ÖstadByväg

Idag har det gått en vecka sedan operationen. Iförrgår tog jag den sista morfintabletten. Jag kan visserligen hämta ut fler men vi tycker att bebisen inte riktigt behöver morfin i magen, det vore ju kul om den föddes utan missbruksskador. Ont som faan gör det iallafall och jag kommer ingenstans utan assistans. Petterstackarn får springa här och hämta saft, smörgåsar, fjärrkontroller, alvedon och lägga om benet hela dagarna. Han får klä på mig, hjälpa mig på med skon och lasta mig i och ur bilen när vi ska någonstans.

I söndags hämtade vi hem våra älskade små grabbar igen. Det är så vansinnigt skönt att ha dem här igen, där de hör hemma, hos oss, samtidigt som det blir enormt svårt. Loke lyckades kasta sig handlöst på benet två gånger den första timmen hemma. Den andra gången svartnade det för ögonen och jag började storgråta. Pojkstackaren kastade sig på golvet och blev jätteledsen. Petter fick lyfta upp honom i soffan bredvid mig och så förklarade vi att det inte var hans fel, att han inte gjort något dåligt och att mamma inte grät för att han varit elak eller gjort något dumt. Vi tror att det gick in till slut, men det är jättesvårt.

Idag har det gått mycket bättre. Båda grabbarna har koll på att mamma inte kan röra sig så bra och har väldigt ont och Loke hjälper mig att hämta kläder på morgonen och ger mig kryckorna när vi ska till köket och äta. Elis gillar också kryckorna, men han gillar mest att ta dem och springa som en liten gnu och gömma dem någonstans.

Petter har rätt fullt upp med att hålla de två busungarna sysselsatta. Ibland är det rätt skönt att bara sitta i en fåtölj och titta på när de härjar hejvilt! ;)


Loke lillbus är inte så liten längre. Han är tre år och tre månader och lär sig sakta teckenspråk på dagis. Han pratar väldigt mycket, dock utan ett välartikulerat "R" men med stor entusiasm. Han har ett eget språk som heter Banti som han ofta berättar om och han har ord för det mesta på Banti.
Han har en järnvilja när det gäller kläder och vägrar lämna hemmet utan en spindelmannen- eller flygtröja. En flygtröja har oftast motiv från starwars och Loke har äntligen accepterat att alla i starwars inte heter Yoda. Han har dock inte accepterat att Yoda inte är en grön groda, men det tar vi sen.
Han älskar att spela spel på svt.se bolibompawebben. Han spelar "drakens värld" och "i skogen" och vi är grymt imponerade över tvåfingersfattningen på piltangenterna och hans musföring. Sen kan man ju alltid diskutera om treåringar ska sitta vid datorn eller inte, men vi anser inte just nu att det gör någon skada. Så länge han inte sitter vid datorn ISTÄLLET FÖR att gå ut eller leka med kompisar tycker vi att det är OK.
Han är också världens härligaste storebror, speciellt på mornarna, när han mest vill krama och mysa med Elis. Elis är dock vanligtvis inte så på.

Elis Elgris är ett år och sju månader och stora killen. Han äter själv sedan länge, men nu har han också börjat plocka fram maten ur kylskåpet själv och duka bordet. När han leker med Loke springer han ibland så fort att han knappt hinner med själv och fäller liksom bak armarna för att få mer balans.
Han sover alltid i sin säng till att börja med men kommer oftast traskandes framåt morgonen och kryper upp hos oss och myser ner sig i mitten och somnar om.
Han älskar fortfarande att borsta tänderna och en ny passion är att ta på sig stövlarna själv. Så fort man lämnar honom själv i närheten av hallen kan man kallt räkna med att han inom kort snart kommer knallandes med gummistövlar och mössa på och dra en mot ytterdörren.
Han har precis förstått fördelarna med en bultbräda, men leksaksspisen och kastrullerna är fortfarande högintressanta. En annan sak som är mycket rolig är att vräka ner alla leksaker i hyllan med våld på golvet. Ju mer våld, desto roligare. Om han får skäll så skjuter han trotsigt ut underläppen och vägrar titta på en och två sekunder senare gör han samma sak igen, fast med ett stort leende. Charmigare unge finns inte.
Han har lärt sig klappa istället för att slåss och vet var näsan, foten, handen, magen, snoppen och håret finns. Storebror Loke är största idolen och allt han gör/får/har vill Elis också göra/få/ha. Om han inte får det biter han gärna brorsan i ryggen. Men om han får det så leker han så snällt och pussas och kramas. Underbar unge.

