala utan för att det helt enkelt inte fanns något bättre att ta sig för.

jag minns när Petter kom in och hämtade mig vid färjan i Visby klockan halv fem på mornarna och hur vi åkte på isiga vägar med immiga rutor till skolan i Hemse.
Jag minns dygnen vi tillbringade i min bäddsoffa i Växjö, med att spela Tekken, äta hämtpizza och älska varandra.
Jag minns när vi sov på en parkbänk i Linköping efter en Winnerbäckkonsert.
Jag minns när jag vaknade till en perfekt snölykta på fönsterbrädet utanför sovrumsfönstret på Ejdergatan.
Jag minns när vi satt en hel natt på bryggan vid stugan och tittade på stjärnorna.
Jag minns när vi snurrade med bilen på väg upp till Mora och jag trodde att vi skulle dö.
Jag minns hur det luktade när vi rökte hemrullade Borkum Riff-cigaretter.
Jag minns helgerna i Stockholm, med ändlöst vandrade på gatorna och cafébesöken i gamla stan.
Jag minns när vi satt på stenpiren och tittade ut över Gamlebyviken och diskuterade män med ett öga i pannan.
Jag minns när jag fyllde sexton och han ringde på dörren en minut i tolv på natten med en röd ros, nyss hemkommen från Trysil.
Jag minns hur vi vakade över 11 septembernyhetssändningarna tillsammans från olika delar av landet.
Jag minns kvällarna vid Kvännarnsjön tillsammans med A, A och P.
Jag minns hur vi gick och röstade tillsammans för första gången när vi blivit valberättigade.
Jag minns att han inte hade skäggväxt när vi träffades.
Jag minns min svarta skinnrock och hans kängor med vita flames.
Jag minns hans röst i telefonen när jag berättade att vi skulle bli föräldrar.
Jag minns hans blick när jag sa att vi skulle bli föräldrar - igen.

Idag behöver jag inte minnas så mycket mer, för jag ser honom här hos mig varje dag i; både live och i ögonen på våra båda fantastiska söner. Och även om vi inte riktigt ser ut som vi gjorde för sju år sen så är vi nog ungefär samma människor nu som då. Visserligen har vi nu jobb, utbildning, barn, hus, bil och ett mer utstuderat umgänge av människor men i grund och botten har ingenting förändrats. Det är fortfarande vi två mot världen.
Until the end of the world.

Kommentarer
Postat av: Lisa

Vackert. Precis som kärlek.

2008-12-08 @ 19:33:07
Postat av: Lisa

Vackert. Precis som kärlek.

2008-12-08 @ 19:33:26
Postat av: Åsa Bys

åå det är så fint så man vill gråta. Och jag minns er också. Mina fina.

2008-12-08 @ 21:06:57
URL: http://brandtjej.blogg.se/
Postat av: Hasse

Jisses vad tiden går.

2008-12-14 @ 14:58:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0