ÖstadByväg

I torsdags var det dags för förskolans dag och knatteloppet. En lite pressad dag i familjen Baldenäs-Johansson eftersom Loke inte tillhör skaran som klarar av att förlora. Förra året blev han fruktansvärt ledsen när de stora barnen sprang ifrån honom och han hamnade sist. Han grät och skrek och Petter fick bära honom i mål. Så vi hade våra farhågor...


Jack, mamma Lina, mamma Frida, mamma Anna och mamma Linda var eminent hejaklack. (och nej, jag flashade ingen, jag bara tog av mig bysans gamla sletna gröna hellyhansenjacka eftersom det var drygt 20 grader varmt)

Farhågorna var obefogade. Loke sprang vid gott mod i mål som typ åtta eller nåt, helt otraumatiserad. Elis höll ett fast tag i Jacob och ömsom släpade, ömsom tjatade honom med sig i mål. Sjuksköterskan Elisabet löpte också på i bra tempo med Isac och Alice såg till att mamma Kajsa fick lite obehövlig motion.

Efter loppet var det fika för barn och föräldrar på dagis. (jo, i Sjövik säger vi dagis. Och vi älskar vår dagispersonal ändå och ser inte ner på dem eller nedvärderar deras jobb. För dagis är jävligt viktigt för oss. Även att vi kallar det för dagis och inte för förskola. För oss är dagis inte ett dåligt ord utan ett fantastiskt bra, så vi kommer fortsätta säga dagis. Basta.) Men, vi firade förskolans dag. På dagis. Med muffins och festis. Bara nyttigheter.

Tänk!
Tänk att de nu arbetat sig genom högen av anmälningar från personer som väntat längre än mig och nu kommit fram till mitt ärende, och tänk att det föll sig så bra för dem att det tajmade nästan perfekt med att mitt fall togs upp av media. Vilken tur för socialstyrelsen och tänk så glada de måste ha blivit när de avhandlat de andra fallen och upptäckte att just mitt låg på tur!

Idag kom alltså beskedet. Eller inte riktigt. Men det kom ett "yttrande över förslag till beslut". Det går ut till mig, verksamhetschefen på vårdcentralen och den siste läkaren. I förslaget från socialstyrelsen så vill de attt vårdcentralen ska vidta följande åtgärder:

• kompetenshöjning vid bedömningar av hudförändringar
• skapa rutiner vid bedömningar av hudförändringar
• redovisa rutiner för avvikelsehantering och lex Marianmälningar

På individnivå kritiserar de "läkare c", den unge killen som jag träffade andra gången jag sökte - han som inte kollade på märket utan nöjde sig med att fråga om det växt och när jag sa "nej, det tror jag nog inte" så var han glad med det. Allt fokus låg ju då på knölen jag hade i andra benet, som visade sig vara godartad. Problemet med det besöket var också att journalanteckningarna var ofullständiga och att märket med malignt melanom inte ens omnämdes utan det skrevs bara om knölen. Men han litade väl på vad hans två kollegor sagt mindre än ett år tidigare; att märket var ofarligt. Och de klandras inte. Och jag kan tycka att det är lite fel. Om jag hade fått välja hade DE klandrats och han hade gått fri. Egentligen hade jag väl helst sett att ingen klandrades, utom själva verksamheten och rutinerna. Jag ville ju verkligen inte förstöra någons karriär och har haft sjukt dåligt samvete idag och varit ledsen för hans skull, för att han kommer få en anmärkning på sig.
Men så stannar jag upp ett litet tag och tänker på att jag har cancerceller i lymfkörtlarna nu, vilket jag kanske inte haft om de tagit bort märket då, och då har jag inte lika dåligt samvete.

Socialstyrelsen finner det också "anmärkningsvärt att verksamhetschefen inte gjort lex Mariaanmälan. Han får även en känga för att han i kontakten med socialstyrelsen i september 2010 hävdar att han inte känner till mitt fall och därför inte gjort någon avvikelseanmälan. Det stämmer ju dock inte eftersom han i april 2010 uttalade sig i en artikel i VT om det...

