En sjuhusberättelse
Det hela började med att jag trampade lite snett torsdagen den 26 april. Eller, egentligen började det väl någongång i november då jag började få ont i armen och svårt att kissa. Men vi kopplade inte ihop det då. Alltsammans visade sig bero på ett stort diskbråck i nacken mellan kotorna c5 och c6 och jag blev inlagd på Alingsås Lasarett med smärtlindring i väntan på operation.
Magnetröntgen fastställde diagnosen och man konstaterade att diskbråcket vuxit sedan det upptäcktes på långfredagens magnetröntgen. Jag hade fruktansvärt ont och fick både sprutor och massvis med tabletter och var mestadelen av tiden ganska borta. Mamma kom på besök och hjälpte Petter med ungarna och tog hand om mig lite också när hon hann med.
Pojkarna har inte varit här på besök så mycket, dels för att Petter jobbat och det blivit stressigt efter jobb och dagis, dels för att jag haft så ont att jag inte klarat av besök och dels för att framförallt Loke for så illa av att se mig ha ont, hur mycket jag än försökte dölja det. Men de har varit fantastiska när de varit på besök, de har stojat, stökat och pussat på sin mamma och varit precis så underbara att jag längtat hem så mycket att mitt hjärta nästan brustit.
Jag har haft gott om besök. Åsa, Anna (som hade praktik på IVA mina första fyra veckor här och som varit här innan och efter nästan varje pass och dessutom på lunchen när hon jobbat dag. <3), Mimmi, Frida J, Frida H, Sandra&Àgust, Mai&&Lucas, Mamma, Andreas, Andy, Åsan, Kristina, Sofia, Stina, Lotta och Jörgen. Tack alla, ni har gjort en annnars outhärdlig vistelse uthärdlig.
Jag, som alltid förr varit maniskt spruträdd och i det närmsta börjat hyperventilera när de kommit in i rummet med en nål, har nu kommit över det fullständigt. Dels på grund av alla de stick jag fått sedan jag kommit hit men också för att jag hade så ont av diskbråcket att ingenting annat spelade någon roll.
Och så har vi skypat på kvällarna, Petter och jag, så jag har fått se ungarna. De har mest varit intresserade av att slå häftiga volter och kullerbyttor i sängen och det har nog varit bra för då har de inte sett hur ofta jag börjat gråta av saknad efter dem när jag ser och hör dem.
Och nu är det ju så här att Petter är steriliserad och jag går på p-spruta (pga av myom) så magen på bilden innebär tyvärr inte att även Jack ska få bli storebror. Magen är helt enkelt en konsekvens av för mycket morfin, för mycket diskbråck och för lite tid på toaletten. I skrivande stund är det 20 dagar sedan någonting av värde hände på avföringsfronten och det är huvudsakligen på grund av magen jag fortsättningsvis är inlagd.
Den 15:e maj opererades jag på Sahlgrenska och man tog bort den trasiga disken och ersatte den med en utav titan. Man valde att gå in genom halsen och jag kommer få ha den här roliga halskragen på mig i minst 8 veckor framöver. Dessutom höll jag min vana trogen genom att låta kärlen spricka under operation, varpå jag vaknade med nålar i både överarmar, underarmar, händer och fötter. Men operationen gick bra och jag vaknade på uppvaket utan den där skärande, genomträngande, fruktansvärda smärtan jag haft dygnet runt i drygt fem veckor. Jag låg still och bara grät i nästan en halvtimme innan jag sansade mig och meddelade uppvakningssköterskorna att jag var törstig. Vilket de struntade fullständigt i eftersom jag inte fick dricka på grund av dränaget som gick in i min hals. Kul värre, men ett litet pris att betala för att bli av med den smärtan.
