ÖstadByväg

Jag har en fantastisk make. En enastående man. En underbar Petter.
Idag är nämligen dagen då han skär upp sin pung för mig. Vad säger kärlek om inte det?
Dock gör han inte det här bara för skojs skull som ett partytrick hemma i vardagsrummet utan låter en utbildad läkare göra det. Sterilisering kallas det. (Kastrering är något helt annat och det har läkarna försäkrat oss om att de också är medvetna om och att de inte kommer blanda ihop de två.)

Det är dock faktiskt inte bara mitt fel. Vi hade diskuterat det här innan och det var Petters egen idé att han skulle sterilisera sig efter att Jack föddes. För tre fantastiska grabbar räcker faktiskt. Jag har på intet sätt tvingat honom, även om det säkerligen finns de som tror det. Jag har faktiskt tillochmed argumenterat emot det med hänvisning till det faktum att vi kanske vill ha en sladdis om sju-åtta år.
Men så sa doktor Matsson att jag inte får bli gravid mer, inga fler tjockmagar och cancergynnande grossesser, och då var det ju liksom inte upp till oss längre. Petter fick förtur i operationskön och istället för ett halvår tog det tre veckor mellan definitivt beslut och operation.


Alla som känner Petter någorlunda kan säkerligen föreställa sig hur sur han blev när jag tog upp mobilen och tog kort på honom i ovanstående utstyrsel. Jag utnyttjade dock hans fobi för att ställa till en scen i offentliga rum (han har tillochmed svårt att tala i normal samtalston i väntrum och/eller andra lokaler där man har okända omkring sig så risken att jag skulle få bassning för mitt djärva tilltag var liten) och tog kort ändå, för att föreviga honom som fertil en sista gång.

Sedan blev jag tvungen att åka därifrån. Petter tyckte att det var onödigt att jag satt där och ugglade. Så jag åkte hem och skrev det här inlägget istället. Och tänkte en hel del på hur mycket jag älskar honom som gör det här för oss. En bättre man hade jag inte kunnat önska mig.

Jag har startat en insamling via cancerfonden och alla pengar som kommer in går direkt till dem och till forskning kring olika former av cancer. I menyn till höger ser du en länk till insamlingen *hint hint*

Första barnet är givetvis Elis.
Kännetecken: Elis öppnade inte ögonen förrän han var drygt en vecka gammal så han blundar på alla de första bilderna, samt att han hade ett decimeterlångt "ögonveck" som var alldeles bedårande.

I mitten var det, givetvis, Jack.
Kännetecken: Han har lite ljusare ögon än vad bröderna hade i den åldern och väger dryga halvkilot mindre.

Den sista bilden föreställde vår lille Loke.
Kännetecken: Han togs med klocka och fick en annorlunda huvudform på grund av det. Han hade även ett veck i pannan under sina första månader.

Dock konstateras att de är väldigt lika våra grabbar. Inte ens deras mormor och morfar lyckades se skillnaden. Både Petter och jag fick fundera ett bra tag innan vi såg vem som var vem.
Och så står det ju ganska klart att de Johanssonska generna är ganska dominanta...

Dagen började inte bra eftersom pappa Petter inte var hemma och det var alldeles tomt och kallt i sängen när jag vaknade. Därefter blev det fullt ös när Anna ringde vid 8:10 för att kolla att vi var vakna och på g eftersom det var fotografering på dagis vid nio.
- Senast tio i måste ni vara där, sätt fart nu! uppmanade hon mig vänligt.
Sagt och gjort. Jag vaknade, väckte Elis och Jack (Loke var redan vaken). Klädde på mig och Jack, skickade ner Loke och Elis att borsta tänderna. Bäddade sängen, kokade gröt och te, såg till att grabbarna åt upp gröten och drack upp mjölken, gav dem varsin actimel och lite banankaka. Därefter fick de klä på sig (ingen frukost på de i förväg planerade fotografikläderna!) och så skulle alla ungar tryckas i ytterkläder och placeras i bilen och så åkte vi.
8:46, drygt en halvtimme efter att vi vaknat, var jag och de tre barnen på dagis, påklädda, nyborstade, mätta och i tid.
8:53 kom Anna med sina kids. Hon har två barn, femtio meter att gå och gick upp vid halv sju.
Jag vann.

