ÖstadByväg

Visst ser han söt ut?
Jo, det är han också. På dagtid, vill säga. På kvällarna förvandlas han, likt Dr. Jekyll och mr. Hyde, till en liten satunge som riktigt rusar runt på sin mors nerver.
På dagarna är han glad, fantastisk och jollrar och pratar hela tiden. Han följer oss med blicken, skrattar så han kiknar när Loke pruttar honom på magen och blir överlycklig när man flyger flygplan med honom.
På kvällarna är han också söt egentligen. TIlls han somnat och man ska försöka lägga ner honom i sängen. Då blir han som förbytt. Han spänner hela kroppen, flaxar med armarna och blir helt vansinnig. Ungefär fyra sekunder senare börjar han skrika som en tok.
I sex nätter har han nu sovit hela natten på min vänstra arm. Snart är jag villig att amputera armen hellre än att ligga på den igen. I förrgår försökte vi med att sova på högerarmen istället men icke då!

"Han är i en fas" säger de som läser sådana böcker. Jag har aldrig gjort det. Rent generellt så anser jag att det här med "faser" är skitsnack och påhitt från folk som behöver förklaringar till varje gång ungarna blir lite ledsna.
Den här gången köper jag det stenhårt! Klart ungen är i en fas! Fasen går snart över och då blir han inte längre hysterisk om han måste vara mer än tre millimeter bort från mitt bröst.
Fasen går över snart och då får jag vakna på morgonen och inte känna som om jag precis genomgått en höftledsoperation.
Det kommer gå över snart.
Det kommer gå över snart.
Det kommer gå över snart.
Det kommer gå över snart.

Tur att han är så alldeles exceptionellt söt!

Farfar Gunnar har en svaghet. Han har en stor förkärlek för Haags Ankarstock. Ankarstock är ett halvmörkt, kompakt bröd med mörk skorpa som är otroligt gott. I Gunnars värld är det så gott att han under några år fick det levererat direkt hem i brevlådan. Nu kan han få det igen. På Östadbyväg kan vi nämligen baka Ankarstock nu.


Och jävlar i mej så gott det blev! Formen lämnar dock mycket övrigt att önska men jag har hört ryktas att det ska finnas nånslags brödform att lägga degen i och då ska ni allt få se!

Loke tycker för i övrigt att det är hysteriskt roligt att baka. Han älskar att gräva i påsarna med decilitermåttet, att röra i smet och deg och framför allt; att diska efteråt!
Problemet är bara det att medan jag bakade ut limporna så gjorde Loke en egen deg. På golvet. Med rågsikt, müsli, mjöl och vatten. Ibland är det kul nästan jämt.

I år satt vi i sista minuten vid vardagsrumsbordet, med Elis sittandes i bumbon mitt på bordet, och skrev varsinn lista.
- Bara det viktigaste nu.

Petters lista:
Akademibokhandeln
Reporter i krig - Grossman
Sverige Barbarossa - Björkman
Härskarplanen - Fringle
Tjerkassy 44 - Franksson Zetterling
Tyskland talar - Sennerteg
Auschwitz - Rees
Rushdieboxen
Bokia/Wettergrens
Spanska inbördeskriget - Beevor
Soldat i Waffen SS - Voss
Gulag och glömskan
Åhléns
Hitler - Liljegren

Linas lista:
Akademibokhandel
Max potta
Max bil
Max blöja
Max napp
ABC-boken - Matti Lepp
Åhléns
Petter & hans fyra getter
Tre sagor
Barnets första 6 år

Andra världskriget och barnböcker. Det är faan tragiskt...
Nåja. vi får väl se vad jag kommer hem med imorgon...

Alltså, det var inte bara mitt fel. Snögubbar är otäcka. OK att vår kanske ser lite väl psykotisk ut men jag försökte iallafall!
Loke skulle prompt ha hår och ben på gubben och han insisterade på ögonbryn. Vad skulle jag göra? Neka honom det? Nej, just det!

Det är fortfarande snö i Sjövik. Det är skare på snön. Hör du det Åsa? SKARE! Jag har nu accepterat att det är ett riktigt ord. Jag, som lever på och av mina ord och som gottar mig i det faktum att jag aldrig haft mer än två fel på ORD-delen på högskoleprovet (och det har jag bara haft en gång, annars skrev jag fullt!) jag skrattade som en tok när Åsa sa att det var fint när det var skare på snön. Det här utspelade sig för drygt fyra år sedan, när vi bodde på samma gård och stod ute och rökte och jag vägrade, trots att hon fick uppbackning från Petter och Andreas, acceptera att det var ett ord. Jag hävdade bestämt att det var ett Växjöpåhitt, i stil med "ett apelsin" och The Ark.
Det var det inte.
Skaren finns.
Idag var den i Sjövik.