Dagen efter operationen röntgades jag för att man skulle se att allt satt där det skulle. Det gjorde det. Så jag fick åka "hem" till Alingsås Lasarett och avdelning 8, där jag tillbringat mina fyra veckor fram till operationen. Väl där fick jag största rummet, egen toalett och dusch och fantastiskt omhändertagande av mina fantastiska sköterskor. De är verkligen underbara här och ska ha en stor eloge för alla nätter (och dagar för den delen) de fått sitta och hålla min hand och klappa mig över håret när jag grät och var hysterisk för att jag inte fick vara med mina barn och för att jag var säker på att smärtan aldrig skulle gå över och att jag aldrig skulle kunna krama mina barn igen. Men de hade rätt, smärtan gick över och nu kan jag krama mina barn igen.
Jag har tillochmed hunnit få permission. Fyra timmar hemma då jag kunnat njuta av min nya, fina altan som Petter och Andy byggt. Fantastiskt fin är den.
Nu återstår det att lösa problemet med magen och sedan väntar 8 veckor då jag inte får lyfta något som väger mer än ett kilo, inte får ha händerna eller armarna över axelhöjd, då jag inte får lyfta mina barn, dra/putta barnvagn eller varuvagn, springa, hoppa eller slå kullerbyttor. Risken är då hög att jag får ont och då går det inte att åtgärda smärtan den gången. Så jag ska verkligen försöka hålla mig i skinnet, om inte annat för ungarnas skull. De må tycka att jag är världens tråkigaste mamma de här veckorna som inte kan leka och busa med dem, men i gengäld kommer jag kunna göra det hela livet sedan, utan att ha ont och utan att behöva oroa mig för mer smärta. Så. Allt är så gott som det kan vara. Nu ska jag hem på permis igen, fem timmar denna gång, och grilla på nya altanen med Andy och Cinna. Det ska bli gött.
Magnetröntgen fastställde diagnosen och man konstaterade att diskbråcket vuxit sedan det upptäcktes på långfredagens magnetröntgen. Jag hade fruktansvärt ont och fick både sprutor och massvis med tabletter och var mestadelen av tiden ganska borta. Mamma kom på besök och hjälpte Petter med ungarna och tog hand om mig lite också när hon hann med.
Pojkarna har inte varit här på besök så mycket, dels för att Petter jobbat och det blivit stressigt efter jobb och dagis, dels för att jag haft så ont att jag inte klarat av besök och dels för att framförallt Loke for så illa av att se mig ha ont, hur mycket jag än försökte dölja det. Men de har varit fantastiska när de varit på besök, de har stojat, stökat och pussat på sin mamma och varit precis så underbara att jag längtat hem så mycket att mitt hjärta nästan brustit.
Jag har haft gott om besök. Åsa, Anna (som hade praktik på IVA mina första fyra veckor här och som varit här innan och efter nästan varje pass och dessutom på lunchen när hon jobbat dag. <3), Mimmi, Frida J, Frida H, Sandra&Àgust, Mai&&Lucas, Mamma, Andreas, Andy, Åsan, Kristina, Sofia, Stina, Lotta och Jörgen. Tack alla, ni har gjort en annnars outhärdlig vistelse uthärdlig.
Jag, som alltid förr varit maniskt spruträdd och i det närmsta börjat hyperventilera när de kommit in i rummet med en nål, har nu kommit över det fullständigt. Dels på grund av alla de stick jag fått sedan jag kommit hit men också för att jag hade så ont av diskbråcket att ingenting annat spelade någon roll.
Och så har vi skypat på kvällarna, Petter och jag, så jag har fått se ungarna. De har mest varit intresserade av att slå häftiga volter och kullerbyttor i sängen och det har nog varit bra för då har de inte sett hur ofta jag börjat gråta av saknad efter dem när jag ser och hör dem.
Och nu är det ju så här att Petter är steriliserad och jag går på p-spruta (pga av myom) så magen på bilden innebär tyvärr inte att även Jack ska få bli storebror. Magen är helt enkelt en konsekvens av för mycket morfin, för mycket diskbråck och för lite tid på toaletten. I skrivande stund är det 20 dagar sedan någonting av värde hände på avföringsfronten och det är huvudsakligen på grund av magen jag fortsättningsvis är inlagd.