Eftersom jag är en bra vinnare och Anna en än bättre förlorare hämtade vi hem ungarna efter fotograferingen och åkte till donkan med dem. För oss som mönsterföräldrar är det viktigt att barnen får i sig en varierad och näringsrik kost varje dag och så även igår.

Det är också viktigt att hålla kontakt med naturen. Här tittar vi på getter, får och höns på Nolhaga. Loke, Asta och Algot var mycket entusiastiska. Elis ville mest att djuren bara skulle försvinna och lämna honom i fred. Utom fåren då. Elis gillar bä.

Loke har ju gått och gift sig med My på dagis (My har tidigare varit ondskan personifierad i Lokes värld och så fort något gått sönder, han haft ett blåmärke eller varit allmänt nedstämd så har det varit Mys fel. En gång när Elis mystiskt ramlade huvudstupa efter att ha tagit Lokes bil så hävdade Loke på fullt allvar att det var My som puttade honom. Vi var då i Västervik.) men han har berättat att Asta inte tar illa upp eller blir svartsjuk, vilket är tur eftersom han och Asta är gifta sedan tidigare. Jag antar att man inte behöver göra hindersprövning på dagis.
Dock konstaterade Loke i bilen på väg till Alingsås att Asta är hans bästa tjej. Ändå. Varför hon är det ändå vet jag inte, men så sa han.


Algot och Elis turades om att köra bilen respektive växla. Det kunde snart konstateras att världen kommer förbli ett bättre ställe att leva på om ingen av dem någonsin får ta körkort.

Jack var inte så värst aktiv i lekandet men han pratade ganska länge och ingående med sin mamma. Jag tror att det handlade om mjölk. Det känns som det enda ämnet han har konversationsskills i.

Tyvärr bröt vi dagens nyttiga McDonalds-trend med intag av banan. Elis protesterade genom att sekunden efter att den här bilden togs kasta sin banan i sanden och hävda att han tappade den. Så enkelt slapp han dock inte undan. Loke delade snällt och broderligt med sig av sin banan som Elis sedan snällt glafsade i sig.

När mammorna bestämde att det var dags att åka hem var Loke och Asta inte alls övertygade om att vi hade rätt. De hävdade att det fanns gott om tid kvar att leka i lekparken. Vi hävdade motsatsen och hänvisade till det faktum att gymnastiken börjar vid fem och vi måste hinna hem och äta lite innan. Det argumentet fungerade inte. Argumentet "om ni inte kommer och sätter er i bilen nu så struntar vi i gymnastiken ikväll och så får Elis och Algot gå istället för er" funkade dock. Kan man inte leka hem dem får man hota hem dem. Parenting 2.0.

Loke, Elis och Jack.
Ni måste förstå, det var inte så här det skulle bli. Vi kunde aldrig ana hur fel det skulle bli och på så kort tid. När Loke började växa i min mage var allt fortfarande ok. Sedan kom valet 2006 och allt gick åt helvete. Vi trodde verkligen att den mandatperioden bara skulle bli en parantes i historien, i era liv. Det var inte vår mening att föda fram er till ett borgerligt Sverige. Vi önskade er en bättre framtid, bättre förutsättningar och ett bättre Sverige.
Idag står det klart att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, troligtvis som vågmästare tillsammans med borgarna i alliansen. Sverige är inte längre ett land utan främlingsfientliga partier i bestämandeposition. Vi röstade emot. Vi gjorde det vi kunde för att säkra ett rättvist, solidariskt och humant land för er att växa upp i. Vi räckte inte till. Förlåt. Vi gjorde så gott vi kunde.

