ÖstadByväg

Medan mor kurerade huvudvärken hemma med lillebror åkte Loke äventyr med mormor till Rimforsa där Monika bor tillsammans med drygt 1000 får. Orädd som få traskade vår lille hjälte in bland fåren och pratade glatt med dem. När han kom hem sjöng han "bä bä vita lamm" för Elis och berättade glatt om alla lammen.
Egentligen är det imponerande att han inte är rädd för dem med tanke på vad han har att brås på och vem han hade med sig. Lokes mormor var nämligen klassmamma vid en cykelutflykt i mitten av 1990-talet och när det visade sig att hon och hennes grupp förirrat sig in i en fårhage ska hon - enligt uppgift från deltagande cyklister - i ett rasande tempo formligen föst sin lilla skock mot närmsta utgång och väst mellan tänderna när fåren närmade sig.

Det ryktades om kast med liten cykel över något staket också men det var nog bara hörsägen...

Det är ungefär 8 timmar mellan de här bilderna. På första bilden är vi klarvakna båda två och har inga planer på att somna. På bild nummer två är vi väldigt sovande båda två och har inga planer på att vakna.
Same, same but different.

Det var mycket VästerviksTidningen på onsdagen. Visserligen började dagen med en mycket gemytlig fika hemma hos fyrbarnsmamman Linda som åter blivit västerviksbo, men därifrån finns inget bildbevis, antagligen för att jag fick ett smärre hjärtstillestånd på grund av en - av mig osedd men ändå existerande - spindel på köksbordet.
Därefter var det vila, långpromenad och lunch med tant Lisa på tant Grön. Loke fick laxgryta, spillde ner hela sig, krävde semla, fick grädde i hela ansiktet och håret och flörtade hejvilt med fotografdonnan från Öland.
Han sjöng alla sånger han kunde och log finurligt...
Efter lunchen drog vi oss upp till redaktionen och hängde där ett tag. Loke låg på golvet framför sportavdelningen och var nöjd med livet. Sedan hittade han handoikappshissen och åkte upp och ner i en halv evighet.

Om Åsa hade vetat att Loke drog till sig fåglar som flugor till socker så hade hon nog inte gått med på att bli hans fadder. Men nu är det så iaf. Och Loke ÄLSKAR det.

Morgon: frukost hos mormor och morfar
Lunch: Morella med Lisa medan kidsen sov i vagnen. Sedan häng i stadsparken.
Middag: på besök hos farmor och farfar. Högläsning i Elsa Beskow, tornbygge och allmänt mys.
Kväll: bad i stora badkaret, läsa morfar sjörövaren och House för mamma.
Natt: Loke vaken fyra gånger, drack ett glas vatten. Elis vaken och åt två gånger.

Vi lämnade honom, helt normal, sovandes och åkte en sväng. När vi kom tillbaka såg han ut så här.
med
1. Elis mössa
2. Inga byxor
3. Skorna på fel fot
Han var dock glad som få och söt som socker så han kommer undan med det.
Mormor fick en varning men vi befarar att det var sonen själv som bestämde vilken outfit han skulle köra på...

Det är ju nästan löjligt roligt att klä ut Elis till spindelmannen tycker hans mor. Och mormor och bror.
Inte Elis dock.
Vi får väl lägga av med det då.
Men han är ju sååå söt!

Det var nog minst tio grader varmt och nästan oförskämt skönt ute i lördags. Det tyckte Elis också och sov i flera timmar ute i vårsolen.

Loke blev jätteglad när han fick träffa kusin Tualie igen. Det var jättelänge sedan de sågs, sedan början av januari. Det märktes dock inte. De har rätt så gott minne, de små.

Tualie gillar Elis också. Massor. Hon är så snäll och försiktig med honom och verkar absolut förstå att han inte är en docka utan en levande liten bebis. Hon var också ytterst behjälplig med blöjbyten och strumppåtagning.

Vi hade barnvakt i två timmar i fredags och gick tacksamt på bio.
"Män som hatar kvinnor"
Den som var in charge för stämningsmusiken i den filmen borde ställas upp mot ett plank och skjutas.
Film är inte bäst på bio, den är bäst på bok.
basta!