Jojo, minsann. Så här ser lyckliga barn ut. Snön har alltså äntligen kommit även till oss på västkusten och idag, söndag, var hela familjen Johansson-Baldenäs på besök hos familjen Fröjdh och åkte snowracer. Asta, dottern Fröjdh, hade visserligen en liten töntig rosa pulka men den blev snart utmanövererad av Lokes pappas ashäftiga snowracer från början av 1990-talet. (omsorgsfullt bevarad och renoverad av farfar Gunnar till nästintill nyskick!)
Loke vägrar åka själv på snowracern efter att han på sin ensamma jungfrutur hemma i trädgården lyckades med konststycket att styra rakt in i den enda stubben på hela gården och flyga över ratten. Med Asta med på åket gick det dock alldeles utmärkt!


Efter några timmar i snön var föräldrarna helt slut. Inte barnen visserligen men efter löften om varm choklad fick vi med dem in.
Asta har också precis blivit storasyster, till en liten Algot. På bilden syns den lille sova på Anna (mamma Fröjdh) medan Emil (pappa Fröjdh) vaktar huliganerna på golvet.

Asta har nog minst lika många, om inte fler, leksaker som Loke. Konstigt nog så var båda barnen nästan genomgående intresserad av exakt samma leksak exakt samtidigt. Himla märkligt...
Dock var det inte alls så mycket skrik och tandagnissel som man kanske kunnat förvänta sig, mycket för att Asta är snäll och inte orkar härja med Loke utan låter honom hållas och väntar ut honom. Mycket listig tjej det där.
Dock fick hon lite skäll när hon tog en legobit av Loke. Hon kom springades in i vardagsrummet med den och Loke stormade efter.
- Va e de fö dumheter Asta? frågade han med en mycket ilsken och vass röst och blängde argt på sin kompis, som inte brydde sig det minsta.
Intressant i sammanhanget är att det är Lokes mormor som säger att saker är "dumheter" när man hittar på bus.

På fredagskvällen var det dags för lite fredagsmys. Loke fick några chips och två specialkex (upphaussade saltiner) i en skål, ett glas rosa vatten med sugrör och så fick han sitta i sin specialstol (Elis matstol som går att vika så att den blir som en bil...). Mamma och pappa satt i soffan och tänkte avnjuta varsinn hallon/mangosmoothie. Det gick inte alls bra.
Loke vill nämligen inte ha rosa vatten, han ville ha smoothie. Mammas smoothie. Bortskämd unge det där. Men ack så söt. Liksom sin far och bror...

Moster K stannade till i Sjövik på sin turné genom landet.
Med sig hade hon fisktrosor, en nautisk badkappa och en väninna från Tjörn. Eller om det var Orust. Ö som ö.
Loke grät lite först när moster och hennes väninna kom. Det är en ny grej han börjat med på sistone nämligen, att gråta när det kommer folk. Han gråter inte på riktigt utan mer teatergråter, med stora snyftningar och skrik. En riktig liten dramaqueen alltså. Men när det avslöjades att moster Katarina kom paket så blev det en annan ton i skällan! Då sprang han lyckligt ut och hämtade sitt paket och sedan var det glada miner hela besöket.
När moster skulle åka stod vi också i hallen och drog på overall på Loke och Elis samt termobyxor på mamma inför den stundande snowracer-färden. Då tittade Loke fundersamt på moster K och sa:
- Moster attaria åka med pulka?
När hon svarade att hon inte kunde det utan var tvungen att åka vidare konstaterade han nickandes;
- Moster attaria inte åka pulka Loke o mamma. Moster attaria bråttåm. Inte åka pulka, åka moster attarias bil tället.

I tisdags fick Elis sitt livs första dambesök. Han har ju visserligen haft tjejer på besök tidigare men inte som kommit bara för att träffa honom. Men nu kom alltså Alva Lindblom på finbesök och det konstaterades snabbt att fröken Lindblom förmodligen kommer kunna brotta omkull Elis i tidig ålder, trots att hon är sex veckor yngre. Det är en stadig liten bit och ack så söt!

Inatt vaknade Loke och gallskrek. Han var helt hysterisk, jätteledsen och otröstlig. Vi fick ingen kontakt med honom och han bara grät och grät. Till slut vaknade Elis och blev hysterisk han också, eftersom han blir väldigt till sig när Loke är ledsen. (the other way around är det helt egalt - Loke skiter högaktningsfullt i om Elis gråter, han hämtar bara nallar och nappar till honom och klappar honom på huvudet, han blir inte ledsen.)
Efter nästan en halvtimme lyckade vi utröna att han ville ha mjölk. När han väl fick mjölken snyftade han fram:
- Loke tycker om mölk inte, Loke tycker om mölk inte!
När vi då ställde bort glaset blev han ännu mer hysterisk och vrålade:
- Inte ta Lokes mölk! Loke lessen! Loke vill ha mölk!
Så svepte han glaset och lade sig ner och stirrade i taket i en kvart innan han somnade.

När vi sedan vaknade på morgonen var klockan fem i nio, Elis låg på min vänstra arm och Loke låg med stjärten mot min axel. Och så hördes en liten röst.
- Mamma? Loke vaken nu. Mamma vaken?
- Ja älskling, mamma är vaken, mumlade jag och försökte desperat öppna ögonen trots bara tre timmars sömn. Då klättrade han över och satte sig på kudden bredvid en sovande Elis och tittade fundersamt på honom.
- Elis söt mamma. Elis sova mer. Mamma å Loke titta på Elis när Elis sova.
Och så satt vi tysta i nästan fem minuter och bara tittade på Elis. Tills han vaknade. Då hämtade Loke kläder och en ren blöja till lillebror och sen myste vi i sängen tills vi fick stressa röven av oss för att hinna till dagis innan förskoletanten Stina skulle skicka ut en efterlysning. Vi kom 75 minuter försent, men det var det värt.

