ÖstadByväg

jodå, nu är man över strecket och medlem i 30-klubben.
Känns väl ungefär som det gjorde förut.
Tack alla fina som gratulerade och tack till Sigge med föräldrar för de fina blommorna. Och så klart tack till Björn för surprisebesöket, du är alltid lika välkommen!

Imorgon är det dags för Sahlgrenska igen.
Vi har nu tagit beslutet att det ska gå bra. Att cancern inte ska få ta mer tid och ork än nödvändigt och att det får räcka med dåliga besked nu.
Nu hoppas vi bara att farbror doktorn förstår det också.

Och, eftersom jag blivit gammal, så har jag engagerat mig politiskt. När faan blir gammal blir han religiös säger man ju och det är väl något liknande som händer här. Nu jävlar ska det blir ordning på torpet ;)

Idag är det fyra år sedan Loke medelst sugklockan drogs ut i denna värld. Det var han själv också mycket medveten om när han vaknade tre minuter över sju imorse, kröp över och viskade i mitt öra:
- mamma, jag fyller år idag. För det är söndag nu. Jag har inga dagar kvar att räkna bort mer.

Mormor och morfar hörde att den lille börjat vakna till och skyndade upp med skönsång (?), födelsedagståg och presenter.

Det härligaste med Loke är att han blir precis lika glad för kalsonger och tröjor som han blir för en liten Emil Sayfutdinov.

Det är drygt fyra år mellan de här bilderna och han har blivit såååå stor. Konstigt, Petter och jag har ju inte åldrats alls...

Elis fann sig någorlunda i att Loke fick massor av paket och inte han. Dock fann han tröst hos mormor och i sin nya fina tröja och sina självlysande stjärnhimmelsstjärnor som han fick i Elispresent.

Morfar blev alldeles slut bara av att tänka på barnkalaset som snart skulle börja och slocknade med Jack i soffan.

Klockan två började anstormningen. Loke hade själv gjort inbjudningslistan och bjudit in sina bästa kompisar från dagis och så klart också stora kärleken My. Favorithänget blev inte, som vi föräldrar hoppats och trott, lekrummet utan brandbilssängen. Adam, Isac och Liam släckte bränder för glatta livet och Asta hade ansvar för blinkljuset. Loke var mest nöjd med att få låna Isacs häftiga riddarhjälm och fina svärd.

My och Asta känner inga könsgränser, de lekte lika vilt och aktivt som killarna. Om det nu var någon som var orolig att så inte var fallet.

Även dukningen var minutiöst planerad av Loke som själv valt motiv på både duk, tallrikar och muggar

Ropen skalla: tårta till alla!

Så här arg blir en fyraåring om han inte får vara med och blåsa ut ljusen på födelsedagståget. (bortse från den inte alls curlande modershanden som genast tände ljusen igen och lät honom få ett försök till...)

Fiskdamm är ett obligastoriskt inslag på varje barnkalas. Det är, förutom tårta, egentligen det enda inslaget som passar sig på ett barnkalas för ungar i fyraårsåldern. Det var projekt nog att samla dem för den här aktiviteten - att försöka få dem att delta i organiserade lekar eller dylikt hade nog orsakat tryck över bröstet för de vuxna inblandade.

Huruvida Emil fick stickningar i vänsterarmen av barnkalasatmosfären låter vi vara osagt men han somnade iallafall sött med Jack i ett undanskymt hörn av vardagsrummet. Emil var föriövrigt bitter över att han och Anna var de enda som var "tvugna" att stanna kvar med sina barn. Vi förklarade dock att det inte var ett straff utan en ynnest.

Milton var också spiderman, fast jättejättestark.

När kalaset var slut och alla gått hem var Loke en mycket nöjd och glad kille. Han sammanfattade dagen som alldeles, alldeles underbar och tyckte att alla dagar skulle vara så här roliga.
Så, då kan vi väl känna att vi gjorde vår föräldragärning väl idag.
Och vår lille fyraåring somnade sött i sin brandbilsöverslaf, iklädd spidermandräkten som han vägrade ta av sig. Hans sista ord innan han somnade var:
- Mamma, jag är så glad att jag har en så fin brandmansdräkt och att mitt kalas var så fint.
Och Loke, pappa och jag är så glada över att vi har en så fin son att ha kalas för.
Grattis på fyraårsdagen älskade unge.

Bättre hade vi inte kunnat önska oss.

Idag hade vi finbesök på byvägen för idag var nämligen mostrarna Rundberg och Bohman och kusin Niklas här och firade Loke och hans mor som fyller år de närmsta dagarna.
Jack blev helförvirrad, vem var egentligen mormor? Plötsligt var det tre tanter som påminde ganska mycket om varandra som alla hade full fokus på honom och ville pussas. Han klagade dock inte på uppmärksamheten ;)

Elis använde mossen som förvaring/soptunna när han skalade clementin.