Så var det då dags. För andra gången i sitt späda barnaliv skulle Loke i onsdags på utvärderingssamtal på dagis.
Bävandes slog vi oss ned i soffan och tittade med spänd tystnad på medan tant Stina plockade fram Lokes mapp.
Skulle hon säga att han var en översittare? Hade katastrofen från ettochetthalvårskontrollen kommit ifatt oss och lagt sin dom som efterbliven över honom?
Icke!
Han var - som vi redan visste - osedvanligt välartad! Snäll, kramig, pratig och mycket glad. Han fick dock hysteriska anfall ibland när han inte fick ha bilarna ute på gården, men det brukade ge med sig, huvudsakligen för att de andra ungarna helt enkelt gav upp och gav honom bilarna.
Han kan siffrorna, färgerna och säger "B A B A" när han tittar på bokstäver. Han älskar böcker och bygger långa tåg av alla leksaker som går att koppla ihop. Han äter som en häst, hoppar som en hel karl och är nog lite förälskad i Asta. Och Leo. Inga könsroller här inte!

I onsdags blev han ett halvår, vår lille elgris!
Det firades med besök på öppna förskolan - sjunga gunga - i Sjövik (den ligger ju ändå knappt 200 meter hemifrån så det känns ju nästan lite pinsamt att inte gå dit.) Elis är yngst i skaran men han tycker att det är vansinnigt kul att bli sjungen för och även om vi är vansinnigt tysta när kyrkans körledare stämmer upp i sakrala toner så biter vi ihop och härdar ut,

Ett halvår alltså.
Det känns som om tiden gått vansinnigt fort.
Det känns som om han alltid varit hos oss, som om Loke alltid varit storebror och vi alltid haft två små grabbar.
Nu kan han sitta, han försöker ta sig framåt, griper tag i allt inom armlängdsavstånd och stoppar det i munnen. Om han bara lärde sig att sova lite bättre på nätterna i sin egen säng så vore han fulländad. Nu har han bara enastående, remarkabelt underbart perfekt. Tycker vi - helt objektivt.

I måndags hade vi efterlängtat besök på byvägen av luftvärmetomten. Eller, det var väl kanske inte riktigt tomten men han hade vitt skägg och Loke blev helt till sig när han fick se honom genom fönstret.
- Mamma, mamma! Totten kommer med paket! Totten har stor vit bil mamma!


Loke följde luftvärmepumpstomten tätt i spåren hela morgonen och var mycket fascinerad när det borrades ett stort hål genom väggen. Han var dock inte imponerad av verktygen.
- Min pappa har också skuvdagen. Stooooor skuvdagen. Och så sprang han ut till Petters garderob och började leta efter verktygen som, som tur var, inte befann sig på barnarmsavstånd.

Sen åkte vi till Asta och hängde där (se föregående inlägg) och när vi kom hem möttes vi av en vägg. En vägg av värme. Luftvärmepumpar är fantastiska ting. Nu är det varmt på byvägen och ni behöver inte raggsockar längre när ni kommer och hälsar på!

Hemma hos Asta finns inte bara Asta utan också Astas pappas trummor. I måndags fick Loke leka världstrummis och slå vilt omkring sig. Han har visserligen inte samma coola ena-handen-över-den-andra-fattning som Asta har, men vad kan man begära med två tondöva föräldrar?

Om han någon gång, på grund av det här, kommer önska sig ett trumset så får han flytta till familjen Fröjdh. Loke har ju bestämt att Asta och hennes lillebror Algot ska bo i vårt garage under sommaren så det passar ju bra då.

Vi har sullat bort vår överföringssladd, det är därför det är så enastående lungt med uppdateringarna. Dock ska jag väl försöka leta lite imorgon och jag har på känn att de kommer återfinnas i Lokes rum...

En kort briefing:

• Loke är fortfarande fläckig.
• Fläckarna kliar nu.
• Elis har svalt riktig mat. Han spottar alltså inte längre bara ut den. O joy!
• Elis har fått sin andra vaccinering. Han var jätteduktig och grät inte alls.
• Lina har ramlat i mataffären och slagit sina knän till oigenkännlighet.
• Petter vet inte vad han hatar mest - våren eller snön.

