ÖstadByväg

För fyra veckor sedan opererades jag i högerbenet, strax under knät, och redan innan operationen hade läkarna konstaterat malignt melanom. Sedan väntade vi. Och väntade. Och väntade. Vilket kan te sig lite märkligt med tanke på att vi redan fått cancerbeskedet men vi väntade ändå på provsvaren och hoppades att de skulle säga att de fått bort allt och att tumören inte gått ner mer än 0,5mm vilket i så fall inneburit att jag skulle blivit friskförklarad efter operationen. I värsta fall bävade vi lite för att den skulle ha gått 1,2 mm i huden eftersom man där oftast drar gränsen för risken för metastaser, men vi tog av någon okänd och underlig anledning för givet att så inte skulle vara fallet och ställde oss lite in på friande dom och en friskförklaring. I efterhand kan vi ju se att det var ett idiotiskt beslut.

Provsvaren kom i fredags och visade att det sannerligen var malignt melanom, ett tämligen aggressivt sådant som växt sig ner 4 mm i mitt ben och nu väntar ytterligare operation.

De ska ta bort ännu mer på benet, trots att de tog med stor säkerhetsmarginal sist. Den här gången får de transplantera hud från andra benet för att kunna sy ihop det.

De ska även ta bort en så kallad portvaktskörtel ur ljumsken på mig för att se så att cancern inte spridit sig dit.

När de gör det här kommer de att söva mig och lilla bebisen i magen får lugnande. De kommer ha järnkoll på den lille under hela operationen som blir den 20 april. Då bebisen hunnit bli 32 veckor i magen.

Som ni kanske förstår så står det lite still här just nu. Det är inte ens lite kul och Petter och jag har fullt upp med att få vardagen att gå ihop utan att barnen ska drabbas mer än nödvändigt av det som hänt.

Dock ser vi ljusning framöver. It can't rain all the time.