ÖstadByväg

När vi flyttade till Sjövik visste vi inte ens om det bodde några normala människor här. Vi har många gånger sedan dess tvivlat, speciellt under vissa sejourer i Hagströms handel och under promenader på eljusspåret, men nu vet vi iallafall att det finns en normal familj. relativt normal.

I söndags skulle vi egentligen varit på dop i Halmstad och lämnat det där rosa paketet som hånat Loke så mycket och som nu fortfarande ligger i hallen, men eftersom han vägrade sluta vara prickig så kunde vi inte åka. Familjen Fröjdh räddes dock inte eventuell smitta och tog bilen hit. Det är ungefär 600 meter hemifrån dem hem till oss. Men jag dömer ingen, vi tar bilen när vi ska till dem. Men ändå.

Asta och Loke fick utveckla sin konstnärliga ådra. Det gick jättebra. För golvet också. Det var nämligen alldeles prickigt sen. Det var Asta och Loke också. Men de var glada och sjöngskrek väldigt fint medan de kreerade.

Den här bilden beslutade vi föräldrar att vi skulle förstora upp och använda som bokpapper (ni minns väl bokpappret? sånt som man var tvungen att ha inför varje skolstart när man var liten att klä in skolböckerna och bänken med:) under samtliga år som Asta och Loke går i skolan här i Sjövik.
Vi kom också snabbt fram till att de skulle hata oss för det. Sedan eskalerade diskussionen och kom att handla om vems unge som egentligen skulle bli mest nördig. Petter och jag borde ju vinna lätt, men Emil och Anna satte upp gott motstånd. Vi får väl helt enkelt låta tiden utvisa vem som fick rätt, medan vi föräldrar ställer vårt hopp till Elis och Algot som båda visar gott gry och inga som helst nördpotentialer.

Och så hände det något som aldrig kommer att glömmas.
Det kom en spindel och Petter var inte hemma.
Den var i hörnet och jag såg den och fick, precis som alltid, ett smärre anfall. Jag behärskade så gott jag kunde och befallde med snäll röst Emil att ta bort den. Följande utspelade sig:

Lina: *väser mellan tänderna* det är en spindel i hörnet. TA BORT DEN. TA BORT DEN! *springer bort till soffan och sätter sig på armstödet*
Emil: reser sig upp från stolen och närmar sig hörnet där spindeln är och säger drygt: Vadå? Den lille?
Lina: vadå liten? Vad faan?! Ta bort den!
Emil: *hånskrattar och sträcker sig efter dammsugaren*
Lina: *halvt hysterisk* fast du begriper väl att du inte får dammsuga upp den?!?! Då kryper den ju ut igen!
Emil: *bleknar synbart* nähä *hämtar en bit hushållspapper och sitter sedan väldigt still på huk ungefär en meter från hörnet*
Lina: men ta bort den då! Ta bort den innan den rör på sig!
Emil: *långsamt* ja..... eller jo, fast jag gillar ju inte heller spindlar...

Det hela slutade med Anna storgarvandes fick hoppa på spindeln när den försökte fly över golvet medan Emil höll på att dö för att de rörde sig emot honom. Det är lätt att vara tuff när man tror att man ska få dammsuga upp monstren. Tur att Anna har byxorna på sig i den familjen iaf. Nu vet jag vem jag ska ringa om bilen inte startar eller jag behöver ha veden huggen. Och vem som ska bjudas på symöte och tillfrågas om husmorstips och recept från Allers.

Det var faanimej den trevligaste söndagen på väldigt länge. Sjöviksbor är ett riktigt roligt släkte! ;)