Den elfte mars kom han så då äntligen, O:s lillebror! Och nu har jag tjatat till mig tillstånd att publicera bilder på honom på bloggen ;)

Mamma AC och Broder Daniel verkar ha gjort ett bra jobb den här gången också och framskapat ett välartat gossebarn.
Nu står det 4-1 till grabbarna i klanen Johanssons yngsta skara. Tualie är ensam tjej, men hon står på sig rätt så bra så vi behöver nog inte oroa oss för henne.

Nu återstår bara väntan på sommaren och första gången vi får se P in real life. (P är inget namn, utan snarare en bokstavsbenämning, och den bokstaven kommer efter O, som storerbror här kallas, därav epitetet P. Comprende?)

Fem barnbarn inom loppet av 2 år och 10 månader. Det är starkt jobbat.

Ja, de är ju inte så vassa på det där med att stava vårt efternamn men i övrigt så gillade vi folket på Alingsås sjukhus. Det är nämligen där vi tillbringat större delen av vår söndag. Anledningen heter Loke och beror på att han fortfarande är fläckig och nu värre än någonsin. Han vaknade ungefär som vanligt imorse, d.v.s. lite halvfläckig men inte så farligt, för att sedan eskalera vilt under dagen. Till slut fick vi nog och placerade ungen i bilen (lillebror också så klart) och for in till Alinge med honom.

Jäpp, i torsdags var det häng med damerna från Kållered. Gemytligt som alltid, med kladdkaka, pastalåda och litervis med te. Samt djupgående diskussioner om sömn, vedklyvning och amning.

Ja, det har liksom blivit lite fel.
Det är ju Loke som måste lära sig gå på pottan men istället är det Elis som sköter pottandet som värsta kungen.
Det började med att Loke krävde att Elis också skulle sitta på pottan om han skulle kunna tänka sig att göra det. Sagt och gjort, Petter hämtade Lokes gamla potta från verkstaden och vi satte den bredvid Lokes nya potta och satte lillebror på den. Det tog tre sekunder så hade han gjort mer på den än vad storebror gjort på över ett år.
Vi hade ju nämligen Loke pottränad från dess att han var drygt åtta månader tills han var runt året. Sen klantade vi oss.
Vi får se hur det går den här gången. Loke vägrar sitta på pottan mer än tio sekunder åt gången, men Elis visar stor potential. Hittills ingen sittning utan resultat. Good boy!

Jo, det ser ju onekligen lite högt ut. Och det är det också!
Det är här Petter tillbringar sina dagar, i en liten korg högst upp under taknocken vid Vågmästarplatsen i Göteborg.
Det känns ju tryggt.
Eller inte.


Vilka små spårvagnar de har i Göteborg nu för tiden!

Men utsikten är faktiskt rätt så enastående. Den skulle dock vara mer enastående om han kunde stå inomhus och titta på den, istället för i en skranglig lift.

Efter nästan sex månader tillsammans lyckades vi idag med konststycket att somna alla tre samtidigt! Visserligen gjorde Elis ett tappert försök till utbryt och försökte vakna 20 sekunder efter att Loke somnade men det satte lite amning stopp för. Sen sov vi som små grisar tills Petter kom hem och somnade vid fötterna på oss.
Jag vaknade av att Loke viskade "mamma, pappa sover på mammas fötter".
Och Loke är ett fantastiskt barn som, trots att han inte sovit på dagarna på en halv evighet i hans värld, somnade som en liten klubbad säl på kvällen ändå.

Tiden går ju rent vansinnigt fort.
På onsdag är Elis ett halvår. Ett halvår! Det är ju rent vansinnigt! Det känns som om det var förra veckan vi kom hem med honom som ett litet knyte från Östra.
Han är så fin, vår minste pojk. Han sitter jätteduktigt nu och jollrar och sträcker sig efter allt han ser för att stoppa det i munnen. Han skrattar så han kiknar när Loke sjunger för honom och när man blåser honom på magen.
En sak som han dock inte riktigt är så vass på är det här med mat. Han äter visserligen som en liten igel på mammas tutte men när det gäller mer substantiella rätter så som gröt, potatis och katrinplommon så puttar han bara ut det ur munnen med tungan när man försöker. Han gapar snällt men sväljer ingenting. Skitunge.
Men han är glad iallafall och, som sagt, han gapar iallafall så det finns hopp att han en dag sällar sig till de ätandes skara.

