Om var barnen egentligen ska vara
Vi har haft tunga veckor här. Eller tunga månader faktiskt, det började i februari när det här jävla födelsemärket visade sig vara något helt annat än vad vi trodde.
När man inte befinner sig i det är det nog svårt att förstå men hela livet rasar och inget blir som vanligt. Petter och jag har legat vakna på nätterna och diskuterat absurda saker som livförsäkringar, vita arkivet och efter hur många år det är OK att träffa någon som barnen kan ta till sig som en ny förälder. Alltså saker man aldrig vill behöva prata om på allvar utan mest avhandla någon gång för principens skull.
Det som det allra mest handlat om, nästan uteslutande, har varit våra barn. Loke och Elis är de viktigaste i vårt liv och vi tog redan timmen efter cancerbeskedet beslutet att det inte skulle gå ut över dem mer än nödvändigt. Mycket eftersom vi förstod på läkarna att det här inte vara bra, att det inte vara cancer light och att det inte skulle vara över i en handvändning.
Så, för att de skulle slippa vara här och se mamma och pappa gråta, skrika och vara förtvivlade skickade vi dem till Västervik, i två omgångar. Den första gången för att vi skulle kunna landa i allt och klara veckorna fram till operationen och den andra gången för att det var dags för operationen.
Den första gången var de borta i fem nätter, den andra gången i sju nätter. De sov hos sin mormor och morfar, på ett ställe de varit hundra gånger minst och där de är omhändertagna, älskade och bortskämda till tusen. De hade det bättre där än hemma hos oss.
Barn hör hemma med sina föräldrar, det tycker vi också, och det är här de ska vara. Men INTE när de far illa av att vara här. Barn ska inte vara med sina föräldrar av princip, bara för att det SKA vara så. Om de mår bättre av att bli bortskämda av mormor och morfar i ett par dagar så är det bättre att de är där för i slutänden handlar det om att de ska må bra, inte att vi ska må bra.
Petter och jag är oändligt glada för alla som ställt upp för oss utan att tveka, som ringt, messat och hört av sig. Mot alla som förstått att det är nu vi behöver er som mest, inte sedan när allt det här är över. Som förstått att vi inte behöver ifrågasättande, kritik och gnäll utan stöd, hjälp och ren jävla mänsklighet.
Dock är det nog de här två små grisarna som hjälpt mest.
Det är inte över än. Cancern är fortfarande kvar. De närmsta tre veckorna består av väntan på provsvar och då får vi veta vad mer som behöver göras. Vi vet inte hur sommaren kommer se ut, vi vet inte vad som händer sen. Men vi vet att vi alltid sätter våra barn i första rummet, att vi alltid har gjort det och alltid kommer göra det.
Punkt slut.
När man inte befinner sig i det är det nog svårt att förstå men hela livet rasar och inget blir som vanligt. Petter och jag har legat vakna på nätterna och diskuterat absurda saker som livförsäkringar, vita arkivet och efter hur många år det är OK att träffa någon som barnen kan ta till sig som en ny förälder. Alltså saker man aldrig vill behöva prata om på allvar utan mest avhandla någon gång för principens skull.
Det som det allra mest handlat om, nästan uteslutande, har varit våra barn. Loke och Elis är de viktigaste i vårt liv och vi tog redan timmen efter cancerbeskedet beslutet att det inte skulle gå ut över dem mer än nödvändigt. Mycket eftersom vi förstod på läkarna att det här inte vara bra, att det inte vara cancer light och att det inte skulle vara över i en handvändning.
Så, för att de skulle slippa vara här och se mamma och pappa gråta, skrika och vara förtvivlade skickade vi dem till Västervik, i två omgångar. Den första gången för att vi skulle kunna landa i allt och klara veckorna fram till operationen och den andra gången för att det var dags för operationen.
Den första gången var de borta i fem nätter, den andra gången i sju nätter. De sov hos sin mormor och morfar, på ett ställe de varit hundra gånger minst och där de är omhändertagna, älskade och bortskämda till tusen. De hade det bättre där än hemma hos oss.
Barn hör hemma med sina föräldrar, det tycker vi också, och det är här de ska vara. Men INTE när de far illa av att vara här. Barn ska inte vara med sina föräldrar av princip, bara för att det SKA vara så. Om de mår bättre av att bli bortskämda av mormor och morfar i ett par dagar så är det bättre att de är där för i slutänden handlar det om att de ska må bra, inte att vi ska må bra.
Petter och jag är oändligt glada för alla som ställt upp för oss utan att tveka, som ringt, messat och hört av sig. Mot alla som förstått att det är nu vi behöver er som mest, inte sedan när allt det här är över. Som förstått att vi inte behöver ifrågasättande, kritik och gnäll utan stöd, hjälp och ren jävla mänsklighet.
Dock är det nog de här två små grisarna som hjälpt mest.
Det är inte över än. Cancern är fortfarande kvar. De närmsta tre veckorna består av väntan på provsvar och då får vi veta vad mer som behöver göras. Vi vet inte hur sommaren kommer se ut, vi vet inte vad som händer sen. Men vi vet att vi alltid sätter våra barn i första rummet, att vi alltid har gjort det och alltid kommer göra det.
Punkt slut.
Kommentarer
Postat av: Jessica Skarpsvärd
Kärlek!
Trackback