Nattskräck suger. Vi hoppas på en lugnare natt inatt.

I tisdags hade vi finbesök i Sjövik när Sanna f.d Karlsson, numera Wictorzon, kom på besök.
Tant Sanna är mammas gamla kursare från journalisthögskolan, bördig från Oskishamn och Strömstad i lika delar och en jävel på att prata i radio. Hon har en sådan där radioröst som de flesta får träna i flera år för att få och har lyckats med konststycket att bli fastanställd på Sveriges Radio.
Sanna är också kvinnan som skapat Glenn, Elis grönrosa sköldpadda.
Eftersom hon är lite überwoman är hon dessutom vass på att laga mat. Jag får många pikar om att jag är så himla hurtig och präktig som lagar mat på hemlagad.blogspot.com men Sanna tar det ett steg längre. Hon rimmar oxbringa, gör egen koksmjölk från scratch och tillagar konstiga fiskar som jag inte ens hört namnet på.
Eftersom hon är en snäll och underbar människa hade hon med sig en liten burk med hemmagjorda kroppkakor när hon kom. Petter grät lite på telefonen när jag berättade vad som vankades till bjudlunch så det sparades två till honom.
Idag fick han dem till bonuslunch och det var till stor belåtenhet! Dock tyckte han att de såg konstiga ut. Sannas kroppkakor är nämligen små, solida och perfekt runda. De som jag gör är ungefär som en stor svullen tennisboll och ungefär lika släta som en puckelpist.

Mormor åker snart utomlands och då är det som vanligt tätt mellan besöken, telefonsamtalen och kraven på nya bilder. Undrar hur hon ska överleva tre veckor på andra sidan jordklotet...
I vilket fall som helst har de varit här i helgen. Göran var ovanligt lugn (antagligen för att han glömt våra lister hemma och därmed inte kunde pyssla med nåt i köket) och chillade mest med Elis i soffan. Mamma räddade blommor och dammsög vardagsrummet men tillbringade också en hel del tid med att bygga lego och lägga pussel med Loke. Och så klart; ge honom glass och godis. Det är lite av hennes specialitet. Så fort hon tror att jag vänder ryggen till så sticker hon åt honom ett geléhjärta. Lömskt.

Mitt under middagen (slottstek minsann!) började tårarna rinna på mor, far, mormor och morfar när Loke plötsligt vänder sig till sin lille bror och säger:
- Loke tycker om dig mycke Elis. Och så höll han honom i handen.
På bilden tittar Elis förvirrat på sina föräldrar och undrar antagligen varför vi ser så konstiga ut, med simmiga ögon, men sekunden innan så tittade bröderna på varandra och skrattade.
Det är helt fantastiskt att ha de här två små skitungarna här hemma, de är värda allt!

Vi förstod ju att den dagen skulle komma då Loke knäckte hur han skulle få tag på juicen i kylskåpet. Vi trodde nog dock att det skulle dröja lite längre, men imorse var det alltså dags. Då släpade han med bestämda steg fram sin pall till kylskåpet, klättrade upp och öppnade dörren och blev helt lyrisk över den skatt han hittat!

- Mamma! Finns visst jos! Loke inte höver köpa mer jos, finns jos kylskåpet!

Jäpp, så var det alltså slut på lögnerna för att få ungen att dricka mjölk och vatten på nätterna istället för juice. (vi skyller på dagis där, för Lerums kommun har sparat in på småbarnens hälsa genom att ersätta mjölken vid alla mål utom lunchen med juice. Katastrof.)
Som tur är vaknar han alltmer sällan på nätterna nu sedan han slutat sova på dagarna. Häromdagen sov han ända till klockan tjugo över nio på morgonen, helt fantastiskt! Visserligen vaknade då Elis vid sju istället, men ändå!

Vi har en TV i sovrummet nu. Jo, vi är medvetna om att barn under tre år inte ska titta för mycket på TV men vad gör man inte för att få lite extra sovmorgon. (ja, vi skämtar där också. Men allvarligt; klart grabben får titta på barnkanalen! Huvudsaken är väl ändå att han inte gör det ofta, jämt eller hela tiden!)
På mornarna (nu får väl Leffan spelet över min stavning IGEN - Göran har skvallrat - men man får faktiskt skriva talspråk i en blogg, det är tillåtet. Jag VET att det heter "om morgonarna" men det låter ju lite krystat...) har Loke nu fått som hobby att ligga i sängen bredvid Elis och vakta alla nappar och högljutt deklamera att han vill "itta på shauuuun NU mamma."
Fåret Shaun är för i övrigt en animerad brittisk serie om ett får (nähä!) som heter Shaun (otippat!) och han löser problem. Väldigt utvecklande. Men det är framför allt titelmelodin som gör att serien är så bra.
Slå på barnkanalen 7:20, 11:10, 14:40 eller 17:20 på måndag och bara njuuuuut av världens bästa låt!

