ÖstadByväg

Jodå, snön smälter så Petter är lycklig. Vi har alltid mjölk hemma och när han ska ut och röja snö klockan två på natten står det en termos varm choklad och väntar på honom när han ska åka. Han fixar och donar och har lärt sig att inte klampa in med arbetsskorna och lämna ett spår av grus i hela huset. När han kommer innanför dörren rusar Jack mot honom och ger honom en stor puss. På kvällarna spelar han och Loke Indiana Jones på X-boxen och när vi är ute och går vill Elis alltid sitta på hans axlar. Han tar hand om mig, värmer mina tofflor i mikron (jag VET, gud vilken bra grej: tofflor med vetevärmare i!) och stöttar mig i allt. Fin kille, den där Petter.
Lina då? Jodå, hon har nästan inget hår kvar men det är iaf ljust igen. En tatuering har hon skaffat på armen för efter proktoskopi, koloskopi och cystoskopi och en borttagen njure så kan ingenting göra mer ont. Det gjorde det inte heller. På det stora hela går det ganska bra just nu, tumörerna i ljumsken håller sig förhoppningsvis passiva och jag har så sakteliga börjat gå upp i vikt igen och känner mig inte lika sjuk när jag ser mig i spegeln.
Det går framåt. Bra det. Det kan ju knappast gå bakåt... Men nu är läget så här och i gör vårt bästa för att rätta oss efter det. Och just nu, nu när det är lugnt, går det rätt så bra. Och vår Andy är tillbaka. Mer om det senare. Men han är tillbaka igen och familjen är hel. Peace out!