Vi har fått ordning på Lokes sovande. För ungefär en månad sen så slutade han sova på dagarna och nu somnar han som en liten ängel på kvällarna efter att vi läst en till tre böcker för honom. Han sover hela nätterna och brukar komma hasandes över till vår sång på morgonkvisten, mumlandes "Loke sova pappas kudde" och så slocknar han som ett litet ljus igen.
Elis sover inte fullt så bra. Han somnar någongång mellan åtta och tio på kvällen, sover två till sex timmar i egen säng och resterande del av natten ligger han på min arm.
När Loke vaknar på morgonen brukar han först konstatera "pappa åkt jobbet" och sen "Elis e söööööööt".
Sen tittar på vi på fåret Shaun och Bob & Bobek innan frukost och dagis, allt ackompanjerat av Lokes eviga pladder.
Och ja, jag riktigt hör vad ni säger "det har han efter sin mamma" och ja, antagligen har han det men det är helt bedårande! En sak som inte är fullt så bedårande är att han fortsätter säga samma sak om och om igen om man inte bekräftar att man hört vad han sagt.
"Loke och mamma lägga pippipusslet Lokes rum".
"Loke och mamma lägga pippipusslet Lokes rum."
"Loke och mamma lägga pippipusslet Lokes rum!"
"LOKE OCH MAMMA LÄGGA PIPPIPUSSLET LOKES RUM!!!"
"Ja älskling, vi ska lägga pippipusslet i ditt rum".
"Mmm, ska vi!"

När vi flyttade till Sjövik visste vi inte ens om det bodde några normala människor här. Vi har många gånger sedan dess tvivlat, speciellt under vissa sejourer i Hagströms handel och under promenader på eljusspåret, men nu vet vi iallafall att det finns en normal familj. relativt normal.

I söndags skulle vi egentligen varit på dop i Halmstad och lämnat det där rosa paketet som hånat Loke så mycket och som nu fortfarande ligger i hallen, men eftersom han vägrade sluta vara prickig så kunde vi inte åka. Familjen Fröjdh räddes dock inte eventuell smitta och tog bilen hit. Det är ungefär 600 meter hemifrån dem hem till oss. Men jag dömer ingen, vi tar bilen när vi ska till dem. Men ändå.

Asta och Loke fick utveckla sin konstnärliga ådra. Det gick jättebra. För golvet också. Det var nämligen alldeles prickigt sen. Det var Asta och Loke också. Men de var glada och sjöngskrek väldigt fint medan de kreerade.

Den här bilden beslutade vi föräldrar att vi skulle förstora upp och använda som bokpapper (ni minns väl bokpappret? sånt som man var tvungen att ha inför varje skolstart när man var liten att klä in skolböckerna och bänken med:) under samtliga år som Asta och Loke går i skolan här i Sjövik.
Vi kom också snabbt fram till att de skulle hata oss för det. Sedan eskalerade diskussionen och kom att handla om vems unge som egentligen skulle bli mest nördig. Petter och jag borde ju vinna lätt, men Emil och Anna satte upp gott motstånd. Vi får väl helt enkelt låta tiden utvisa vem som fick rätt, medan vi föräldrar ställer vårt hopp till Elis och Algot som båda visar gott gry och inga som helst nördpotentialer.