Och medan ni ändå är igång och kollar på barnprogram så missa inte Bob och Bobek, de stockholmska kaninerna från Tjeckien som härjar runt i trollkarlens hatt. Fantastiskt bra. Går vid kvart över åtta på vardagsmornar.
 Barnkanalen ska inte underskattas. Dock befarar jag att deras del av avgiften till radiotjänst till stor del läggs på tjack och cannabis. Inga nyktra hjärnor kan nämligen ligga bakom program som "drömmarnas trädgård" där vi får följa Upsy-Daisy, Makka-Pakka, Pontipinerna, IgglePiggle och nån slags konstig flygande boll som Loke hävdar är en helikopter.

Jäpp.
Nu är det offentligt.
Vi har en matblogg nu också.
http://hemlagad.blogspot.com


Ibland är det ju rent löjligt så huslig jag verkar.
Ni som känner mig skrattar er väl fördärvade.
Jag riktigt hörde hur mamma höll på att storkna häromdagen när jag sa att jag skulle laga inkokt lax.
Jag vet vad Lillemor tänker:

Och jo, hon har rätt. Jag var sugdålig (ja, det är ett ord. I min värld iaf.) på att laga mat för bara fem år sedan.
När jag bodde i Växjö levde Åsa och jag på pommes och wokgrönsaker med creme fraiche och bearneisesås.
Väl i Göteborg blev jag tvingad av Petter att äta hemlagad mat - som han lagade.
TIll slut lärde jag mig, motvilligt, lite av honom. Med tiden blev det roligare och nu, sedan Loke började äta riktig mat, har det blivit vansinnigt roligt att laga mat!

Bakning är en ny passion och den kom mest till utav desperation en dagisfri fredag när jag behövde sysselsätta Loke. Sedan insåg jag att det var vansinnigt lätt att baka de där goda sakerna som man betalar massa pengar för på caféerna som jag aldrig kommer till längre...

Nåja, jag lovar att den här bloggen inte kommer falla i glömska. Men kommentera gärna mer så jag vet att det är nån här någon gång ibland...

Jag har blivit utmanad av kusin Linnéa att publicera den sjätte bilden i den sjätte mappen bland mina bilder. Here goes.

Den här bilden tog vi någon gång i september förra året.
Loke var drygt 10 månader och kröp på sitt alldeles säregna lilla sätt genom att sitta på ena benet och putta sig framåt med det andra.
På bilden är vi i Hedefors på Petters jobb.
Varför vi var där har jag inte en aning om, men på den tiden var vi där rätt så ofta och hälsade på.

När den här bilden togs bodde vi på Ånäsvägen i Göteborg och hade aldrig satt vår fot i Sjövik. Någon vecka senare köpte vi huset vi nu bor i.

När den här bilden togs var vi överväldigade av att se vår förstfödde lära sig stå upp och kravla fram över golvet. Ett år senare fick han en lillebror som han (nästan) själv bar hem från bilen.

Man ska skicka sånt här vidare så jag utmanar Lisa - visa vad du har i gömmorna nu fotografjävel! - och Mimmi - ok att katten är stendöd men en odöd zombiekatt funkar också.

Elis är en sjukgris, snorar och hostar, och Loke har jobbiga eftermiddagar nu när han inte längre sover middag. Allt är dock glömt i samma ögonblick som pappa kliver innanför dörren. Då är det pappabus för hela slanten!

Lyckan var total här igår. Elis fick hoppa hoppgunga för första gången och det var uppenbarligen det roligaste som hänt honom i hans lilla liv.
Han blev inte nådigt arg när det var dags att hoppa ur gungan (hans mamma har nämligen inte riktigt kunnat förtränga de elaka tanterna som sa att ungarna får sneda ben och ryggskador om de är för mycket i hoppgungan).

Det snöade häromdagen. Inte jättemycket, men tillräckligt för att Loke skulle bli som tokig och vägra gå in. Istället sprang han runt, runt på gräsmattan med sin snöplog och lät som en motorcykel.
Han har inte begreppen helt klara för sig, men söt är han!
Han har dock koll på vad han fått och av vem. Plogen är från mobbo AllaN (med betoning på N) och "motter Laia tickat Lokes vantar".

Idag var en magisk dag på byvägen; idag var dagen då Elis för första gången fick åka med på traktorn.
Loke hämtade kudden, lade den på plats och gjorde sedan en våldsam ansats att själv lyfta lillebror från babygymet till släpet.