Laila har inte varit här förut så därför var det extra speciellt roligt att hon hängde på och kom hit. Vi tyckte dock allt att Allan gott kunde följt med. Han ringde visserligen och gratulerade men det fanns både smörgåstårta och tårta över så att det hade räckt till honom också. Vi får ta det till våren.

Jack stormyste idag och Niklas hittade en speedwaybok han inte hade läst förut. Lyckan var total.

Loke visade upp sina kunskaper i wii-bowling och visade Niklas som, med lite mer träning, också kommer bli en grym låtsas-bowlare.

När gästerna åkt hem till Jönköping var det dags att varva ner. Elis läste bok med mormor och Loke spelade lite golf. Sedan läste mamma saga och tänkte att Loke skulle få följa med ner och hänga lite när Elis somnat. Dock somnade storebror först och snarkade så gott när lillebror somnade så han fick sova kvar.
Imorgon blir han fyra år.
Helt galet!

men vad är det för något egentligen?

...på pizzerian i Alingsås

...i hoppgungan i köket

...i väntan på maten.

Det gick bra idag.
Jag får behålla mina prickar.
Tre av dem är visserligen inte riktigt som de ska men de får sitta kvar ett litet tag till.

Inga nya knölar hittades.
Lymfkörtlarna under högerarmen var lite svullna men det berodde troligtvis på amningen och en vilande förkylning.
Vi kör på det tills vidare iaf.

Nu ligger all fokus på att se till att den här lille killen får en underbar fyraårsdag.
Han har idag skickat ut inbjudningarna till fyra killkompisar, Asta och sitt livs stora kärlek (efter mamma så klart) My.

Joråsåatte... idag är det måndag. Igen. Den andra måndagen 2011 var marginellt bättre än den första och nu hoppas vi att det är en trend som håller i sig.
Idag började dagis igen, till allas stora glädje. Det kan tänkas att Jack inte brydde sig alls huruvida det var dagis eller inte men kanske - KANSKE - saknade han att bli dreglad på magen och matad med nappen bakochfram. Man vet ju inte.

Idag har vi fått ytterligare en handledd guidad tur på den stig vi ska följa för att inte dras ner i misären som följer på en kronisk cancerdiagnos. Man skulle också kunna säga att vi varit hos psykoterapeuten men det har liksom inte samma klang. Hon är bra, vår psyktant, riktigt bra. Hon gör det lättare. Och det är uppskattat så här dagen innan vi ska till hud och kolla nya och gamla prickar.
Onsdag ska vi till fru Unander, bästa docenten på den här sidan Sverige. Hon lugnar, förklarar och bedömer allmäntillstånd och venlafaxinbehov. Underbar kvinna.

Det är alltså mycket nu. Och den 20:e ska vi till Mattsson. Usch.

Innan dess är det den 18:e. Och då är det 30 år sedan jag föddes. The big three-o. Man ska visst fira sådant med ett hejdundrande kalas, öppen bar, riktiga inbjudningskort och hela schabraket men vet ni? Jag orkar inte riktigt. Inte nu. För trettio är inte så viktigt, om jag fyller 40, då jävlar ska jag fira! Nu firar jag med familjen och släkten och de som bor här i närheten. Ni som har en bit att resa får gärna komma i sommar, då fyller ju min bättre hälft år också och jag tror nog att jag fortfarande är ung nog att festa då. För jag har ingen trettioårskris på gång. Jag har redan allt jag drömt om. Jag har min man, den ende jag verkligen älskat, han som gör mig hel och får mig att skratta varje dag. Jag har våra tre söner, de vackraste och mest fantastiska man kan önska sig och vi har vårt hus och vårt liv här. Och livet är gott. För det allra mesta. Om man bara lär sig att parera de värsta slagen och ducka den jävligaste statistiken, vilket vi börjar bli värsta Muhammed Ali på nu.

Men just ikväll är det lite tungt. Det är oroligt inför imorgon. Jag vill verklligen inte att de hittar mer nu. Jag vill ha kvar resten av prickarna. Jag vill ha kvar resten av mitt liv.

Ojojoj, vilket dramatiskt och gnälligt inlägg det här blev då. Det var inte meningen. Egentligen tänkte jag bara bespara mig en massa sms- och mailsvar genom att berätta offentligt vad jag önskar mig i trettioårspresent.
Det är en ganska lång lista, klischéaktigt nog toppad med "en friskförklaring", men eftersom ingen av er kan trolla - mig veteligen - så nöjer jag mig med något så ärligt som:

• Vad som helst*. Om du nu insisterar på att köpa något, vilket faktiskt inte behövs för vi har rätt mycket grejer här, så blir jag glad för vad som helst. Bara det är papper runt uppskattar jag det.**

Och så avslutar vi dagens inlägg med två omotiverade bilder på Jack, exponerad i PhotoBooth av sina föräldrar. Lilltrollet, han är så söt!

