ÖstadByväg

Våra fina grabbar i sina kransar som mor gjort med binäget bistånd av Loke. Alla barnen var dock med och plockade blommorna. Jack åt sina.

Denna bild togs typ en sekund efter den förra. Det är så här det oftast blir när vi försöker få ihop dem på bild. Antingen så här eller så kryper Jack ur bild.


Vi var också nere på torget och dansade kring midsommarstången. Smågrodorna, jag-har-en-gammal-moster, så-går-vi-runt-kring-en-midsommarstång och så en helt galet avancerad ringdans där barnen antingen fick stå stilla, springa som små hjon och där de var ständigt förvirrade. Trösten i det hela var att tanten i Tjustdräkten (folkdräkten i den lilla del av småland vi kommer ifrån) var där igen.

Mor och far var också glada. Inte pigga, men glada. Jack var både pigg och glad.

Och så här avslutade vi dansen, med rull i gräset och fullt med gräsfläckar. Men det är med det som det är med skrapsår på knäna och fästingar - ett ont som hör sommaren till.

På smalspåret mellan Anten och Gräfsnäs åker det ett ånglok. Eftersom våran Elis är i det närmsta besatt av tåg (en egenhet vi hoppas går över innan han blir myndig så han inte blir en sådan där konstig människa som står i skogen och filmar tåg med skakig handkamera) så tog vi en tur.

Halvvägs till Gräfsnäs stannade tåget och fyllde på vatten.

Jack gillar också tåg!

Fin utsikt hade vi också.

Den fjortonde juni var det ett år sedan vår lille Jack kom till familjen och gjorde oss fulltaliga. Det firades givetvis med jordgubbstårta och finsång!


Är man bara ett år gammal får man faktiskt inte blåsa ut ljus (även om man nu skulle kunna och inte bara blåser rakt upp i den icke existerande luggen) så då rycker storebröderna in och hjälper till.

Ingen i vår familj kan äta civiliserat.

Ja, det skulle vara mamma Lina då. Jag kan iallafall tugga med munnen stängd.

Jack tryckte i sig tre bitar tårta och spillde knappt en smula. Snacka om selektiva kunskaper. Annars kan han inte ens äta en smörgås (utan pålägg!) utan att man behöver sanera hela köket efteråt.

På förmiddagen var Nora (som vid fototillfället befann sig i vardagsrummet, tuggandes på gungfåret) och Iris på besök och underhöll ettårsbarnet.

Det kom paket på posten också. Givetvis fick ettåringen inte öppna själv. Gissa vad det var i.

Loke och Elis hjälpte till att baka tårtan. Det var nog därför den blev så god.

Och så, dagen efter att kortet anlände, kom så paketet vi alla väntat på, presenten som verkligen bekräftar att han är en stor kille nu och redo att möta omvärlden: ryggsäcken från Dan och Cecilia. Den här gången blev det en Didriksson. (Loke har en Kånken och Elis en Haglöfs).

Jodå, vi ligger allt lit back på bloggen. Men nu ska det bli ändring. Hoppas jag iaf.
Här kommer en snabbuppdatering av lite av det allmänna vi gjort sedan
sist.

Vi har ju några i vår närhet som är döda och det är något Loke grubblar mycket på just nu. Han har frågat mycket om vad som händer när man dör och vad man gör med människorna när de har dött. Vi har berättat att man brukar gräva ner dem på en speciell plats och att man ibland reser en sten med deras namn på som man kan gå till och lämna blommor och prata lite med dem vid. Eftersom alla vi älskar som är döda ligger begravda i Västervik och Dalhem så tyckte Loke att vi kan ha en egen sten för dem här. Så han valde den famösa Resta stenen och dit går vi nu och lägger blommor till Gammelmormor Margit, gammelmorfar Hasse, gammelfarmor Signhild, morbror Arne och senast tillskottet, Speedwayföraren Matej Ferjan.


Loke och Asta har lärt sig gunga jättehögt på gungan tillsammans. Eller lärt sig och lärt sig. Loke VÅGAR numera gunga jättehögt på gungan tillsammans med Asta.


Jack har kommit på att vi har en trappa hemma och att den är jätterolig att klättra upp i. Så nu åker grinden upp igen.

Mamma Lina höll tal på Götaplatsen på nationaldagen för att stödja kampanjen "stoppa nedskärningarna i vården". Därefter tog vi finfika i parken med morbröderna Jakob och Andreas och tant Mai (som har vårt blivande barnbarn i magen. Inte så att någon av våra söner gjort henne gravid, men väl Andreas och med tanke på vår relation till honom så ser vi det här barnet som vårt barnbarn. Med kärlek så klart. Massor av kärlek!)

Elis var lycklig på grönbete. Han är oftast det. Lycklg alltså, inte på grönbete.