Och så hände det något som aldrig kommer att glömmas.
Det kom en spindel och Petter var inte hemma.
Den var i hörnet och jag såg den och fick, precis som alltid, ett smärre anfall. Jag behärskade så gott jag kunde och befallde med snäll röst Emil att ta bort den. Följande utspelade sig:

Lina: *väser mellan tänderna* det är en spindel i hörnet. TA BORT DEN. TA BORT DEN! *springer bort till soffan och sätter sig på armstödet*
Emil: reser sig upp från stolen och närmar sig hörnet där spindeln är och säger drygt: Vadå? Den lille?
Lina: vadå liten? Vad faan?! Ta bort den!
Emil: *hånskrattar och sträcker sig efter dammsugaren*
Lina: *halvt hysterisk* fast du begriper väl att du inte får dammsuga upp den?!?! Då kryper den ju ut igen!
Emil: *bleknar synbart* nähä *hämtar en bit hushållspapper och sitter sedan väldigt still på huk ungefär en meter från hörnet*
Lina: men ta bort den då! Ta bort den innan den rör på sig!
Emil: *långsamt* ja..... eller jo, fast jag gillar ju inte heller spindlar...

Det hela slutade med Anna storgarvandes fick hoppa på spindeln när den försökte fly över golvet medan Emil höll på att dö för att de rörde sig emot honom. Det är lätt att vara tuff när man tror att man ska få dammsuga upp monstren. Tur att Anna har byxorna på sig i den familjen iaf. Nu vet jag vem jag ska ringa om bilen inte startar eller jag behöver ha veden huggen. Och vem som ska bjudas på symöte och tillfrågas om husmorstips och recept från Allers.

Det var faanimej den trevligaste söndagen på väldigt länge. Sjöviksbor är ett riktigt roligt släkte! ;)

Loke är fortfarande fläckig men är precis lika glad som vanligt. Eller lika tjurig som vanligt, det beror ju på hur man ser på det. Han har börjat med en ny egenhet: att säga "mamma" ungefär 3000 gånger varje dag, i olika tonfall hela tiden - allt från snällt undrande till lätt uppmanande och förtvivlat skrikande. Helt oavsett sammanhang. Han kan sitta i mitt knä i soffan och vråla "maaaaaaaamma" i gnälligast möjliga ton. Nu väntar jag med spänning på att han ska börja ropa på sin far istället så Petter slipper sitta och hånflina när jag inte ens kan kissa i fred utan att Loke står och försöka skalla in dörren till badrummet.



Efter vårt besök hos Asta för nån vecka sedan har Loke börjat begära att få pannkakor istället för raggmunk. Dock har jag nu, äntligen, lärt mig steka dem utan att de blir degklumpar. Dessutom låter jag vår son äta dem med lönnsirap - FY MIG! - men hans lilla mun blir så glad när han får det och jag kan inte motstå honom.
Idag var det också dags att baka bröd igen. Ankarstock återigen, vansinnigt gott. Sen var det dags för lördagsmys - popcorn och saft. Loke tröttnade dock på disneydags och ville gå därifrån. Då bytte jag kanal till tv4film där de visade Lotta på Bråkmakargatan. Jag ljuger inte om jag säger att han satt blixtstilla i nästan en timme och stirrade som förtrollad på TV:n. Han svarade inte på tilltal, tittade inte på oss och reagerade inte ens när Elis tog hans napp. Enda gången han öppnade munnen och sa något var när Lotta stal tant Bergs cykel.
- Flickan inte cykla den stora cykeln mamma. Hon kan inte ta den. Den tantens cykel.
Rätt ska vara rätt och om det bara har däck så intresserar det vår son. Vår välartade son. Undrar om det gått i arv till den yngre av de tu.

Det här ser ju ut som en gemytlig lek. Det var det också. Tills Loke beslutade att Elis skulle spela på trumman med pannan istället för med händerna. Då var det inte lika roligt längre.

Man kanske inte bara ska berätta att ungen är sjuk utan att berätta att han nu mår bra. Eller han har egentligen aldrig mått dåligt. Fläckarna har inte kliat, han har inte haft feber och inte haft ont. Dock blev han mycket irriterad när ögonen svullnade igen och när han inte fick tag i russinen för att fingrarna var för tjocka.
Han är tapper, vår lille gnölapa. (han kallar sig själv det, jag avsäger mig allt ansvar.)
Och han mår alltså bra. Ingen fara på taket. Han har bara oidentifierade fläckar som kan vara "precis vad som helst" över hela kroppen. Men, som sagt, han lider inte av det.
Det är nog mest Petter och jag som gör det.