Den 15:e maj opererades jag på Sahlgrenska och man tog bort den trasiga disken och ersatte den med en utav titan. Man valde att gå in genom halsen och jag kommer få ha den här roliga halskragen på mig i minst 8 veckor framöver. Dessutom höll jag min vana trogen genom att låta kärlen spricka under operation, varpå jag vaknade med nålar i både överarmar, underarmar, händer och fötter. Men operationen gick bra och jag vaknade på uppvaket utan den där skärande, genomträngande, fruktansvärda smärtan jag haft dygnet runt i drygt fem veckor. Jag låg still och bara grät i nästan en halvtimme innan jag sansade mig och meddelade uppvakningssköterskorna att jag var törstig. Vilket de struntade fullständigt i eftersom jag inte fick dricka på grund av dränaget som gick in i min hals. Kul värre, men ett litet pris att betala för att bli av med den smärtan.
Dagen efter operationen röntgades jag för att man skulle se att allt satt där det skulle. Det gjorde det. Så jag fick åka "hem" till Alingsås Lasarett och avdelning 8, där jag tillbringat mina fyra veckor fram till operationen. Väl där fick jag största rummet, egen toalett och dusch och fantastiskt omhändertagande av mina fantastiska sköterskor. De är verkligen underbara här och ska ha en stor eloge för alla nätter (och dagar för den delen) de fått sitta och hålla min hand och klappa mig över håret när jag grät och var hysterisk för att jag inte fick vara med mina barn och för att jag var säker på att smärtan aldrig skulle gå över och att jag aldrig skulle kunna krama mina barn igen. Men de hade rätt, smärtan gick över och nu kan jag krama mina barn igen.
Jag har tillochmed hunnit få permission. Fyra timmar hemma då jag kunnat njuta av min nya, fina altan som Petter och Andy byggt. Fantastiskt fin är den.
Nu återstår det att lösa problemet med magen och sedan väntar 8 veckor då jag inte får lyfta något som väger mer än ett kilo, inte får ha händerna eller armarna över axelhöjd, då jag inte får lyfta mina barn, dra/putta barnvagn eller varuvagn, springa, hoppa eller slå kullerbyttor. Risken är då hög att jag får ont och då går det inte att åtgärda smärtan den gången. Så jag ska verkligen försöka hålla mig i skinnet, om inte annat för ungarnas skull. De må tycka att jag är världens tråkigaste mamma de här veckorna som inte kan leka och busa med dem, men i gengäld kommer jag kunna göra det hela livet sedan, utan att ha ont och utan att behöva oroa mig för mer smärta. Så. Allt är så gott som det kan vara. Nu ska jag hem på permis igen, fem timmar denna gång, och grilla på nya altanen med Andy och Cinna. Det ska bli gött.
Melanoma monday
Jag är inte på topp så jag gör det enkelt för mig och saxar från melanomforeningen.se
Här presenterar vi kortfilmen ”Himlen är överskattad” om Lina Baldenäs cancerresa med spritt melanom. Vi hoppas att den ska väcka känslor och tankar. Filmens titel är en hyllning till Linas vän Kristin som avled av malignt melanom i februari i år, 31 år gammal."
"Måndagen den 7 maj är det melanoma monday, en dag då sjukdomen malignt melanom uppmärksammas, inte bara här i Sverige, utan på flera platser i världen. Tyvärr är det allt fler som drabbas av den potentiellt dödliga cancerformen varje år. Idag dör fler svenskar av malignt melanom än i trafiken. Men så behöver det inte vara.
Det finns nya läkemedel som kan hjälpa patienter med spridd melanomsjukdom till förlängd överlevnad och bättre livskvalitet. Tyvärr har landets verksamhetschefer inom onkologi bestämt sig för att minimera förskrivningen av de nya läkemedlen, eftersom de anses för dyra. Man tycker med andra ord att det är helt i sin ordning att lämna allvarligt sjuka melanompatienter vind för våg, utan någon som helst effektiv behandling!
På melanomföreningens hemsida melanomforeningen.se finns länkar till både Linas och Kristins insamlingar hos cancerfonden.