Farmor, farfar, Tualie, faster Åsa och Andreas har varit på besök. Fullt hus med andra ord.
Åsa och Andreas kom för att gå på Liseberg. Farmor och farfar kom för att fira Elis. Och för att göda oss tror jag.
Farmor Monika har nämligen en tendens att alltid planera för nästa måltid. Hon hade med sig två stora byttor med färdiglagad chiliconcarne när hon kom och när hon är här så äter vi punktligt, med grönsaker till varje mål och efterrätt minst två gånger om dagen. Här var det fika med yoghurt, smörgåsar, banan, kiwi, festis och kärleksmums.
Man svälter liksom aldrig när farmor är här. Det är ett under att inte barnen Johansson rullar fram.

Helt plötsligt blev vår stora kille ännu större. Idag lärde han sig nämligen cykla utan stödhjul.
Han har försökt en gång hos Asta förut och en gång igår men det var inte ens i närheten. Idag försökte kusin Tualie först och hon lyckades. Troligtvis väckte det tävlingsinstinkten i Loke för när han försökte direkt efteråt så trampade han helt sonika iväg när man släppte taget om pinnen. Stora killen!

idag var det val. Vi gjorde så gott vi kunde och kan nu bara hålla tummarna för ett mer humant Sverige framöver. Utanför vallokalen stod en folkpartist som likt en harpya attackerade mig när jag tillsammans med Loke gick in för att rösta.
- Unga dam, jag noterar att ni är mor. Säkerligen vill ni då stödja alliansen i vår kamp för vår unga nation. Vi ska drilla dem i liberal jugend, sy dem fina uniformer, göda dem med den finaste maten och betygsätta dem redan på bb.
Skräckslagen ryggade Loke tillbaka, tårarna rann ner för hans kinder och rädslan lyste i hans ögon och han snyftade fram:
- Snälla mamma, gör inte så emot mig.
Så jag vände mig artigt och belevat till folkpartisten och sa med min allra vänaste röst:
- Tyvärr. Jag har valt att rösta på den andra sidan. Men tack ändå och all lycka till dig och dina sympatisörer.

Eller. Så gick det till så här:
fp-tanten: öh du, du har ju ungar. Då är vi det bästa alternativet.
jag: du kan väl ändå inte mena allvar?
Loke: mamma, vad sa tanten? var hon dum?
jag: ja.

Vi har världens finaste vänner i Anna och Emil. De ställer upp i vått och torrt och utan dem hade vi haft ett bra mycket tråkigare, fattigare och praglösare liv just nu. Som tack för det så tog vi med dem ut på restaurang i lördags medan barnen passades av respektive farförälder.
Jack fick dock hänga på eftersom han är lite beroende av mig för mat, men han uppförde sig exemplariskt och satt mest och jollrade i sin stol under de dryga 3 timmar vi var på restaurangen. A-barn.

Vår lillkille, lille storebror och store lillebror, blev två år i lördags. Tiden har gått osannolikt fort sedan han föddes och det känns konstigt att tänka att det var två år sedan han låg och skruttade på min arm hela nätterna. Elis var ju väldigt speciell när han var en liten kille. Han var exceptionellt stark i nacken redan som nyfödd och lyfte huvudet en dag gammal. Han rullade runt vid två veckor och var allmänt stark i kroppen. Han var dessutom väldigt snuttig och närhetssökande och sov på min arm varje natt tills han var drygt åtta månader, vilket var mysigt men lite krampframkallande.
Något Elis varit hela tiden är otroligt söt. Inte bara så där som jag säger för att han är min son utan han har faktiskt varit otroligt söt. Med ett jävla temprament. Vi trodde ju att Loke hade humör men det lärde vi oss kvickt att han egentligen inte hade, inte om vi jämför med lillebror.
Hur som, i lördags blev vår lillkille Elgrisen två år och det firades med buller och bång. Vi började med paketutdelning i sängen med storebror, lillebror, mamma och kusin Tualie som dagen till ära var på besök!