Loke var helt som vanligt när vi nattade honom igår. Han såg ut om vanligt, somnade som vanligt och sov bättre än vanligt. När han vaknade imorse, vid halv åtta (god bless the child), så var han också precis som vanligt och kröp upp i sängen bredvid mig, lade sig på pappa Petters kudde och begärde att få se fåret Shaun.
En kvart senare var det dags för blöjbyte och då uppdagades det att ungen var täckt med fläckar. Inte prickar, inte utslag utan fläckar. De täckte, strax innan åtta, halva ryggen, låren och stjärten.
Då ringde vi till vårdcentralen.
När vi kom dit vid halv elva var armarna, kinderna och magen också täckta.

På vårdcentralen fick vi noll och ingen hjälp. De konstaterade glatt att "det kan ju vara precis vad som helst", vilket var till enorm hjälp. Dock får vi inte träffa andra barn förrän utlagen är borta, för det kan vara något smittsamt. Det kan också vara allergi. Om det var allergi mot mat, mot djur eller mot damm (ja mor, nu fick du väl vatten på din kvarn?) hade de inte en aning om. "Det kan ju som sagt vara precis vad som helst. Det behöver inte ens vara allergi. Men det ser inte ut som en infektion. MEn å andra sidan ser det inte ut som allergi heller." Efter det lugnande och mycket klargörande beskedet fick vi rekommendationen att åka hem och vänta ut det i lugn och ro.
Så vi åkte hem. Vi tankade bilen på vägen så det tog ungefär 40 minuter. När jag skulle lyfta ur Loke ur bilen såg han ut så här:

Faan också.
Nu har Clinton sagt att det är oundvikligt att en Palestinsk stat kommer existera.
Själva uttalandet är ju, i min värld, alldeles utmärkt eminent.
I Petters är det inte fullt så eminent.
Det innebär att våra diskussioner kommer sätta igång igen. Och det är väl egentligen OK om de bara varit diskussioner. Oftast blir de dock något annat, där vi tappar våra roller och till slut bara går till personangrepp.

Vi älskar varandra rent löjligt mycket och är överens i nästintill allt, från hur oboyen ska blandas till vilken typ av böcker vi ska läsa för våra barn. Men när det kommer till Israel-Palestinakonflikten så blir det stopp. Då är vi inte överens om något. Anklagelser om antisemitism, högervridenhet och socialistpack haglar vilt åt båda hållen och ingen håller något vidare bra på begreppen. Innan diskussionen tar slut i remi så brukar vi båda två ha befunnit oss på båda sidorna av den politiska barometern, från svartaste svart till rödaste röd. Och då räknar jag att skalan går svart - brun - blå - grön - röd - rödsvart. Ni skulle ha hört oss på den tiden då vi hade en inneboende folkpartist. Då var det livat må ni tro. För då var Petter och jag faktiskt iallafall överens om att folkpartisten hade fel...

Jag hoppas att det här inte går i arv till våra söner. Alltså inte sättet att "debattera", det är bara bra om de lär sig hävda sin rätt och argumentera för sin sak, men jag hoppas att konflikten inte går i arv. Jag hoppas att de (Inte Loke och Elis då, inte ens jag har så höga tankar om mina barn att jag tror att de kommer skapa världsfred...) finner en lösning så att Israel-Palestinakonflikten bara är en parantes i en historiebok när de blir stora, något som skedde då, när deras föräldrar var unga och de bara var barn. Något som i deras värld låter absurt eftersom området som i nuläget heter Israel och präglas av krig då är en fredlig plats där människor inte självmordbombar på marknaden eller skjuter missiler på barnsjukhus.

Drömma går ju.

När man är mammaledig jobbar man inte. Ergo mammaledig. Dock ska Petter snart vara Pappaledig och då är det ju bra om jag sysselsätter mig på något sätt. Därför söker jag nu jobb hejvilt (så värst vilt är det väl kanske inte eftersom jag är väldigt selektiv med vad jag vill jobba med) och stötte på problem när jag var tvungen att söka analogt (d.v.s. via post och inte via email.) Vi har ju nämligen ingen skrivare som fungerar. Men det har Marriam och Ronny...