- Men gud unge! Vad håller du på med? vrålade jag när jag såg vad han höll på med och kom springandes i högsta fart från köket dit jag blivit kommederad efter juice.
- Loke lyfta Elis! Elis åka Lokes traktor. Loke bäddat med kudde åt Elis.
- Jaa.... jaha. OK.
Sedan byggde vi världens finaste legotorn och Loke fyllde det med  specialkex, nappar och Elis strumpor,

Jodå, vi träffar andra barn fortfarande. I fredags var vi på lekdejt i Biskopsgården hemma hos Hampus och hans lillebror Benjamin. På plats fanns även Ida, med lillasyster Molly samt Ebba med lillebror Oskar.
Medan mammorna Johanna, AnnSofie, Linda och Lina fikade härjade tvååringarna vilt på Hampus rum. Ebba härjade mindre vilt och Hampus var nog mest orolig att de skulle stjäla med sig leksakerna hem (men han var en utmärkt värd och fick inga utbrott eller andra sedvanliga anfall som barn brukar få när andra barn rör deras leksaker.). Ida och Loke härjade dock.
Imponerande nog inträffade inga större missöden. Loke grät lite när Ida smällde en dörr i huvudet på honom, Ebba fick välmotiverad panik när Loke följde efter henne och ville kramas och Hampus förklarade ytterst vältaligt att han verklligen inte ville ha någon sketen smörgås efter att han fått syn på kakorna på köksbänken. En mycket lugn tillställning med andra ord.
De fyra små bebisarna låg mest på golvet/i knät/ i soffan och krälade och var mest bedårande. (Små bebisar är bedårande, större barn är välartade.)

Bäst av allt med de här lekdejterna är att man får träffa andra mammor (och pappor) i samma situation som en själv ochupptäcka att det inte bara är Loke som har damp och inte lyssnar utan nästan alla tvååringar är sådana. Det kallas visst trots...Och det är inte bara här som vi har dåligt samvete för att Elis aldrig får tid att ligga i babygymmet eller öva på att sitta, det hinns inte med hos alla andra heller. Det dåliga samvetet dövas effektivt av en mammagruppsfika. Rekommenderas starkt!

Jäpp, idag blir världens bästa morfar 55 år. Loke och Elis skickar tonvis med grattiskramar från Sjövik ända till Västervik.

Morfar Göran är en väldigt speciell morfar. Han träffade mormor Cinna för 15 år sedan och hade inga egna barn sedan tidigare. När jag berättade för honom att jag var gravid blev han lycklig. Det tyckte jag var häftigt. Göran är sällan lycklig. Föga anade jag vad som skulle vänta.
Första gången han träffade Loke satt han som förtrollad med lillbus i famnen, helt stel i hela kroppen, i en hel timme innan vi, av barmhärtighet mot Görans rygg, lyfte bort ungen så att han skulle våga röra på sig.  Med  Elis är morfar något mer avslappnad.

Framför allt så är han väldigt lycklig när han är med grabbarna och, som sagt, Göran var sällan lycklig, inte så det märktes iallafall, innan grabbarna kom. Och utan tvekan så är grabbarna lyckligt lottade som fick honom till morfar!

Nu är det då äntligen klart och skrivet i sten. (eld?)
Det tog lite längre tid än vad vi hade planerat.
Det var lite mer nervöst än vad vi hade tänkt.
Det blev lite mer dramatiskt än vi hade trott.
Men nu är hon äntligen anställd som brandman.
Lätt att hon blir bäst i Kalmar på att släcka bränder och klippa upp bilar.

(jaja, jag vet vad ni tänker; hon blir säkert bäst i världen också, men vi får börja i liten skala. Alla är vi ju barn  i början. Egentligen är ju det här brandmansyrket lite likt att vara en tvååring. Åsan har ju faktiskt galonbyxor och gummistövlar på sig och leker med vatten hela dagarna, precis som Loke gör på dagis. Dock får hon betalt och vi får betala för att få ha honom på dagis.)

Det är ingen hemlighet för dem som känner mig, och förmodligen inte för dem som inte känner mig heller, att jag var maniskt livrädd innan Elis föddes att Loke skulle tro att han inte dög.
Att Petter och jag inte var nöjda med honom och att det var därför vi skaffade ett barn till.
Att vi tyckte att han gjort oss besvikna och ville ha ett annat barn som kunde leva upp till förväntningarna.
Att han skulle tro att han inte dög och att han blev ersatt.

Sedan så hade jag ångest å Elis vägnar också. Jag var rädd att han skulle få för lite uppmärksamhet, att han skulle bli bortglömd och att ingen skulle fråga om honom när de ringde.

Jag har inga syskon. (nu sitter Petter, Hasse och Puffet och muttrar "näe, och du ä ju så jäääävla bortskämd också! Vilket jag inte är.) Jag har INGA syskon och det är väl inte bara fördelar med det. Jag önskade mig länge en storebror och vägrade in i det längsta förstå det omöjliga i det hela.
Jag ville aldrig ha en syster. Det hade nog inte funkat. Morsan, jag och en syster. Det hade varit fjärde världskriget året runt istället för tredje varannan månad. Nicht gut.

Jag är inte så vass på att ta kritik i alla lägen. Jag gillar inte att ta order, jag är inte den bästa på att kompromissa och jag är stenhårt för milimeterrättvisa. Jag glömmer aldrig om någon gjort mig orätt och går man över gränsen en gång för mycket finns det inget sätt att hoppa tillbaka till rätt sida igen. Petter säger att de egenskaperna hade nötts bort om jag fått ett syskon. Jag brukar kontra med att han är cynisk.
Men jag tror att han har rätt.