När Elis får paket är alla involverade. Tualie tar bort snöret, Loke tar bort tejpen, farfar övervakar processen, farmor vaktar så att de stora barnen inte öppnar HELA paketet och Elis väntar relativt tålmodigt på att få se vad som döljer sig inne i kartongen.

Efter paketöppning och allmänt leksakshärj på morgonen var det extra gott med farmors jordgubbs- och björnbärstårta. Elis gjorde sitt allra bästa för att blåsa ut ljuset men luftströmmen gick liksom upp i luggen istället för ut mot ljuset...

Nu har vi så börjat projekt "bygg ut köket". Spännande!"

Loke har varit på kalas hos Isac. I bilen på vägen hem utspelade sig följande samtal:
- mamma, var kommer Asta ifrån?
- Vad menar du nu?
- Ja, var KOMMER Asta ifrån?
- Hon är från Sjövik.
- Amen, vilken planet kommer hon ifrån menar jag ju!
- Öh jo, Asta kommer från jorden så klart, precis som du och jag och alla andra människor. Varför undrade du?
- För att jag är ett barn, jag vet inte sånt.

Det pågår mycket i hans huvud just nu. Häromdagen när vi åkte till Alingsås spände han ögonen i mig och Petter och frågade den inte så efterlängtade frågan: Vad händer när man dör?
Vi stelnade till, återtog fattningen och sa nåt i stil med att man inte kan bli kramad eller träffas längre. Att man liksom somnar och aldrig vaknar igen.
- Men vad händer med människan då? frågade gossen då.
Då berättde jag att vi har en kulle där min mormor och morfar är nergrävda, dit vi går och tänder ljus för dem. Och så påminde vi honom om skatan som vi hittade i trädgården och begravde och lade blommor på.
Då såg han sorgsen ut och sa:
- Men din mormor och morfar fick ju inga blommor...
- Jodå älskling, det fick dom. De fick massor utav blommor.
- Jamen, jag har inte lagt några hos dem.
- Vill du göra det?
- Mmm, det vill jag faktiskt.
- Då ska vi göra det nästa gång vi åker hem till Västervik.
- Lovar du det? Att jag får lämna blommor till dem? Och till morbror Arne?
- Ja. Jag lovar Loke.
En stunds tystnad.
- Jag vill köpa en bok till Isac i födelsedagspresent.
Det svänger liksom fort i huvudet på dem i den åldern.

Han har blivit så stor, vår lille kille. Han skrattar och jollrar och viftar med sina små armar och sparkar med sina knubbiga små barn. Och han sover fortfarande som ett riktigt a-barn på nätterna, minst sex timmar i sträck. Fantastiskt för en mamma som har lite problem med sömnen för tillfället.

Här är det premiärvisning på nya Eliasfilmen. Notera den vakna och uppmärksamma minen hos Loke och Elis, nog är de lite lika ändå...

När det var dags för lördagsgodis tog Elis sin lilla skål och kröp upp i soffan bredvid morfar och matade honom med godiset. Morfar är favoriten nämligen. I samma stund som Göran klev ur bilen vid dagis i fredags så slutade vi andra att existera. Det är bara morfar som gäller. Mig schassade Elis iväg ganska så barskt när jag satt och hjälpte honom med pusselbollen och Göran kom in i rummet. Då fick mamma inte sitta kvar på stolen längre, då skulle morfar sitta där. Skitunge.

Här har Elis hämtat stolarna på lekrummet och ställt upp bredvid mormor och Jack och där skulle han och morfar sitta, helst hela kvällen om Elis hade fått bestämma. Och eftersom han är så söt så får han faktiskt bestämma rätt så mycket...

Om en vecka blir Elis - herrejävlar var tar tiden vägen - två år. Eftersom mormor och morfar inte kan komma då så firade de Elis nu när de var här.

