ÖstadByväg

När det här skrivs så är det faktiskt i ärlighetens namn den tredje dagen (ni vet, då man återuppstår igen ifrån de döda enligt klassikerna) och jag har precis kommit hem och blivit satt i soffan med datorn i knät av min fina man.

Det finns en fin poäng i allt det här men jag bryter mot allt de lärde mig på journalisthögskolan och sparar det bästa till sist och kör allt i kronologisk ordning.

I tisdagsmorse väckte de mig vid fem i halv åtta och sa att personen som stod före mig i kön inte dykt upp så jag skulle opereras om en kvart. Det blev att slänga sig i duschen och hibiscrubas från topp till tå - jag kommer troligtvis få raka av mig håret för det kommer aldrig gå att borsta ut igen efter TRE sprittvättar. Sedan blev jag omsvidad i landstingets fascionabla rock, ni vet den där med den öppna ryggen som slutar så där snyggt precis nedanför knäet och är lite lagom lappad, lagad och blekt, samt de mycket klädsamma trosorna (storlek 80-100 kg, det tackar vi för!) och gasbindestrumporna. Jag var med andra ord väldigt redo. Tills de kom och meddelade att han trots allt dykt upp och jag var tillbakaflyttad till halv tio. Så det blev att sitta helt stilla i sängen i två timmar och bara vänta tills de satte droppnålen i armen och rullade iväg mig till operation.
Konstigt nog var jag inte så värst nervös. Jag tror Petter var nervösare. Han lät så iallafall.

Väl inne i operationsrummet så blev jag presenterad för gänget, två narkossköterskor, två narkosläkare, tre sjuksköterskor, en undersköterska, två elever, två kirurger och en snubbe som jag inte riktigt visste vad han gjorde där. De lade mig på sidan med magen på ett litet bord bredvid den ytterst smala britsen och så fick jag andas in syrgas. Den ene kirurgen, inte doktor Peter, tittade på benet och konstaterade att det var nödvändigt med transplantation. Narkossköterskan gav mig något lugnande som påbörjade narkosen genom nålen i handen och det medlet hade den underbara bieffekten att jag inom två sekunder hade en mycket stark löksmak i hela munnen. Det hann jag dock inte lida av så mycket för sekunderna senare slocknade jag.

När jag vaknade, drygt två timmar senare, låg jag på uppvaket. De fick lite panik när jag försökte sätta mig upp och krävde att få gå å kissa för uppenbarligen hade jag blivit inrullad typ fem minuter tidigare och förväntades sova i iallafall en timme till. Så de tryckte ner mig i sängen och tillslut slocknade jag igen. Nästa gång jag vaknade var klockan ett och jag ville gå upp och kissa. Det fick jag inte eftersom de tömt blåsan med kateter under operationen. Jag struntade lite i det och ville ändå gå och kissa, inte för att jävlas utan för att jag var kissnödig. Efter mycket tjat gjorde de äntligen ett ultraljud och konstaterade att blåsan var full och då, äntligen, fick jag gå upp och kissa. Då upptäckte jag att jag bara hade bandage på ena benet och inte på det andra och en sköterska berättade att det inte gått att transplantera på grund av att jag hade för mycket blod. Doktor Peter hade lyckats få ihop benet ändå. Gipset som de hotat med slapp jag också, eftersom jag är så vansinnigt gravid att risken för att jag ska börja samla på mig vatten ses som alldeles för stor för att de ska vilja låsa in benet i en fast form. Sedan fick jag fyra isglassar och vid halvfyra kom en sköterska och rullade upp mig till mitt rum där Petter och en jättefin bukett tulpaner från Andreas och Mai väntade.

En barnmorska kom och lyssnade på bebisens hjärtljud, vilket var väldigt välkommet eftersom den lille rackarungen sovit i flera timmar och inte gjort något väsen av sig. Dock piggnade han till efter att vi fått konstaterat att han mådde bra och började sparka lika vilt och galet som vanligt.

När bedövningen från operationen började släppa så blev det inte alls spännande att vara nyopererad i både ben och ljumske. Det gjorde vansinnigt ont, speciellt efter att jag varit lite tuff och insisterat på att få gå själv till toaletten. Till slut låg jag bara och skrek i sängen och då kom det en ängel till sköterska med en morfinspruta som han stack i benet på mig och någon minut senare var livet betydligt roligare.

Det bästa med gårdagen var dock inte morfinsprutan utan det var när doktor Peter kom förbi för att prata med oss efter operationen. Han berättade att allt gått bra och att de tagit en första titt på lymfkörteln och att den såg fin ut. Om det är långt gången cancer i lymfan så är körteln vanligtvis missfärgad och hård men min var normal i färgen och alldeles mjuk så han bedömde riskerna att cancern spridit sig ut i resten av kroppen som i det närmsta minimal. Den kan fortfarande ha spridit sig in i lymfan, men i såfall så har de den under kontroll och det kan inte ta död på mig. Det var således det bästa besked vi kunde få och han var lika förvånad som vi. Vid en så djup och aggressiv cancertumör som jag hade så BORDE det gått värre, så vi har haft en jävla tur.

När han gått satt vi mest och höll varandra i handen och grinade lite av ren lättnad. Det känns lite som om det är över nu, även om det självklart inte är det. Men som mest behöver jag en operation till, alternativt någon typ av behandling, men sedan är det bra. Det har inte spridit sig någon annanstans, de har det under kontroll och prognoserna för framtiden ser ohyggligt mycket bättre ut än vad de gjort sedan allt det här började. Troligtvis kommer det dyka upp nya tumörer i huden under de närmsta åren, men dem kommer läkarna att hitta fort och det kommer aldrig mer hinna gå så här långt. Om tio år kanske jag tillochmed kan bli friskförklarad!

Så, nu är jag äntligen hemma, med ett ben som känns som om det blivit manglat och uppbränt och en ljumske som verkar vara alldeles för liten, men med bättre besked än vad vi vågat hoppas på och det är inte fullt så tungt att ha cancer när man vet att risken att man ska dö av den är i det närmsta obefintlig. Nu är det bara att kämpa ner den skiten som är kvar och sen kan allt återgå till det relativt normala igen.
Och framför allt - bebisen får födas den 14 juni på NORMALFÖRLOSSNINGEN, utan en massa konstiga läkare på plats och Elis och Loke behöver inte ha en mamma och en pappa som balanserar på gränsen till förtvivlan varje dag. Det gick vägen och nu ska vi bara smälta det.

Om tre veckor slipper jag kryckorna och då ska stygnen tas bort på benet. Tills dess bör ju också de stora blåmärkena på händer, armvek och underarmar bleknat så jag slipper se ut som en nåldyna. Om drygt fyra veckor kommer provsvaren på lymfkörteln och då får vi veta vilka åtgärder de sätter in då, ytterligare operation, behandling eller ingenting. Gissa vilket vi hoppas på! ;)

Tack för allt stöd och alla tankar, för alla mess, meddelanden, mail och samtal. När vi landat lite och jag slutat ta de här små roliga tabletterna som jag ska äta ett par dagar framöver så börjar vi nog svara i telefon igen, men tills dess så lever vi nog i vår bubbla här hemma på byvägen.

Kram Lina och Petter