ÖstadByväg

fast det var ju inte riktigt sant.
För jag har fått reda på resultatet av operationen och det var gott. Det var mycket gott tillochmed, speciellt för att vara vi. Formen av njurcancer jag landat hem heter kromofob njurcancer. Den var dessutom klarcellig vilket är mycket, mycket bra. Den klarcelliga njurcancern är nämligen, av de fyra sorternas njurcancerceller som finns, den minst spridningsbenägna. Kromofob njurcancer utgör 5% av de totala njurcancerfallen. Med tanke på att njurcancer drabbar ungefär 1000 personer/år, varav 2/3 är män och 92% är över femtio år så antar jag att jag är den enda personen i Sverige som landade hem en så pass bra kombination i år ;) Visserligen vet jag inte riktigt vad det innebär att den är kromofob men min läkare lät inte så oroad när han sa det så jag tänker att det säkert inte är något farligt. Utöver cancer då. För det är ju inte bra.

Det som är minst bra är att jag nu fått två av varandra oberoende sorters cancer inom loppet av ett år. Och jag har precis fyllt trettio. Det är inte optimalt. Det är tillochmed ganska jävla långt ifrån optimalt. Man skulle nästan kunna säga att det är intimalt. Eller katastrofalt. Men vi jobbar på och finner tröst i att man fick bort all njurcancer i njurtrakten vid oeprationen, att ingen spridning kunde upptäckas trots att de letade i buken och att om det nu är njurcancer som sitter i lungorna på mig (jag har två förändringar i vänster lunga som ska kolla ytterligare den 5 maj) så går det faktiskt i vissa fall att bota med operation. Och lymfkörtlarna håller sig passiva efter melanomet. Det står still. Och det går bra nu. Om man nu kan säga så när man har två cancrar.

Och nu har jag inte längre heller så ont. Jag har slutat med de starka smärtstillande tabletterna nu för jag insåg ganska snart att tradolanen tenderade att bli min allra bästa vän i hela världen där ett litet tag. Och då är det bättre att göra slut än att hålla ett dysfunktionellt förhållande igång. Så jag förlitar mig numera på min kära och trygga kamrat pamol och the occassional oxynorm. Inte fullt så hett men betydligt bättre för hälsan.
Jag sover bra nu också, mycket bättre än innan. Jag tror att det beror på att jag har haft den här skiten med njuren gnagande i bakhuvudet ända sedan i juni då jag började få problem första gången. Men nu är den borta och även om jag har en diagnos till så har jag hellre det än går och oroar mig. För jag kände att något var fel. Och det var det också. Och nu, just nu, känner jag mig helt ok. Och det tycker jag bådar väldigt gott inför framtiden.

Och tack för allt stöd, både via sms, besök, telefonsamtal, blommor, pm, facebook och bloggen. Det betyder massor.
Tack.

Titta här!
Kolla in vilka snygga ungar vi har.
Idag kom ett paket på posten (tekniskt sett kom det på skärtorsdagen men vi hann inte hämta ut det innan grabbarna åkte till mormor och morfar över påsk) med de här underbara tröjorna till grabbarna.
Eftersom vi har lite märkliga - notera att det bara är vi som får säga så om våra barn - barn så ville Loke och Elis direkt ta på sig tröjorna för att sedan "gå på promenad och visa alla hur fina vi är när vi ser samma ut".
Det är dock inte så lätt att fånga tre yrväder på bild, speciellt inte när man bara har batteri i kameran så att det räcker till två rutor. Så det här blev resultatet. En annan, lite mer fokuserad och välorganiserad kommer säkerligen senare. När vi drogat ungarna med valium och laddat kameran.

Bara för att mormor åkte hem till Västervik betydde ju inte det att allt var glass och pannkaka här. Som tur var kom farmor och farfar då till Sjövik och styrde upp tillvaron.

Farmor passade också på att fylla år under besöket, vilket uppskattades storeligen av alla i familjen eftersom det då vankades tårta.

Farmors födelsedag var också årets första barfotadag för barnen. Härligt väder och glada ungar. Och jag tar tillbaka det där om att alla var glada för tårtan. Jack var väl inte direkt överförtjust. I sannings sin fars son.

Här hjälper grabbarna till att stapla upp den nyhuggna veden mot väggen utanför vedboden så att den ska torka i tid till eldningsdags.

