ÖstadByväg

Idag ligger pappa Petter hemma och vårdar sin pung som är lite mörbultad. Då tyckte jag att det kändes som en bra idé att ta ut ungarna på äventyr. Vi gick på promenad och samlade kastanjer, kottar och ekollon och pratade om döden. Vi gick förbi kyrkogården och jag fick berätta vad det stod på varenda sten vi gick förbi.
Här ovan ses målet för vår utflykt, rutschekanan vid skolan. I nästan en timme sprang de upp, åkte ner och sprang upp igen. Outtröttliga små kräk.

Jack höll mamma sällskap och låg mest och jollrade i vagnen.

Löv överallt. De började på marken men slutade i skorna, öronen, kalsongerna och stövlarna. Jävla löv.

Sjövik har en kolerakyrkogård. Den ligger omsorgsfullt undangömd inne i skogen och har ett enda kors. Där ligger snubben som donerade marken begravd. Ironiskt nog var han den enda som dog i den befarade koleraepedemi som alla trodde skulle drabba Göteborg med omnejd i början av 1800-talet. Lite retligt troligen.

Det är rätt mysigt att låta dem härja fritt i skogen. Ibland tvärnitar de och tittar på en skalbagge, en myra eller en pinne som de tror är en orm. Ibland kastar de kottar på varandra och slåss med grenar. Ibland springer de ifrån mig och försöker hoppa ner i en djup rotvälta innan jag i sista stund lyckas grabba tag i nacken på dem. Ibland sprutar de festis genom näsan för att de skrattar så mycket när deras lillebror snubblar på en rot.

Åja, jag borde satsat på en karriär som fotograf istället.