ÖstadByväg

Jag har en fantastisk make. En enastående man. En underbar Petter.
Idag är nämligen dagen då han skär upp sin pung för mig. Vad säger kärlek om inte det?
Dock gör han inte det här bara för skojs skull som ett partytrick hemma i vardagsrummet utan låter en utbildad läkare göra det. Sterilisering kallas det. (Kastrering är något helt annat och det har läkarna försäkrat oss om att de också är medvetna om och att de inte kommer blanda ihop de två.)

Det är dock faktiskt inte bara mitt fel. Vi hade diskuterat det här innan och det var Petters egen idé att han skulle sterilisera sig efter att Jack föddes. För tre fantastiska grabbar räcker faktiskt. Jag har på intet sätt tvingat honom, även om det säkerligen finns de som tror det. Jag har faktiskt tillochmed argumenterat emot det med hänvisning till det faktum att vi kanske vill ha en sladdis om sju-åtta år.
Men så sa doktor Matsson att jag inte får bli gravid mer, inga fler tjockmagar och cancergynnande grossesser, och då var det ju liksom inte upp till oss längre. Petter fick förtur i operationskön och istället för ett halvår tog det tre veckor mellan definitivt beslut och operation.


Alla som känner Petter någorlunda kan säkerligen föreställa sig hur sur han blev när jag tog upp mobilen och tog kort på honom i ovanstående utstyrsel. Jag utnyttjade dock hans fobi för att ställa till en scen i offentliga rum (han har tillochmed svårt att tala i normal samtalston i väntrum och/eller andra lokaler där man har okända omkring sig så risken att jag skulle få bassning för mitt djärva tilltag var liten) och tog kort ändå, för att föreviga honom som fertil en sista gång.

Sedan blev jag tvungen att åka därifrån. Petter tyckte att det var onödigt att jag satt där och ugglade. Så jag åkte hem och skrev det här inlägget istället. Och tänkte en hel del på hur mycket jag älskar honom som gör det här för oss. En bättre man hade jag inte kunnat önska mig.