Tiden går...

2011-01-10 @ 23:12:26 Kommentarer (3)

Joråsåatte... idag är det måndag. Igen. Den andra måndagen 2011 var marginellt bättre än den första och nu hoppas vi att det är en trend som håller i sig.
Idag började dagis igen, till allas stora glädje. Det kan tänkas att Jack inte brydde sig alls huruvida det var dagis eller inte men kanske - KANSKE - saknade han att bli dreglad på magen och matad med nappen bakochfram. Man vet ju inte.

Idag har vi fått ytterligare en handledd guidad tur på den stig vi ska följa för att inte dras ner i misären som följer på en kronisk cancerdiagnos. Man skulle också kunna säga att vi varit hos psykoterapeuten men det har liksom inte samma klang. Hon är bra, vår psyktant, riktigt bra. Hon gör det lättare. Och det är uppskattat så här dagen innan vi ska till hud och kolla nya och gamla prickar.
Onsdag ska vi till fru Unander, bästa docenten på den här sidan Sverige. Hon lugnar, förklarar och bedömer allmäntillstånd och venlafaxinbehov. Underbar kvinna.

Det är alltså mycket nu. Och den 20:e ska vi till Mattsson. Usch.

Innan dess är det den 18:e. Och då är det 30 år sedan jag föddes. The big three-o. Man ska visst fira sådant med ett hejdundrande kalas, öppen bar, riktiga inbjudningskort och hela schabraket men vet ni? Jag orkar inte riktigt. Inte nu. För trettio är inte så viktigt, om jag fyller 40, då jävlar ska jag fira! Nu firar jag med familjen och släkten och de som bor här i närheten. Ni som har en bit att resa får gärna komma i sommar, då fyller ju min bättre hälft år också och jag tror nog att jag fortfarande är ung nog att festa då. För jag har ingen trettioårskris på gång. Jag har redan allt jag drömt om. Jag har min man, den ende jag verkligen älskat, han som gör mig hel och får mig att skratta varje dag. Jag har våra tre söner, de vackraste och mest fantastiska man kan önska sig och vi har vårt hus och vårt liv här. Och livet är gott. För det allra mesta. Om man bara lär sig att parera de värsta slagen och ducka den jävligaste statistiken, vilket vi börjar bli värsta Muhammed Ali på nu.

Men just ikväll är det lite tungt. Det är oroligt inför imorgon. Jag vill verklligen inte att de hittar mer nu. Jag vill ha kvar resten av prickarna. Jag vill ha kvar resten av mitt liv.

Ojojoj, vilket dramatiskt och gnälligt inlägg det här blev då. Det var inte meningen. Egentligen tänkte jag bara bespara mig en massa sms- och mailsvar genom att berätta offentligt vad jag önskar mig i trettioårspresent.
Det är en ganska lång lista, klischéaktigt nog toppad med "en friskförklaring", men eftersom ingen av er kan trolla - mig veteligen - så nöjer jag mig med något så ärligt som:
  • Vad som helst*. Om du nu insisterar på att köpa något, vilket faktiskt inte behövs för vi har rätt mycket grejer här, så blir jag glad för vad som helst. Bara det är papper runt uppskattar jag det.**
Och så avslutar vi dagens inlägg med två omotiverade bilder på Jack, exponerad i PhotoBooth av sina föräldrar. Lilltrollet, han är så söt!




* - ok, om ni verkligen inte kommer på något annat så är presentkort på IKEA alltid välkommet så här i köksutbyggartider.
** - nej Hasse och Andreas. Det var ingen utmaning. Don't push it.

Kommentarer
Postat av: Mai

Nähepp. Då får vi välan supa dig dyngad när du fyller 40 istället.

Kram på sig!

2011-01-11 @ 23:13:57
Postat av: Hasse

stryker IKEA-presentkort ;)

2011-01-13 @ 15:18:59
Postat av: Zolveig

Hej Lina-gumman!



Alla mina allra finaste och gladaste Grattishälsningar (lite i förskott) till dig!!



Kram på dig!

Zolveig

2011-01-13 @ 16:39:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0