När det här skrivs så är det faktiskt i ärlighetens namn den tredje dagen (ni vet, då man återuppstår igen ifrån de döda enligt klassikerna) och jag har precis kommit hem och blivit satt i soffan med datorn i knät av min fina man.

Det finns en fin poäng i allt det här men jag bryter mot allt de lärde mig på journalisthögskolan och sparar det bästa till sist och kör allt i kronologisk ordning.

I tisdagsmorse väckte de mig vid fem i halv åtta och sa att personen som stod före mig i kön inte dykt upp så jag skulle opereras om en kvart. Det blev att slänga sig i duschen och hibiscrubas från topp till tå - jag kommer troligtvis få raka av mig håret för det kommer aldrig gå att borsta ut igen efter TRE sprittvättar. Sedan blev jag omsvidad i landstingets fascionabla rock, ni vet den där med den öppna ryggen som slutar så där snyggt precis nedanför knäet och är lite lagom lappad, lagad och blekt, samt de mycket klädsamma trosorna (storlek 80-100 kg, det tackar vi för!) och gasbindestrumporna. Jag var med andra ord väldigt redo. Tills de kom och meddelade att han trots allt dykt upp och jag var tillbakaflyttad till halv tio. Så det blev att sitta helt stilla i sängen i två timmar och bara vänta tills de satte droppnålen i armen och rullade iväg mig till operation.
Konstigt nog var jag inte så värst nervös. Jag tror Petter var nervösare. Han lät så iallafall.

Väl inne i operationsrummet så blev jag presenterad för gänget, två narkossköterskor, två narkosläkare, tre sjuksköterskor, en undersköterska, två elever, två kirurger och en snubbe som jag inte riktigt visste vad han gjorde där. De lade mig på sidan med magen på ett litet bord bredvid den ytterst smala britsen och så fick jag andas in syrgas. Den ene kirurgen, inte doktor Peter, tittade på benet och konstaterade att det var nödvändigt med transplantation. Narkossköterskan gav mig något lugnande som påbörjade narkosen genom nålen i handen och det medlet hade den underbara bieffekten att jag inom två sekunder hade en mycket stark löksmak i hela munnen. Det hann jag dock inte lida av så mycket för sekunderna senare slocknade jag.

När jag vaknade, drygt två timmar senare, låg jag på uppvaket. De fick lite panik när jag försökte sätta mig upp och krävde att få gå å kissa för uppenbarligen hade jag blivit inrullad typ fem minuter tidigare och förväntades sova i iallafall en timme till. Så de tryckte ner mig i sängen och tillslut slocknade jag igen. Nästa gång jag vaknade var klockan ett och jag ville gå upp och kissa. Det fick jag inte eftersom de tömt blåsan med kateter under operationen. Jag struntade lite i det och ville ändå gå och kissa, inte för att jävlas utan för att jag var kissnödig. Efter mycket tjat gjorde de äntligen ett ultraljud och konstaterade att blåsan var full och då, äntligen, fick jag gå upp och kissa. Då upptäckte jag att jag bara hade bandage på ena benet och inte på det andra och en sköterska berättade att det inte gått att transplantera på grund av att jag hade för mycket blod. Doktor Peter hade lyckats få ihop benet ändå. Gipset som de hotat med slapp jag också, eftersom jag är så vansinnigt gravid att risken för att jag ska börja samla på mig vatten ses som alldeles för stor för att de ska vilja låsa in benet i en fast form. Sedan fick jag fyra isglassar och vid halvfyra kom en sköterska och rullade upp mig till mitt rum där Petter och en jättefin bukett tulpaner från Andreas och Mai väntade.