Så, jag har fått mitt beslut. Eller kanske inte riktigt, jag har fått ett förslag till beslut. Och det känns bra. Men också lite jobbigt. Och det känns lite osolidariskt att bli framflyttad i kön bara för att jag varit med i media. Men det kom ju inte heller som någon chock. Men icke desto mindre känns det fel rent ideologiskt och principmässigt. Men jag är glad att de verkar gå på min linje, att jag inte var en idiot som sökte gång på gång för samma märke och att jag inte var hypokondrisk. Lite jobbigt för att jag tycker synd om läkaren som ensam får klä skott för felen i verksamheten. Men övervägande bra. Heja socialstyrelsen - ett klart, nu har ni bara 4000 kvar! Jobbajobbajobba!

Nu har jag gjort det, suttit på fel sida av mikrofonen och blivit något slags riksfall. Det var psykiskt ganska påfrestande men på det stora hela är jag nöjd. Göran Hägglund fick bli förnedrad och ljuga i TV. Bara det gjorde att det var värt att vara sleten och puffig i riksTV. Här finns en länk till samtliga inslag som producerades.
Vi har inte låtit ungarna se dem än, vi tänkte vänta ett tag med det. Vad vi väntar på vet jag inte riktigt, men bättre tider kanske.
Men det är ganska bra tider just nu.
Nu återstår bara att se om det blir någon förändring på socialstyrelsen. Jag gör mig inga illusioner. Men man vet aldrig.

För några år sedan kunde jag allt om speedway. Faktiskt. Det var min passion. Jag älskade sporten, kunde siffrorna och statistiken och mindes nästan vartenda heat jag sett. Men så tröttnade jag. Det hade kommit  smygande på efter allt strul med Kapare och Hammarbyfolk men så blev det ett "lilla gumman" för mycket och passionen dog.
Jag följde fortfarande någorlunda plikttroget GP-serien (och tårarna rann givetvis av glädje när Gollob äntligen fick sitt guld!) men elitserien föll bort mer och mer och när Västervik Speedwayklubb, min "moderklubb" som jag och min familj stöttat i många herrans år, gjorde ett enormt snedsteg och betedde sig som svin tappade jag allt intresse. Jag hängde inte ens med på stora förändringar, som borttagandet av heat 15 och stora förarflyttar.
Tills en dag för drygt fyra veckor sedan när jag låg i soffan, hög på smärtstillande, och såg en blänkare på nätet om uppkommande GP:t i Leszno. Då kom det tillbaka. Pirret. 

Så i går var jag på Ullevi. Och blev berusad på doften av speedway och dånet av motorerna (även om ljudet inte var lika dovt och mullrande som förr). Och det kändes riktigt bra. Jävligt bra tillochmed. Det var lite som att komma hem, fast hemmet var blött, lerigt och luktade av castrololja.

Vi hittade kantsten för några veckor sedan. En decimeter under jord dock. Idag har de återplacerats där de ska vara. Och med binäget bistånd av sin mellersta son - vårt "utebarn" - har Petter i ömsom dugg- och ösregn vänt på det blivande potatislandet och förberett för odling. Och Elis han knogade på, blöt och nerkissad (han har ingen blöja och tyckte tydligen inte att det störde honom att kissa ner sig och inte berätta det för oss. Vi måste uppenbarligen jobba lite mer på det...) i flera timmar. Loke tröttnade efter fyrtio minuter och kom in och hängde med mamma och Jack.

Det var länge sedan nu, alldeles för länge sedan, som vi umgicks med familjen Wictorzon. Så vi bestämde träff i Nolhaga när solen sken och fåren precis fått pyttepyttesmå lamm.

Sigrid har blivit stora tjejen, speciellt om man jämför med minstingen Jack. Sist vi träffade Sigge var hon ungefär lika gammal som Jack är nu...

Nolhaga är paradiset på jorden för ungar med spring i benen... Och för sådana som vill sitta i vagn och busa också för den delen...

Familjen Wictorzon ftw!

Mellanmål och grillning på byvägen och en riktig heldag gick till ända. Det var fantastiskt skönt att umgås med gamla vänner och känna sig som vanligt igen. Det är nämligen jag som stått i vägen för alla tillfällen till träffar. Antingen har jag varit gråtig, förbannad, trött eller för nyopererad för att ses i nästan ett år. Men nu går det ju åt rätt håll och än mera så efter dagar som dessa!

