ÖstadByväg

Jodå, idag var en historisk dag. Elis blev av med sin första - och förhoppningsvis sista - hockeyfrilla. Som vanligt så var det emotionellt svårt för mamma Lina att acceptera att de få hårstråna barnen faktiskt lyckats spara ut ska klippas av men när det väl var gjort så torkade tårarna och de var, precis som innan, de finaste prinsarna i världen.
Loke satt still och var jätteduktig och efter tio minuters tvärtystnad började han tillochmed svara på frågorna som frisören ställde till honom. Elis satt som en inte fullt så slingrig mask som vi befarade i pappa Petters knä och fick en egen kam att kamma sig med. Han kammade gärna precis där hon skulle klippa men det gick bra till slut.
350 riksdaler kostade det på att få båda gossarna professionellt friserade, d.v.s. 350 kronor mer än vad det skulle ha kostat om jag varit en sådan där bra mamma som klipper barnen själv. Men nu är det inte riktigt så vi jobbar här på byvägen. Vi är inte så jävla helylle att vi orkar göra allt själva och dessutom inser jag mina begränsningar; jag vill inte att barnen ska se ut som lägerfångar i håret. (Vilket Loke redan gjort två gånger när jag klippte honom. It will sällan happen again.)