En barnmorska kom och lyssnade på bebisens hjärtljud, vilket var väldigt välkommet eftersom den lille rackarungen sovit i flera timmar och inte gjort något väsen av sig. Dock piggnade han till efter att vi fått konstaterat att han mådde bra och började sparka lika vilt och galet som vanligt.

När bedövningen från operationen började släppa så blev det inte alls spännande att vara nyopererad i både ben och ljumske. Det gjorde vansinnigt ont, speciellt efter att jag varit lite tuff och insisterat på att få gå själv till toaletten. Till slut låg jag bara och skrek i sängen och då kom det en ängel till sköterska med en morfinspruta som han stack i benet på mig och någon minut senare var livet betydligt roligare.

Det bästa med gårdagen var dock inte morfinsprutan utan det var när doktor Peter kom förbi för att prata med oss efter operationen. Han berättade att allt gått bra och att de tagit en första titt på lymfkörteln och att den såg fin ut. Om det är långt gången cancer i lymfan så är körteln vanligtvis missfärgad och hård men min var normal i färgen och alldeles mjuk så han bedömde riskerna att cancern spridit sig ut i resten av kroppen som i det närmsta minimal. Den kan fortfarande ha spridit sig in i lymfan, men i såfall så har de den under kontroll och det kan inte ta död på mig. Det var således det bästa besked vi kunde få och han var lika förvånad som vi. Vid en så djup och aggressiv cancertumör som jag hade så BORDE det gått värre, så vi har haft en jävla tur.

När han gått satt vi mest och höll varandra i handen och grinade lite av ren lättnad. Det känns lite som om det är över nu, även om det självklart inte är det. Men som mest behöver jag en operation till, alternativt någon typ av behandling, men sedan är det bra. Det har inte spridit sig någon annanstans, de har det under kontroll och prognoserna för framtiden ser ohyggligt mycket bättre ut än vad de gjort sedan allt det här började. Troligtvis kommer det dyka upp nya tumörer i huden under de närmsta åren, men dem kommer läkarna att hitta fort och det kommer aldrig mer hinna gå så här långt. Om tio år kanske jag tillochmed kan bli friskförklarad!

Så, nu är jag äntligen hemma, med ett ben som känns som om det blivit manglat och uppbränt och en ljumske som verkar vara alldeles för liten, men med bättre besked än vad vi vågat hoppas på och det är inte fullt så tungt att ha cancer när man vet att risken att man ska dö av den är i det närmsta obefintlig. Nu är det bara att kämpa ner den skiten som är kvar och sen kan allt återgå till det relativt normala igen.
Och framför allt - bebisen får födas den 14 juni på NORMALFÖRLOSSNINGEN, utan en massa konstiga läkare på plats och Elis och Loke behöver inte ha en mamma och en pappa som balanserar på gränsen till förtvivlan varje dag. Det gick vägen och nu ska vi bara smälta det.

Om tre veckor slipper jag kryckorna och då ska stygnen tas bort på benet. Tills dess bör ju också de stora blåmärkena på händer, armvek och underarmar bleknat så jag slipper se ut som en nåldyna. Om drygt fyra veckor kommer provsvaren på lymfkörteln och då får vi veta vilka åtgärder de sätter in då, ytterligare operation, behandling eller ingenting. Gissa vilket vi hoppas på! ;)

Tack för allt stöd och alla tankar, för alla mess, meddelanden, mail och samtal. När vi landat lite och jag slutat ta de här små roliga tabletterna som jag ska äta ett par dagar framöver så börjar vi nog svara i telefon igen, men tills dess så lever vi nog i vår bubbla här hemma på byvägen.

Kram Lina och Petter

Petter hade svallande lockar och Elis var en litenliten lillkille.

Lina kaklade köket alldeles själv, i en mycket ergonomiskt arbetsställning.

Vi hängde i stugan i Västervik. Snygga som få. Här skulle vi ut å plocka bär.

Loke spelade bordsbiljard hos farfar.