Jag var fyra år gammal när jag bestämde mig för att bli journalist. Då drömde jag om att få ettan på de stora tidningarna. Det var dock inte så här jag hade tänkt mig det. Jag hade väl snarare tänkt att vara den som skrev reportaget istället för att vara reportaget...

Och bilden på ettan var ju bra. Den inne i tidningen vill jag inte ens tänka på för då får jag lite myrkrypningar på armarna.
- Men mamma, det där är ju inte du. Så ful är inte du, sa Loke. Från barn och dårar...
Men, men. Skit samma. Jag hoppas att iaf någon sökte som inte skulle ha gjort det annars, att någons farliga prickar blev hittade i tid. Att en tanke iallafall väcktes. Och att fler barn fick solskyddsfaktor på sig/med sig till dagis när det är 23 grader och gassande sol.

Och så har SVT varit här. Med en reporter som var enastående trevlig och en kameraman bördig från Västervik. Minsann. Det ger mig lite ångest. Jag ville inte bli något slags riksfall. Jag hade hellre sett att någon av de andra tjejerna jag kommit i kontakt med varit huvudpersonen i reportaget. Men, de vill inte och jag förstår dem. För jag vill inte heller. Men jag kan det här. Jag har tränat på det sedan jag var 14 år gammal och började som ungreporter på VästerviksTidningen. Jag förstår hur det fungerar. Och jag har lärt mig att den som skriker högst får mer uppmärksamhet än den som tiger still. Så jag skriker för oss nu, för melanompatienterna i Sverige och för oss som blev missade i första instans. För oss som tycker att man kanske inte borde slå ihop två myndigheter om man inte ens mäktar med att driva dem var och en för sig. Som inser att det är en brist på resurser och utbildning inom vården som är det primära problemet, inte ointresse och negligering. Men det kommer fortsätta dyka upp cancerfall som kunde blivit räddade om de hittades tidigare så länge som läkarna har en alldeles för stor arbetsbörda och sjuksköterskor och uskor inte har varken tid eller utbildning för att backa upp dem i den utsträckning det skulle behövas. Och så är det ju det där med borgarna också. Ni vet var jag står där.

Men, för att komma tillbaka från denna enorma utsvävning, jag kan meddela att Jack skötte sig utmärkt hela tiden de var här. Han sköter sig ju nästan alltid utmärkt, den pojken.

Det gör faktiskt våra stora barn också. Fröjdhs och vårat. De lekte som små änglar idag.

De här två å andra sidan...

Och så var jag ju med i VT. Men det har jag inte sett. Men det ska visst vara OK har jag hört från säker källa. Och hudmottagningen där blev nedringd. De fick tillochmed sätta en extra på att svara i telefon. Så lite genomslag har det väl, det här med att få cancer. Men jag känner att jag är lite hårdvinklad. I GP står det att oddsen talar för att jag inte ska klara mig. Det gör de också, rent statistiskt. Men jag är inte statistiken. Jag är inte en siffra. Och så länge jag inte har spridning till något annat än lymfkörtlarna så är prognosen god. Bara för att de tror att det nu sprider sig via blodbanorna betyder inte det att det faktiskt kommer att göra det. Jag kanske lever i 40 år till och driver åldrig make, barn, svärdöttrar och barnbarn till vansinne. Oddsen talar inte för det men de talade ju inte för att jag skulle bli sjuk eller få två sorters cancer heller. Så fuck statistik.

och nu ska jag sova. Det har varit en lång dag.

Jodå minsann, ibland går det som man vill. Och de här jävla små siffrorna och den där omöjligt lilla procentgruppen som jag hela tiden hamnar i har nu för en gångs skull funkat FÖR mig istället för emot mig:
Idag ringde doktor Boman och berättade att förändraingarna i lungorna hade TILLBAKABILDATS och försvunnit (nästan) - d.v.s. gått i regression, något som njurcancermetataser gör i (enligt läkarn 1-5%, enligt internet mindre än 1%) av fallen när man tagit bort modertumören.
Så, jag har tur. Och min kropp plockar lite poäng nu efter alla försök att ta död på mig som den utsatt mig för här på sistone. Heja mig och hela regression!