Mimmi blev inte så arg när vi kom. Hon kokade te, stal Elis och kaligraferade framsidan på min jobbansökningsmapp. Fantastiskt fin. Nästan så fin att jag funderade på att inte söka jobbet och behålla mappen själv. Nästan.
När jag försökte ta tillbaka Elis för att tvinga honom att amma så att mjölkstockningen skulle ge med sig (han har varit hysteriskt förkyld sista dagarna och ätit varannan timme, vilket han nu slutat med, men jag producerar fortfarande mjölk i tillräckliga mängder för att föda ett mindre land) så mutade hon mig med ett bad.Sedan var jag i himmelriket i nsätan en timme, innan det var dags att dra sig upp och åka och hämta hem Loke från dagis. Dock var jag helt utvilad, stockningsfri och mycket nöjd när jag kom hem. Det är bra med goda vänner.

Torsdagar är nu en dag vigd åt fröknarna Lindblom. De behöver nämligen ta sig ut från lägenhten i Kållered och då inte bara till huset ute i skogen. Nu ska vi göra fröknarna till sociala varelser, med allt vad det innebär av förkylningar, folkmassor och parkeringsproblem.
Vi löste dock den stora logistiken genom att lägga båda ungarna i samma vagn. Mycket praktiskt.
Nästa torsdag ska vi ses på Göteborgsk mark.

För några år sedan rymde en pingvin från slottskogen. Den återfanns lullandes omkring nere på Linnéplatsen. Det hade jag jättegärna sett, men det fick jag inte. Inte Loke heller, eftersom han inte var född än.
I lördags, när pappa Petter låg hemma och klenade sig med feber, åkte Elis, Loke och mamma Lina i stora vita bilen in till Slottskogen på äventyr. Med oss hade vi, som alltid, varm choklad och prickigkorvsmörgåsar. Dessutom hade vi bokat sällskap med familjen Udén.
Vi hann dock dit lite tidigare än dem (vi hade ju trots allt bara 4 mil dit medan de hade minst 3 kilometer,) och gick vilse nästan direkt. Det är dåligt skyltat i slottskogen. Men sen kom infödingarna och hjälpte oss att hitta. Vi fick se pingviner, sälar, flamingos, papegojor, älgar, får, hästar, påfåglar och osedvanligt fula barn. Mycket spännande.

I Göteborg är ju fotbollen extremt viktig. Inte förr oss dock. Inte för Loke eller Milton heller. De sket högaktningsfullt i om det stod GAIS, IFK eller Djurgården ovanför huvudet på dem. Låt oss hoppas att det håller i sig.



Medan Milton och Loke spanar efter undervattenssälar har mor och far Udén bara ögon för varandra. Sedan blev Loke passionerat förälskad i en älg. Jag tror han brås på gammelmorfar Hasse...

I fredags hade vi sol i Sjövik, något som varit en bristvara en längre tid. När dessutom snön valt att dra vidare till de sälla jaktmarkerna så var det rent vansinnigt uppskattat med lite solsken. Givetvis blev det då dags för "mick-mick". Vi kokade varm choklad, bredde prickigkorvsmörgåsarna, vek ihop filten och gav oss ut på tur.
Vi kom dock inte så långt för en stor skogsmaskin åkte fram och tillbaka på vår vandringsled. Så, bi löste problemet genom att helt sonika slå oss ner vid vårt favoritfornminne och mickmicka lite.
Inte Elis dock, han vägrade vakna och sov envist vidare i vagnen, trots att Loke verkligen försökte att få honom att titta på skogsmaskinen när den åkte förbi.

Vattenfärger är kul. Grönt är favoritfärgen för tillfället. Det som gör att det är så kul att titta på när Loke målar med vattenfärg är dock den lilla tungan. Titta på den, där skymtar den fram mellan läpparna och mellan ögonen finns en liten koncentrationsrynka. Det här med målning är inget vår son tar lätt på.
Den här perioden i hans liv kommer stå omnämnd i konstböckerna som "the green era".