Farfar (här på eminent bild, tagen av mästerfotograf Loke) högg - a ni kommer aldrin å trott - ved i finaste söndagsbyxorna. Något sådant är värt att notera. Han skärpte dock till sig snart och hämtade ut arbetsbyxorna. Men ändå. Det hände. Vem vet vad som händer härnäst? Grisar som flyger?

Grabbarna var påskgubbar också innan de åkte med farmor och farfar till Västervik på skärtorsdagen. Fast, som vanligt, så var de inte som alla andra barn. De var nämligen Robin Hood-påskgubbar. Givetvis.
Så tack farmor och farfar för all hjälp, för all mat (och mycket mat blir det när farmor får råda i köket) och för att ni ställde upp utan att tveka när vi behövde er. Ni är guld värda!

Förra onsdagen, den 30:e april, tog jag bort min högra njure. Underrförstått i det är att jag inte själv kan ta hand om barnen när Petter jobbar på ett par veckor. Så mamma kom hit.

Hon kom redan på lördagen och stannade i tio dagar och tog hand om barnen, mig och huset. Petter tog hand om sig själv, mig, barnen och barnen tog hand om mig. Jag tog mest tabletter.


Mormor sov uppe med ungarna och jag och Petter har sovit nere i lekrummet. Det har varit, och är fortfarande, jävligt jobbigt att höra sin son gråta och inte kunna lyfta upp honom och trösta honom men jag vet att han har varit i goda händer. Så tack mamma för att du kom och för all din hjälp. Och för att du verkligen var min Mamma med stort M när jag som mest behövde dig. Du är bäst!

De initierade minns säkert mästerverket som ALBADI-produktion gjorde under TV-termin på journalisthögskolan. För er andra kan jag sammanfatta det hela i tre ord: champangegaloppen och Metallica.

Elis blir nog ingen hårdrocksgitarrist. Mer en Woodstock-gitarrspelare...

Loke å andra sidan, han har poserna klara.

Så, nu är jag hemma igen.
Jag har ont som faan, är väldigt trött och har väl fortfarande lite svårt att fatta att jag nu har två cancerformer (cancrar?) istället för en men vi hoppas ju på  att njurcancern försvann helt och hållet vid operationen. Besked om det får vi den 18 april. Eller om det var den 19:e.

Det är oavsett vad väldigt skönt att vara hemma. Mamma har varit här i tio dagar nu och skött marktjänsten medan Petter har jobbat. Loke och Elis tajmade ju allt perfekt och kom hem från dagis med vattkoppor samma dag jag kom hem från sjukhuset, men de har klarat sig bra med bara några få prickar och nästan ingen feber så det har varit full fart i huset ändå. Elis har varit lite ledsen två nätter och kliat sig men i övrigt har det inte märkts på dem att de varit sjuka.

Jack har fyra nya tänder i överkäken på väg så han har inte heller varit på topp. Lite feber, mycket bajs och väldiga mängder skrikandet på nätterna har det varit men nu har tänderna tittat ut så det blir nog bättre framöver.

Och på det stora hela kör vi väl på att "det blir nog bättre framöver". För det blir det nog.

Nu är det klart. Nu har jag bara en njure och den andra - den som betedde sig illa - ligger under ett förstoringsglas någonstans. Onkologen hade nämligen fel. Det var cancer i njuren; njurcancer. Men i övrigt gick operationen väldigt bra. Kirurgen försökte ta den med titthål så jag har tre små hål och ett ganska litet snitt på magen, vilket ju är betydligt bättre än det dryga 20-centimeterssnittet jag hade väntat mig. Jag var svårstucken som vanligt och vaknade på IVA med nålar i både händer, armveck och fötter. Jag hat också lärt mig att mun spruträdsla och totala fobi för nålar står i direkt relation till smärta; första dygnet fick jag drygt en spruta i halvtimmen och jag blev lycklig varje gång jag såg nålen... Nu är det lite bättre men jag har fortfarande ont. Det är konstigt för kejsarsnittet såg ju mycket värre ut men skillnaderna i smärta är enorma. Med snittet var det sårsmärta, nu är det mer muskler- och vi-har-sprängt-en-brandbomb-i-din-mage-smärta. Nåja, mamma är här och tar hand om barnen nu, petter är på väg hit och jag lever och mår relativt bra. Jag suger näring ur lyckoönskningarna och hälsningarna ni lämnar och lovar att uppdatera lite mindre,förvirrat och mer nyktert nästa gång. Peace out!