Storebror fyllde ju inte år men fick ändå en crosströja av mormor och morfar.

Elis fick bland annat en faschionabel mössa och ett jättefint armband, vilket morfar inte uppskattade. Den vanligaste frasen vi hörde från morfar under helgen var "Elis, pojkar leker inte dockor/har inte armband. Det är bara flickor som gör det." Tur att Elis är säker på sin könstillhörighet och stolt leker på med dockan och med stolthet bär sitt nya rosa armband!

Elis fick också en jättefin tågbana. Det tyckte Loke också. Många var slagsmålen under den första kvällen bröderna skulle leka med den.

Det är fantastiskt att ha barn. Ibland glömmer man faktiskt det mitt upp i alla "jag vill inte!", "kan själv" och "jag viiiiiiiiiiiill inte sova" och "dumma!" och tjuvnyp och bett (Elis bet mig i magen så att det kom blod. Han är ond!) men om man stannar upp och ser bortom skriken och hårtussarna de sliter från varandras huvuden så är de enastående fantastiska. Och de älskar varandra lika mycket som vi älskar dem.
Häromkvällen kom Elis till soffan när jag satt och ammade Jack. Eftersom jag hade fullt i knät kröp han upp till Loke som klappade honom på huvudet och sa "jag älskar dig lille Elis" och så kramades de. Då svämmar modershjärtat över.
Dagen den här bilden togs så skulle Loke få duscha själv eftersom han är stor kille nu men enligt Loke så ville Elis duscha med honom. Sagt och gjort. Loke hjälpte lillebror att klä av sig och instruerade "armar uppåt sträck" och "lyft på foten" och "in med rumpan" och Elis gjorde precis som storebror sa. Därefter duschade de och skrattade smått hysteriskt tillsammans i drygt tjugo minuter tills vi sa att det räcker nu. Då stängde Loke av vattnet, vi svepte in dem i deras handdukar och så gosade de lite i soffan.

Tills de kom på att det stod en ny låda i deras rum. Den var visserligen tänkt för förvaring under mammas och pappas säng men den förvandlades snabbt till ett skepp som bröderna kommenderade över, Loke kommenderade dock mest, men Elis lekte glatt med och följde alla order.
Sen tog det tre timmar och fyrtiofem minuter för Elis att somna den kvällen men det är ju en annan historia...

Det började gapa tomt i vedboden så vi tog tillfället i akt och beställde hem sex fräscha kubik med blandved. Härliga tider, strålande tider, speciellt för mig som satt i soffan och pussades med Jack medan Petter körde med skottkärran.
När grabbarna kom hem hjälpte de till efter bästa förmåga, vilket är väldigt väl eftersom de är väldigt välartade pojkar.

Här hälper de pappa Petter att floa veden. Ovärderligt.

Jack hade dock dagens viktigaste uppgift: vakta festisarna!

Loke fick ju som sagt en fyrhjuling av morfar Göran när vi var i Västervik sist. Det är en riktigt fin dylik och har tillochmed en liten fjärrkontroll som vi kan stänga av den med även på långt håll om han skulle dra ifrån oss. Vi har skruvat upp den lite så nu kör han ganska fort, men han är jätteduktig och lyssnar när vi säger åt honom.
Elis vill också ha med sig nåt med fyra hjul så han skjuter med stolthet dockvagnen framför sig när vi går ut och går. I vagnen ligger skrållan, mest av gammal vana och Elis bryr sig inte så mycket om henne. Han bryr sig dock extremt mycket om den andra dockan, som bara heter "dockan". Den blir han skogstokig om någon annan tar. (förutom när Asta och tjejerna begravde henne på dagis, då höll han sig lugn. Vi går inte in på närmare detaljer.) Dockan sover i Elis säng nu och sitter i bilen med säkerhetsbälte på.
Ibland kan han dock släppa kollen på dockan och spana efter flygplan. Han engagerar hela familjen när det kommer ett och hoppar och viftar upp och vinkar till planet.