Elis gillade att gunga hängmatta med pappa.

Plockar smultron i farmors land.

Elis och skägget kollar på den årliga MC-kortegen.

Hemma och hänger i sandlådan.

Loke fixar med våra hemodlade morötter. Lite godare än köpemorötter.

Elis gräver väldigt koncentrerat.

Med risk för liv och lem plockade Anna och mamma Lina mängder med kantareller. Loke hjälpte till att rensa.

Och så, det näst äldsta kortet i kameran: Loke på Ånäsvägen i farfars röda träindustrimössa.

Petters födelsedag 2009. Barnen i Västervik och ingen var gravid. Men fulla var vi inte, salongsberusade kanske.

Föriövrigt så har vi fått igång lilla kameran och den var full av gamla bilder (som synes). Mer kommer.

Idag har jag varit på mödravården och träffat både barnmorska och läkare.
De gjorde en viktuppskattning på bebisen i magen, som nu föriövrigt var jättestor därinne och inte alls gick att se på ultraljudet så som de gör när de är små. Läkaren trodde att han (ja, jag är rätt så tvärsäker på att det blir en han och jag hade faktiskt rätt de andra två gångerna!) vägde ungefär 1800 gram och iochmed att de går upp ungefär 200 gram i veckan nu så kommer han väga ungefär 2 kilo när vi ska sövas om två veckor, vilket enligt henne (läkaren) var alldeles utmärkt.

Så, det var ju en god nyhet iallafall.
Det går inte bara åt helvete när vi träffar läkare. Ibland får vi goda nyheter också ;)

Moster Laila har än en gång gjort världen lite vackrare med sin stickkonst. Senast i raden att föräras en alldeles egen hockeytröja MED NAMN PÅ är Lokes allra bästa kompis Asta.

Mer om det här på Astas mammas blogg.

...han äter dock hellre legobitarna än bygger med dem så han fick inte hjälpa till så länge.

Snön har smält och det börjar faktiskt likna vår. 10 grader varmt och blå himmel på påskdagen så givetvis tillbringades större delen av dagen utomhus. Elis har fått ta över Lokes gamla trehjuling och visar redan tydliga anlag för fart och dödsföraktande åkturer.

Borde vi kanske skaffa en hjälm till den lille ungen också? Troligtvis är svaret ja. Och faktiskt så har vi en. Hemma i Sjövik. Loke är det ordning på iallafall, han åker ingenstans utan sin hjälm.

Loke är inte nödbedd när det gäller att hjälpa till med trädgårdsarbetet, speciellt inte om han får köra sin fina röda skottkärra.

I sina nya vårjackor lullade grabbarna runt i trädgården, under översyn av morfar, som dagen till ära lekte arborist. Under tiden sov mamma och pappa tungt på övervåningen, sovmorgon till lunch - härligt!

Mormor har varit i Thailand och köpt hem Lego för 6-åringar till 3-åringen. Men there ain't no mountain high enough så med sin fars benägna bistånd har Loke nu lyckats bygga ihop både en brandbil med tillhörande släp och den gröna racerbilen är på god väg att bli färdigställd.
Det mest fascinerande är dock att far och son satt i över en och en halv timme och pysslade med det här och var yttersts koncentrerade hela tiden och samarbetade å det grövsta. De är rätt lika...

På självaste påskafton begav sig hela klanen Johansson med tillhörande äkta hälfter/sambos/barn och ungar ut till Lysingsbadet för att härja vilt på den stora lekplatsen som kommunen i all sin välvillighet och givmíldhet smällt upp där. Fika var medhavd och solen stod högt.

En linbana fanns också och eftersom Loke fått blodad tand efter Emils vilda linbanesessioner efter gymnastiken kastade han sig dödsföraktande ut.

De här gungorna har både mamma och pappa gungat på när de var små och de är still going strong.

Elis gillar att äta sand. Det är kanske inte den mest nyttiga av dieter men det gör honom lycklig och vi vill ju att han ska vara lycklig... och det där med mask i magen är faktiskt bara påhitt, det har faktiskt min mormor sagt.