ja, nu har vi börjat vår resa mot att ta reda på hur mycket cancer jag egentligen har.
Igår (söndag) åkte vi till Jönköping och mötte upp morfar Göran som bytte bil med oss och åkte vidare till Västervik med Galaxyn och våra två små glin, medan vi vände hemåt i OBY. Tungt som satan, men det är bättre för dem att vara där och ha kul än att vara hemma och se oss vara oroliga och ledsna.
I morse åkte vi hemifrån klockan sju, fastnade likförbannat i bilköerna eftersom nåt stolpskott till människa valt att få motorhaveri i höjd med Munkebäcksmotet, och infann oss något försenade på avdelning 36 på sahlgrenska. Där träffade vi sköterskor som tog lite prover och blodtryck och därefter fick vi gå upp och träffa narkosläkaren.
Han var väldigt bra, lugn och kändes som om han faktiskt visste vad han höll på med. I samråd med förlossningen kommer jag sövas med någonslags "old school"-narkos, som man gjorde förr. Det är beprövade medel och ska inte innebära någon risk för bebisen. De kommer ha järnkoll på mitt blodtryck så att det ligger stadigt och inte söva djupare än nödvändigt. Det kommer även finnas folk från obstretiken på plats för att hålla koll på bebisen med ctg.
Sedan fick vi komma upp till avdelningen där jag ska tillbringa de närmaste nätterna. Den hade samma underbara öststatsstandard som resten av Sahlgrenska men sängen var skön och det fanns en tv på rummet.
Min läkare, Peter Wolodarski (nu heter han ju inte Wolodarski i efternamn, men det låter ungefär likadant och jag har något fel på mitt namnminne just nu) kom och pratade med oss och informerade om operationen och riskerna.
Jag står som nummer två på operationslistan och kommer troligtvis opereras runt 10-tiden imorgon.
Det är framför allt två saker som ska göras;
- De ska plocka ut portvaktskörteln ur lymfkörtlarna i höger ljumske
- De ska skära bort ytterligare 2 cm åt alla håll på benet
Det här med lymfkörteln bör inte bli några problem för den låg bra till, ytligt och fint. Benet kan dock bli lite bökigt eftersom jag är svårtransplanterad på grund av att jag är gravid. Dock har de ju redan tagit bort en väldigt stor bit hud från benet så det är inte alls säkert att det går att få ihop det utan att transplantera. Det kommer de dock inte veta förrän de börjar operera imorgon, idag kunde vi inte få några svar. Om det inte går att transplantera kommer jag troligtvis bli gipsad upp till knät i några veckor för att minska risken att huden spricker upp och för att hålla musklerna i vaden immobila.
Så, klockan tolv gick vi till nukleärmedicinska mottagningen och där fick jag fyra sprutor med nåt radioaktivt ämne i benet, i ärret. Sedan tog de bilder med en gammakamera (som jag knappt fick rum under på grund av stora magen vilket roade Petter kopiöst mycket) för att lokalisera portvaktskörteln och ritade dit markeringar på huden så att de imorgon ska ha något att gå på när de ska hitta den. Vanligtvis vid en sådan här operation, sentinel node kallas den, så använder man en speciell färgningsvätska också för att läkarna ska kunna hitta rätt men den färgen är farlig för bebisen så de kommer använda sig av en sån där pip-pip-piiiiip-apparat istället för att kunna lokalisera den. Läkaren som gav mig sprutorna och blängde lite på mig för att jag insisterade på att få hålla Petter i handen hela tiden och snyfta lite när hon stack nålar i mig var släkt med Anders Michanek så jag förlät henne lätt för att hon var lite elak.
Både Petter och jag känner oss relativt lugna inför morgondagen, vi är trötta som faan visserligen och givetvis lagom nervösa men ingen av oss är längre orolig för bebisen och det är väldigt skönt. Alla vi har pratat med idag har varit väldigt ljust inställda till att bebisen kommer vara kvar i magen även efter operationen imorgon och det är ju liksom det som är det viktiga. Så, nu ska vi mysa lite i soffan och spela lite wii innan jag ska vara tillbaka på sjukhuset vid halvåtta ikväll.
Tack för alla meddelanden, sms och samtal.
Förlåt att vi inte svarar men orken finns inte riktigt just nu. Men det uppskattas ska ni veta.
Kram Lina & Petter
