ÖstadByväg

Det här ska inte bli någon cancerblogg, det här är vår familjeblogg om bra och glada saker. Men bland blir det inte som man vill.

För nu är det så att det inte riktigt rullar på som det ska.
Det finns dock ljusglimtar: onkologen tror att det inte är cancer.
Det som är lite jävligt i det hela är då att resten av läkarkåren är övertygade om att det är det.
Så, i fredags var jag på skiktröntgen av bröstkorg och buk, på tisdag ska jag ta EKG och en massa blodprover och på onsdagmorgonen sövs jag och blir av med min högra njure, binjure och tillhörande lymfkörtlar.
Tennisbollen växer nämligen tämligen okontrollerat, 1,1 cm på knappt tre veckor. Ont som i helvetet har jag också.

Vi är inte i högform nu, någon av oss.
Jag är livrädd för vad röntgenplåtarna ska visa - finns det någon mer skit någon annanstans?
Svaret på det får vi på tisdag under inskrivningssamtalet.
Då, när jag vet det, kan jag väl börja oroa mig över att de ska skära upp mig och ta ett av mina organ.
Dock sker det ju inte i en gränd i ett u-land och jag kommer få adekvat vård både under och efter ingreppet men det känns ändå som något jag helst hade sluppit.
Jag vill inte ha cancer längre.

Det är en konvalecens på drygt sex veckor efter operationen och vi har tre barn. Petter har precis börjat jobba och om han ska orka med det här så behöver han få fortsätta med det.
Så: vi gjorde som alla vettiga människor skulle göra: vi kallade in gentjänsterna. Så nu kommer våra fina vänner hit och sover hos oss i omgångar och hjälper till att ta hand om Jack, som jag inte får bära, och se till att Elis och Loke kommer iväg till dagis. Tack.

Nu ikväll var Loke och jag ute och byggde fyra snögubbar. (Jo, för det snöar nämligen i Sjövik idag). Plötsligt stannade han upp mitt i rullandet av den tredje gubbens underkropp och sa:
- Mamma, du kommer väl inte dö nu va?
Jag kunde inte svara honom då utan bara kramade honom. Men så här skulle jag sagt om jag fick spola tillbaka tiden lite:
- Nej Loke, det är väl klart att jag inte ska. Läkarna har gjort den här operationen massor av gånger och jag har de bästa av de bästa som tar hand om mig. Allt kommer gå bra och allt kommer att bli bra.
För det är så jag vill att det ska bli.
För onkologen säger att det inte är cancer och då skiter jag i vad de andra tror.
Nu håller vi tummarna för att hon vet vad hon pratar om!

Jo. Nu har det ju stått stilla lite här på bloggen.
Och det beror helt enkelt på att det stått lite stilla här hemma också.

I slutet på februari gjorde jag en CT-röntgen av buken eftersom jag haft ont i njurtrakten och kissat blod. Dagarna gick och blev till veckor och trots påstötningar fick vi inga resultat. Så vi tänkte att då måste det ju vara lugnt, hade de sett något på plåtarna så skulle de ju hört av sig! Men ack, vad vi bedrog oss. Min läkare fick beskedet fem dagar efter att jag gjort röntgen. 11 dagar senare fick vi reda på det av onkologen som berättade för oss att de hittat en förändring i höger njure, ungefär lika stor som en tennisboll. Det finns även lite "störningar" i fettvävnaden kring njuren.

I nuläget har vi inte en aning om tennisbollen är ond eller god. Sakerna som talar för "god" blir färre och färre för varje undersökning och läkarbesök känns det som just nu, men det som är bra är att oavsett vad så är den välavgränsad vilket betyder att den inte ser ut att ha spritt sig utanför njuren.

I fredags var jag på magnetröntgen för att de skulle få lite mer information. Så nu väntar vi igen på svar. Förhoppningsvis har vi dem i början av veckan efter den som börjar imorgon. Då ska chefsurologen som har hand om mig i Alingsås ha haft konferens med urologen och onkologen på Sahlgrenska. Och därefter faller domen; ska de ta hela njuren eller bara halva?

Så, det är vad vi gör nu för tiden. Väntar på svar.

Helgen närmade sig med stormsteg och vi hade inga planer. Inget bra sätt att sysselsätta ungarna. Men DÅ kom världens bästa morfar hit, 36 mil rakt över hela Sverige. Grabbarna blev lyriska, vi fick klskået och frysen fulla med Janssons frestelse och sofforna blev som nya efter att ha blivit grundligt tvättade med en sån där braig dammsugare som Göran har som suger upp vatten och sprutar tvättmedel.

Den här gången har Loke fått ha morfar lite för sig själv också. Vanligtvis lägger ju Elis beslag på honom direkt när han kommer innanför dörren men den här gången hade Elis mycket fokus på Jack och då fick Loke både mysa och spela spel med morfar ifred utan lillebror.

Med en kopp te blir man alltid glad och med en Elis detsamma.
Han är så glad, vår mellankille. Han skrattar och pratar hela dagarna, härjar och väsnas dygnet runt och muttrar "typischt" när han inte får som han vill.