---

* - ok, om ni verkligen inte kommer på något annat så är presentkort på IKEA alltid välkommet så här i köksutbyggartider.
** - nej Hasse och Andreas. Det var ingen utmaning. Don't push it.

Loke; känslig, humörsvängig, klok, tävlingsinriktad, eftertänksam och väldigt mån om sin minste lillebror. Leker gärna med store lillebror, dock på sina egna premisser. Tänker väldigt mycket på livet och döden och har proklamerat sig vegetarian eftersom han "inte vill att vi ska döda djuren. Då äter jag faktiskt hellre potatissoppa. Och fisk. Jag tycker ändå inte om fiskar." Och så vill han ha kyckling på fredagar. Där kompromissar han inte. Älg vill han dock inte att någon alls ska äta för älgar är så fina. När han blir stor vill han bli astronaut eller superhjälte. Och så vill han bli mamma, för mammor är så varma och då behöver man aldrig frysa.

Elis; envis, enveten och viljestark till tusen. Man kan läsa av Elis minsta tanke i hans ansiktsuttryck, han är som en öppen bok. Busigare unge får man leta efter, han testar gränser till tusen just nu. Leker gärna med lillebror men kan inte låta bli att putta lite på honom så fort vi tittar dit, för att kolla vad som händer då. Saknar fullständigt förmågan att sitta stilla. Pussas med blås och äter lätt sin vikt i godis om han bara får. Bjuder, det gör han inte. Inte ens om han måste. Glad är han nästan jämt. Slog sönder sitt sista elefantglas vid middagen igår och är inte alls nöjd med det. Utan elefanter vore livet fattigt för vår Elis.

Jack - glad, välartad och välsovande. Det tredje sviktar lite till och från men han sover iallafall i sin egen säng större delen av natten. Han flinar så fort man tittar på honom och frossar i pastaochbroccoli från Hipp. Gröt går också an men om han inte får sin dagliga ranson mjölk blir han skogstokig. Han älskar att bli blåst på magen av brorsorna, det är betydligt roligare om de gör det än om mamma och pappa försöker. Har en förkärlek för att dra far i skägget och kräkas på besökare. Tykänns inte för fem öre och är vårt lilla lyckopiller.

Han är så fin, vår minste lille pojk. Fin och glad. Och tjock. Tjockare nu än förut faktiskt. I vissa vinklar är han bredare över kinderna än över pannan. Det är ett ädelt drag. Han står sig gott över vargavintern iallafall.

Se så snällt de sysselsätter sig. Varsinn liten pärlplatta blev det, jättefina båda två. Och det är nog den här sortens aktiveteter de här båda ska pyssla med. De ska iallafall inte tävla. Det beror på två saker:
1. Loke blir vansinnig och jätteledsen om han inte vinner.
2. Asta är inte med om hon inte vinner.
ergo = de ska i allafall inte tävla. Pärla går bra.

"Alla på Emil" går också bra. Det är en aktivitet som passar alla barn. Och Anna.

I torsdags åkte familjen Fraldesson till Lekplayset i Alingsås och fann det roande. Det var ungefär som de stora leklanden i Göteborg fast mycket mindre och mer överskådligt. Här kunde vi föräldrar sitta på ett och samma ställe och se ungarna medan de klättrade och lekte, mycket föredömligt.

Anna och jag hängde med på första rundan upp i leklandet och tyckte att det var en bra idé att åka i den långa spiralrutschekanan med ungarna. Så här efteråt, med brännmärken på knän och armbågar och ungar som skrapade pannan i väggarna under den vansinnigt snabba och snurriga färden ner kan vi väl känna att det inte alls var en bra idé. Så nu vet vi det tills nästa gång.

En av anledningarna till att vi föräldrar i lugn och ro kunde sitta utanför själva lekytan och umgås var att våra stora barn är så fantastiskt duktiga och välartade. Här hjälper Loke och Asta Elis att klättra upp till den inte alls lika farliga blåa rutschekanan.


Vilken teknik, vilket samarbete! Fem stjärnor till både Asta och Loke för kompisinsatsen.

Dagens tips: lämna inte plånboken i jackfickan när barnen leker. Folk tar era visa-kort och ert körkort. De lämnar dock blomstercheckarna och högkostnadskortet.

Våra pojkar har världens bästa morfar. Han må vara lite oförstående inför trots, treårsspring-i-benen och brist på bordsskick hos barn under fem år men han sätter alltid och jämt Loke, Elis och Jack i första rummet. Så, när han såg den här sängen i en affär för drygt ett år sedan så bestämde han där och då att Loke och Elis skulle få den. Och därmed basta. Och i julas fick de den i julklapp och igår var morfar här och levererade den.

Bilen har ratt och fungerande lysen samt en röd saftblandare på taket. Allt två små grabbar kan önska sig med andra ord.