Mest av allt var jag rädd för att de inte skulle tycka om varandra. Att de skulle bli sådana där syskon som inte känner varandra, som inte minns varandras födelsedagar och som en dag, när de är 67 år och föräldrarna är döda inte längre minns vad storebror heter i mellannamn eller hur lillebrors barn ser ut. Som inte tar del i varandras liv, inte träffar varandras kärlekar, varandras barn och inte pratar.


Allt sånt går över när jag stöter på systrarna Byström. (De har en bror också säger Åsan men jag tror att de bara fabricerat honom - alla vill ju ha en storebror!). De är tre systrar, fruktansvärt olika och löjligt lika. De är urtypen för en lyckad syskonskara och jag är nöjd om Elis och Loke bara älskar varandra en bråkdel av hur mycket Åsan älskar sina systrar (och sin bror) och hur mycket de älskar henne tillbaka.


Jag älskar också min Åsan, men jag hade inte varit någon bra syster. Jag hade nog varit en bättre bror. Spelat nintendo, släpat hem snygga killkompisar och slagits för dig om någon varit elak i skolan. Slagits och fått stryk I might add, eftersom jag är klen som få. Men jag skäller bra. Mycket högre och värre än vad jag kan bitas. Som värsta rottweilern!

För exakt ett år sedan kräktes jag. För tredje veckan i rad, så vi gick till vårdcentralen och gnällde. Fick med oss hostmedicin och rådet att ta en alvedon och vänta ut det. Istället tog vi ett gravtest och fick en smärre hjärtattack. Ett plus på stickan och sju månader senare var vi tvåbarnsföräldrar.

Från 1988 fram till 1994 bodde mamma och jag själva på Rosenhillsvägen. Sex år alltså. Sedan kom Göran (då bara kallad Walker) in i bilden och, mot alla odds, är han kvar nu 15 år senare. Till vår stora glädje.



Femton år. Det är länge. Det är mer än halva mitt liv och mer än en fjärdedel av deras som vi tre spenderat tillsammans. Det har minsann inte alltid varit så jävla gemytligt (ja, en svordom var faktiskt nödvändig där) men på det stora hela så har det varit femton riktigt bra år. Och jag känner mig numera riktigt trygg i vetskapen att det minst blir femton till.
Jag är glad att de hållt ihop. Och ibland undrar jag om de förstår vilken tur de har som har varandra. De pratar förbi varann, de lyssnar inte när den andre pratar och de har vitt skilda åsikter i det mesta. Men, när det verkligen gäller, då är de så eniga man kan vara och jag kan inte tänka mig någon som jag hellre ser eller sett min mamma tillsammans med än Göran Walker. De två kan gadda ihop sig så man får psykbrytet, de är som ett gammal gift par (fatta piken Göran) och de är ofantligt söta tillsammans när de sätter den sidan till!

Det är bara en nackdel med den här oheliga alliansen...
Göran är mannen som började köra bil som 11-åring och som tävlat i alla former av motorsport som finns på både två och fyra hjul. Tror ni att det kommer bli lätt att övertyga honom om att jag inte vill att Loke och Elis ska börja med motorsport? Att jag föredrar om de spelar hockey eller fotboll framför att de kör cross eller folkrace? Tror ni att han kommer vänta tills de fyllt 15 innan de får sin första moppe? Jag är egentligen imponerad att han inte köpt en till Loke redan...


Dock är de världens bästa morföräldrar och Loke och Elis kan skatta sig lyckliga som har en mormor som mamma och en morfar som Göran.

Jag älskar er båda två. Grattis på femtonårsdagen.

Det är mycket just nu. Den fjärde februari är en stor dag här, både av dåliga och bra anledningar.

Mormor Margit Stark
Idag skulle min mormor fyllt 90 år. 90 år, det är många år det.
Varje år på hennes födelsedag brukade vi åka dit, mamma och jag och för det mesta också resten av släkten. Mormor hade bakat tårta och i källaren fanns oftast kokoskakor och kärleksmums. När jag var liten köpte jag henne nonsenspresenter som glasblommor och små prydnadsdjur, när jag blev äldre fick hon smycken, kuddar och kort. Egentligen kunde jag nog ha fortsatt ge henne teckningar och små rosa grisar i glas för vad hon än fick så blev hon dock alltid gladast för att man kom.

När jag saknar henne som jävligast brukar jag trösta mig med att jag iallafall alltid kom när jag lovat. Jag ringde varje dag, i alla väder och alla lägen. Det var bara en enda dag på sju år som jag missade och då låg jag sjuk i infuensan i Växjö.
Sista året tror jag inte alltid att hon förstod att det var jag, ibland var hon bara tyst på andra sidan linjen, men det var ändå skönt att höra henne andas och ibland raljera lite om något jag inte förstod. Ibland var hon glasklar och frågade om jag hade läst några bra böcker, om det gick bra i skolan och om Petter fortfarande hade kvar sitt långa, fina hår.


Hennes sista födelsedag firade vi på Ekhamra i Överum. Ekhamra var äldreboendet där hon tillbringade sitt sista år efter att morfar dött. Mostrarna, morbror och jag var där med tårta, kakor och kaffe. Vi dukade upp vid långbordet och mormor hade sitt pärlhalsband på sig.
Jag kom dit lite tidigare och hjälpte henne att sätta på lite rouge, plocka ögonbrynen och dutta dit lite läppstift. Om Loke hade fått se henne och kunnat klappa henne på kinden skulle han ha sagt att hon var len. Hon var otroligt len, min mormor. Och idag skulle hon ha fyllt 90 år. Hon fattas mig något grymt.

När jag var gravid med Loke tillbringade jag alldeles för mycket tid i Västervik eftersom jag jobbade där. Det innebar att jag missade alla mammagrupper och föräldrautbildningar som de höll på MVC så jag skaffade mig en egen mammagrupp på internet istället. Totalt var vi 33 mammor som alla fick barn mellan 3 november 2006 och 29 januari 2007.  12 av oss har fått barn igen och fler är på gång. I nuläget har vi alltså barn av fyra årgångar i vår lilla fikagrupp och vi har mammor (och pappor) av alla de sorter.
Det enda vi alla har gemensamt är att vi blev gravida ungefär samtidigt för tre år sen. Dock är det en väldigt bra grogrund och vi har alltid osedvanligt trevligt på våra fikor.

Idag var det dags för fika hemma på byvägen. På bilden syns (om du tittar riktigt noga) fem bebisar, fem mammor, en tvååring och en pappa. En mamma och en tvååring saknas. Tvååringen skyms av sin far och mamman tog bilden. 

Loke fick inte vara hemma idag, trots att jag fick vansinnigt dåligt samvete för att jag lämnade honom på dagis imorse. Det lindrades något av hans "HEEEEEEEEEEEEEJ DAGIS" när vi såg dagis från bilen. När Melvin och Lukas (tvååringarna) sen kom och härjade vilt på Lokes rum (i ärlighetens namn härjade Lukas lite vildare än Melvin) och de båda fick en förkärlek för traktorn, legot och bilarna så försvann alla skuldkänslor.
Loke hade fått overload i huvudet av att försöka freda alla leksaker, vakta på Elis, titta på alla människor, smaka alla kakor OCH vara tvungen att dela med sig av traktorn.
Dock var det mycket trevligt och nästa gång (för det får faktiskt ta å bli en nästa gång) så ska han nog få vara hemma. Vi ska bara träna honom i kommunismens ädla konster först.


En fördel med den här mammagruppen är alla söta små ungar man får träffa. Här är t.ex. Gabriel och Meya.

Johanna och Benjamin Oskar, Linda med Oscar Benjamin och Linda med Månkan på dagis hade föreläsning om sjalar, bärselar och övriga bärdon.

...och båda gillar de bumbon skarpt.
Ser du det nu mamma? BU-mbo. b-U-m-b-o. Bumbo. Inget "i" någonstans.

Och nej, det är ingen potta, det är en ergonomiskt anpassad sittgrej för småungar.

Jäpp, det är vi.
Vi ser ut som två osnutna snorungar på 16 år och det är också precis vad vi var.
Vi firade varje nyår de första åren uppe i Dalarna och den här bilden dök upp på min mail nu ikväll och påminde oss båda om att det fanns ett liv innan vi fick våra små underverk.

Vi satt tysta båda två ett bra tag när vi såg bilden och visste nog inte vad vi skulle säga. Det var ett helt annat liv, med andra prioriteringar, andra människor och andra värden. Idag kretsar allt kring vår familj, på den tiden kretsade det bara kring oss, Petter och mig. Vi behövde inte ta hänsyn till någon annan, vi kunde ligga och prata hela nätterna och sova hela dagarna, röka minst ett paket röda prince/marlboro om dagen, skölja ner dem med minst 3 liter coca cola och leva på pizza och pommes från Corner veckorna i ända.
Det funkar inte fullt så bra idag.

Dock är det lite häftigt att de där två snorungarna växte upp, skaffade barn, hus, kombi (vi har tillochmed haft en Volvo!) och varmkompost. Det är stora vuxenpoäng. Det var nog inte många andra än vi själva som trodde det. Inte då i början i allafall.
Men någon jävla hund blir det inte iallafall. Det får vara någon måtta...

Vår Petter är en helt enastående pappa till våra små monster. Och så är de lite smått lika honom också...

För sju år sedan bestämde sig Dan för att bli en stadgad människa och skaffade sig en Cecila. Det är vi i Sjövik enormt glada för.
Vi älskar vår Dan, Petter extra mycket. De har känt varandra sedan barnsben och strövade omkring i skogarna kring Västervik tillsammans med Dans bjässe till far och lärde sig tälja grillpinnar. Sen blev de tonåringar, spelade rollspel och settlers på Dans pissiga amigadator medan de lyssnade på Chess.

Men medan Petter hånglade med mig på järnvägsspåret såg Dan till att gång på gång skriva 2,0 på högskoleprovet, bli vansinnigt bra på schack, matematik, fysik, pianospel, kemi och allt annat sådant där omöjligt som vi vanliga dödliga med nöd och näppe knappt begriper.
Sedermera pluggade Dan till rymdfysiker (!) i Luleå/Kiruna (delar av utbildningen tog han på franska "bara för att det är lite mer utmanande så") och vi gjorde en gång misstaget att fråga vad han gjorde sitt exjobb om. Det ledde till en flera minuter lång utläggning om nåt som involverade svarta hål och nån slags materia. En annan gång frågade vi Dan vad han jobbade med när han var nånslags hjälpprofessor på Chalmers. Då svarade han också med ord som var obegripliga och oändligt invecklade.
Dan är med andra ord vansinnigt mycket mer intelligent än de flesta andra vi känner. Han hade förmodligen varit riktigt jävla odräglig med det också, om han inte hade haft Cecilia vid sin sida.

Skrämmande nog är hon i stort sett lika smart. Det tog nåt år innan vi fattade det eftersom hon bara talar skånska men när man lär sig förstå den så står det glasklart ;)

Hur som haver, Dan och Cecilia hör iallafall ihop och de var här i helgen. Ett par fantastiska tossor och en virkad mössa fick Elis av tant Cecilia och Loke fick något så fantastiskt som en speedwaymössa! Intressant nog så var presenterna från båda två och eftersom det var uppenbart att Cecilia stått för stickandet och virkandet kan vi bara anta att Dan då undertiden masserat Cecilias fötter som sitt bidrag till möss- och toss.skapandet.

Lördagen tillbringade vi i Alinge, Texas med gemytlig pryttelshopping och något i vår familj så ovanligt som ett systemetbesök. Där inhandlades diverse drycker för provsmakning på kvällen. Den ammande fick ingenting.
Elis hängde hela kvällen hos Cecilia och stortrivdes! Hon såg inte ut att lida hon heller.

På söndagen ville Lundaborna se Mjörn så vi gick på promenad genom metropolen Sjövik. När vi var nere vid vattnet och som mest beundrade den blå himlen, de frysta vass-stråna och den fina utsikten, upptäckte vi att klockan rusat lite för myclet. Det fick bli språngmarsch hem, ärtsoppa och knäckebröd till lunch och sen i exakta hastigheter in till stationen. Med sex minuter till godo släppte vi av dem vid centralstationen (Cecilia såg lite blek ut) och vinkade adjö.

Vi har lovat att komma ner till dem i Lund och hälsa på under våren. Nu återstår bara pass, vaccinationer och språkutbildning och sen är det Skåne - here we come!

Här satt vi, i lugnt och ro, och samtalade med våra gemytliga besökare från Skåneland (kommer mer om det senare). I ett svagt ögonblick bestämde vi oss för att se efter om det hänt något i världen.
På DN hade det inte det.
På Aftonbladet hade det inte det.
På SvD hade det inte det.
På GP hade det inte det.
På TT hade det inte det.
Men på VT, där hade det hänt grejer!
"Fräck biljtuv kraschade - greps flyende på cykel"
En bra, förklarande rubrik som på alla önskvärda sätt berättar ungefär vad artikeln handlar om:
En tidigare i liknande sammanhang känd man stal en såinihelvete dyr bil från Nilssons Bilhall i Vimmerby, körde skiten ur den, stal en bil till och kraschade med den in i en van och skadade en person allvarligt. Mannen som stulit bilarna och kört bilen stack från platsen och återfanns senare cyklandes utanför Mjölby. Utan lyse! UTAN LYSE! Arekusering är väl det enda rimliga straffet?

Här kan ni läsa artikeln i sin helhet. Finn fem fel.

Har du läst?
Har du hittat dem?
jäpp, då ger jag facit.

1. 51-åringen körde rakt in i baken på en van som låg i vänsterfilen för att göra en omkörning. Föraren av vanen uppgav att han höll 130 kilometer när det small till i baken.
Föraren av vanen kan ju inte heller vara helt navlad eftersom han berättar för polisen att han höll 130. Sist jag kollade fick man inte det på svenska vägar i trakterna kring Mjölby.

2. Han hade nämligen stulit en BMW 740 diesel -08 vid Nilssons Bilhall i Vimmerby under tisdagen. Bilen stod i tvätthallen och det var ingen som hade uppsikt på den. I tvätthallen finns även ett nyckelskåp. Det var lätt för 51-åringen att sno åt sig nyckeln och köra ut från tvätthallen med lyxbilen.
Egentligen stal han ju inte bilen, han bara hämtade den.

3. För några år sedan stal han en bil från en person i Vimmerby som skulle ställa in bilen i garaget. När denne klev ur bilen för att öppna dörren stal 51-åringen bilen.
Hur snabb var han egentligen om han hann fram och sno bilen medan den andre killen öppnade garaget?

4. Polisen satte in stora resurser på att spåra honom. Han hittades fyra timmar senare på en väg utanför Mjölby. Han hade då stulit en cykel och cyklade utan lyse.
Utan lyse, people. Utan lyse! Tur att de hittade honom ändå, fast det var mörkt.

5. Sedan han gripits fördes även han till sjukhus för vård. Han var efterlyst sedan han inte återkommit efter en permission från fängelset.
Här har jag inga kommentarer. Det är så bra att det talar för sig självt.

Och ett stort tack tack till Lelle på VT för att du gör de här artiklarna så underbara. Och tack till Lisa för att du tar underbara bilder.